Förföljelse ”legaliserad”

Den 8 mars 1978 förklarade den politiska byrån i MPLA:s centralkommitté ”kyrkan ’Jehovas vittnen’” för olaglig och förbjöd den. För att alla skulle få reda på detta, upprepades meddelandet tre gånger om dagen i Luandas radiostation. Det ursprungliga påbudet var på portugisiska, men för att säkerställa att alla blev medvetna om det, framfördes meddelandet en vecka på språken chokwe, kikongo, kimbundu och umbundu. Den 14 mars 1978 publicerades också påbudet i partitidningen Jornal de Angola. I verkligheten ”legaliserade” förbudet den brutalitet som redan förekom.

Fördömanden från folkmilisen (ODP) ökade. Många Jehovas vittnen samlades ihop och kastades i fängelse utan rättegång. Överraskningsbesök företogs i fabriker i Luanda. På resväskefabriken Malas Onil greps 14 vittnen. I staden Lubango greps 13 andra. Några dagar senare bekräftade rapporter att 50 hade arresterats i Ndalatando. Bara en vecka efter det att förbudet utfärdats hade åtminstone 150 bröder och systrar satts i fängelse.

Detta följdes av att Jehovas vittnen despotiskt avskedades från sina arbeten. Ingen hänsyn togs till år av utmärkt uppförande, kompetens eller prestationsförmåga. Några som blev avskedade hade faktiskt haft ansvarsfyllda ställningar som hade samband med landets ekonomiska utveckling.

Kvinnor förskonades inte. Emília Pereira var utanför sitt hem då en militärbefälhavare såg henne och frågade henne varför hon inte var med i milisen. När hon svarade att hon inte tyckte om sådant som inbegrep att döda eller utgjuta blod, förstod han att hon var ett Jehovas vittne. När hon medgav att hon var det, blev hon tillsagd att kliva in i en väntande lastbil. Hennes två systrar kom för att se vad som pågick, och de knuffades in i lastbilen. Under tiden kom deras far hem. Befälhavaren beordrade honom att stiga upp i lastbilen. När de skulle åka, kom en broder som bodde i närheten och frågade vad som pågick. Han föstes också in i lastbilen.

De fördes till ett fängelse, där systrarna placerades på kvinnoavdelningen. Kväll efter kväll försökte befälen förgripa sig sexuellt på dessa unga systrar, men systrarna höll ihop, grät och bad högt. Deras reaktion omintetgjorde männens onda avsikter, och de blev inte kränkta.

Vännerna i provinsen Malanje blev också svårt prövade. Sjuttiofyraårige José António Bartolomeu behandlades så illa att han dog. Domingas António var så svag efter arresteringen och den upprepade misshandeln att hon dog under ett anfall av malaria. Manuel Ribeiro blev förgiftad och dog därför att han från fängelset skrev ett brev till sin familj.

Veckan efter förbudet hölls ett möte med äldstebröder från alla församlingarna i Luanda. De fick skriftenlig uppmuntran och vägledning i fråga om sin framtida verksamhet, och detta fördes vidare till församlingarna. Deras föresats stärktes när de begrundade årstexten för 1978: ”De kommer inte att bli dig övermäktiga, ty ’jag [Jehova] är med dig . . . för att befria dig’.” — Jer. 1:19.

Vädjar till de överordnade myndigheterna

Den 21 mars 1978 skickade de tre bröder som tjänade som styrelse för sammanslutningen av Jehovas vittnen i Angola en vädjan till den politiska byrån i MPLA och yrkade på att domstolarna skulle behandla lagbrott och att olagliga fängslanden av vittnena skulle upphöra. Kopior av detta brev skickades till republikens president och till premiärministern och även till försvarsministern, justitieministern, utbildningsministern och kulturministern. Inget svar kom.

Djupt rörd av fast beslutsamhet

Inbördeskrig fortsatte att rasa i Angola, så det kom få besökare från andra länder. Men 1979 fick landskommittén i Angola besked om att Albert Olih, en tillsyningsman från avdelningskontoret i Nigeria, skulle komma i augusti. Bröderna blev mycket glada!

Broder Olih sade: ”För mig var det som att vistas en hel vecka i en militärkasern. Vart man än vände sig, såg man beväpnade soldater.” Han låg vaken om nätterna på grund av eldstrider på gatan.

Jehovas vittnen i Angola hade varit med om snabba förändringar under de gångna åren. Från 1973, då landet fortfarande var under kolonialstyre, fram till 1976 hade antalet förkunnare ökat med 266 procent. När förföljelsen sedan intensifierades 1977, något som följdes av ett förbud 1978, avstannade tillväxten. Många av vittnena i landet hade blivit döpta helt nyligen — 1.000 enbart under 1975. Det fanns 31 församlingar, men många av dessa hade inga äldstebröder. Utan andliga herdars kärleksfulla omvårdnad hade man inte kunnat lösa en del allvarliga problem och fall av moralisk orenhet. Hela församlingar på sådana platser som Malanje, Waku Kungo och Ndalatando var nu i fångläger.

När broder Olih kom, fick han en utförlig lista som beskrev sådant som måste dryftas. Uppmärksamhet ägnades åt sätt varpå Jehovas vittnen kunde fortsätta sin gudagivna tjänst under de rådande förhållandena. Vägledning gavs i hur man skulle kunna tillhandahålla litteratur trots att det var svårt att få tag på papper. Behovet av mer litteratur på de inhemska språken dryftades också, men det skulle naturligtvis ta tid att hitta och utbilda kvalificerade översättare.

Problem i församlingarna ägnades också uppmärksamhet. Broder Olih framhöll att alla, också äldstebröderna, måste leva enligt bibliska normer. Ingen borde känna att de inte var i behov av råd. Frågor angående kvalifikationer för dop, registrering av äktenskap och besök i församlingarna av kretstillsyningsmän besvarades. De angolanska bröderna uppskattade att Sällskapet ordnade så att de fick skriftenlig vägledning genom en sådan erfaren broder.

Under broder Olihs besök hölls ett möte med äldstebröderna från Luanda och de äldstebröder som kunde komma från andra områden. Klockan 10.00 började de anlända, och de kom en i taget för att inte dra uppmärksamheten till mötesplatsen. Men innan mötet hade inletts klockan 19.00, bytte man mötesplats två gånger, eftersom det verkade som om de hölls under uppsikt. När broder Olih kom till den tredje platsen, fann han 47 äldstebröder som satt på gården och väntade på honom. När han framförde hälsningar från Betelfamiljen i Nigeria, visade bröderna sin uppskattning genom att vinka med händerna. Hans timslånga tal var ett bibliskt dryftande av äldsteanordningen och framhöll behovet av fler äldstebröder i den kristna församlingen och beskrev de uppgifter som den innebar. Efter talet ställde bröderna frågor i ytterligare två timmar, innan de var tvungna att gå för att komma hem tryggt innan utegångsförbudet trädde i kraft.

Vad tyckte broder Olih om den vecka som han var tillsammans med de angolanska bröderna? ”Jag måste säga att jag hade mycket stor behållning av det hela. Jag blev mycket uppmuntrad av brödernas och systrarnas fasta beslut att trots sina svårigheter tjäna Jehova. Jag lämnade Angola med böner i hjärtat och tårar i ögonen, eftersom dessa bröder ler på grund av sitt underbara hopp, trots att de får lida.”