Under denna farliga tid riskerade Rui Gonçalves, Hélder Silva och andra livet för att kunna besöka församlingar runt om i landet. Broder Gonçalves beskrev hur sådana besök organiserades: ”I maj 1982 fick staden Tombua för första gången besök av en kretstillsyningsman. De 35 bröderna och systrarna i staden började anlända till mötesplatsen i välplanerade intervaller, som började klockan 10.00 den dagen. De väntade i tysthet. ODP [folkmilisen] övervakade alla rörelser i staden. Jag anlände under skydd av mörkret 11 timmar senare, klockan 21.00. Trettio minuter senare inleddes mötet, och det fortsatte fram till 4.40 på morgonen.”

Rui Gonçalves kommer tydligt ihåg en hemsk resa till staden Cubal i januari 1983. Den ledde nästan till hans död. Han berättar: ”Det enda sättet att besöka denna församling var att resa med en militärkolonn som skydd. Efter att noggrant ha kontrollerat förhållandena tillät militären att de 35 fordonen påbörjade resan. Vi reste i broder Godinhos bil, och vår bil var den tredje bilen i en karavan av sex fordon. Efter två timmars resande sköt gerillan en missil mot oss, och den förstörde den första militärlastbilen. Strax därpå kom ännu en missil, som förstörde det andra fordonet. Två bomber träffade vår bil, men de exploderade inte. Medan bilen ännu var i rörelse ropade broder Godinho åt alla att de skulle hoppa ur. Medan jag skyndade in i bushen för att få skydd, förstörde en kula det mesta av mitt vänstra öra, och jag svimmade.”

Innan broder Gonçalves svimmade, såg han tre gerillasoldater som förföljde de andra bröderna, men bröderna flydde in i djungeln. Han fortsätter: ”När jag kvicknade till, var mitt huvud täckt av blod. Flera timmar senare kröp jag tillbaka till vägen. Ett militärförband hittade mig, gav mig första hjälpen och förde mig till sjukhuset i Benguela.” Han fick senare veta att alla bilarna i konvojen hade bränts upp eller på annat sätt förstörts. Tolv personer som hade suttit i dessa bilar var döda, och ytterligare 11 var svårt sårade av kulor. Bröderna som reste tillsammans med broder Gonçalves var de enda som inte hade träffats av kulor. Broder Gonçalves hade visserligen förlorat det mesta av sitt ena öra och en del personliga tillhörigheter, men han avslutar med att säga: ”Vi tackade Jehova av hela vårt hjärta.”