En gudsman

Också avlägsna trakter nåddes av de goda nyheterna. Genom Tchande Cuitunas ansträngningar kom de in i området Gambos, nära gränsen till Namibia. Han fick höra budskapet om Guds kungarike när han befann sig i det som då var Rhodesia. Sedan han arbetat en tid i gruvorna i Sydafrika, återvände han hem och inriktade sig på boskapsuppfödning. Han for regelbundet tillbaka till Sydafrika för att skaffa Sällskapet Vakttornets publikationer, och 1961, under en av dessa resor, blev han döpt. Därefter spred han nitiskt de goda nyheterna bland sitt folk.

Han lastade vatten, mat och biblisk litteratur på sin vagn och begav sig ut och predikade från quimbo till quimbo (från den ena lilla byn till den andra) i två eller tre månader åt gången. När hans vagn gick sönder, fortsatte han resan genom att rida på sin tjur. Till och med när han var 70 år gick han till fots tillsammans med andra förkunnare i sträckor på över 20 mil.

Tchande Cuituna kom att ha stora boskapshjordar som strövade omkring på slätterna. I detta patriarkaliska samhälle var han det erkända överhuvudet. Dagens verksamhet inleddes med att man ringde i en klocka, så att alla kunde församlas för att lyssna till honom när han på lokalbefolkningens språk behandlade ett skriftställe. På mötesdagar hördes gonggongens bekanta ljud som påminde ungefär 100 personer om att det var dags att komma tillsammans för andlig undervisning.

I hela området Gambos blev Tchande Cuituna känd som gudsmannen. Genom att broder Cuituna tillämpade det han hade lärt sig genom sitt personliga studium av Bibeln och de dyrbara publikationerna från ”den trogne och omdömesgille slaven”, var han ett utmärkt föredöme för andra. För att nå så många som möjligt översatte han broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” till språken nyaneka och kwanyama.

Kontoret i Luanda fick kännedom om broder Cuitunas verksamhet genom de rapporter om tjänst på fältet som han då och då lämnade in genom bröderna i Windhoek i Namibia. I ett försök att föra broder Cuituna i närmare kontakt med andra Jehovas vittnen skickade kontoret i Luanda 1979 Hélder Silva, en kretstillsyningsman, för att nå honom. Broder Silva minns resan mycket tydligt.

Han skriver: ”Vi reste 16 mil med bil till Chiange. Därefter gick vi de återstående 7 milen till fots. Ett våldsamt regnoväder som varade i ungefär sex timmar gjorde det näst intill omöjligt att fortsätta. Ibland stod vi i vatten upp till knäna, men vi kunde inte stanna, eftersom det fanns många vilda djur i området. På grund av leran var det lättare att gå barfota, och vi hade våra tillhörigheter hängande i en pinne som vi höll över axeln. Till slut kom vi fram till Liokafelaområdet och vårt mål, byn Cuituna. Vi var hungriga och utmattade, så kvinnorna gav oss sur mjölk, en majsdryck som kallas bulunga, kokos och en majspuré som kallas ihita. Sedan vi vilat vid en varm brasa, var vi redo för den efterlängtade verksamheten.” Detta besök markerade ett steg framåt i fråga om organiserat predikande av de goda nyheterna i Gambosområdet.

Ingen som var närvarande kommer att glömma dopet av 18 nya bröder och systrar i floden Caculuvar i augusti 1986. Detta var första gången dop förrättades i Gambosområdet, trots att det gått 40 år sedan budskapet om Guds kungarike kom dit. De pionjärer som hade kommit för att ta del i verket i detta område strålade av lycka. Ord kan inte beskriva broder Cuitunas glädje när han bevittnade dopet. Han hoppade av glädje och sade: ”Jag känner mig som kung David när han åtföljde Jehovas ark.” (2 Sam. 6:11–15) Broder Cuituna fortsätter att tjäna som reguljär pionjär.

År 1983 var José Maria Muvindi från Lubango hjälppionjär i tre månader. Han for söderut och predikade i de lantliga områdena kring städerna Jau och Gambos. Han reste ner till provinsen Namibe och spred de goda nyheterna bland mukubais, den dominerande stammen. När han såg det stora behovet i dessa områden, blev han reguljär pionjär. Också andra pionjärer flyttade till dessa områden.

När broder Muvindi predikade i området, rörde dessa bibliska sanningar hjärtat hos många av dessa människor. De började göra nödvändiga förändringar i sitt liv. För att kunna tjäna Jehova på ett godtagbart sätt var de tvungna att överge oskriftenliga sedvänjor och vanor, till exempel polygami, omoraliskhet, dryckenskap och vidskepelse. De började klä sig i mer än det traditionella höftskynket tchinkuani. En jämn ström av par började resa till Lubango för att bli lagligt gifta. För somliga innebar detta att lämna byn för första gången i sitt liv! Ett civilt registreringskontor i Chiange som hade varit stängt i tio år öppnades igen för att ta emot den plötsliga tillströmningen av människor från Gambosområdet som ville ha födelseattester och legitimationshandlingar för att kunna registrera sitt äktenskap.

Sorgligt nog dog broder Muvindi i hepatit 1986, men hans nitiska tjänst bar utmärkt frukt. Många fick ett vittnesbörd genom honom och andra som arbetade i dessa områden. I detta område finns det nu nio församlingar och även tio grupper som ännu inte har organiserats till församlingar, och alla dessa främjar sann tillbedjan.