Antarktis — sista utposten

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

I VISSA delar av Antarktis kan det bli så kallt, skriver en författare, att ”om du släpper en stålstång till marken, kommer den troligen att krossas likt glas, ... och om du drar upp en fisk genom ett hål i isen, är den inom fem sekunder ... hårdfrusen”. Med sina extrema förhållanden och sin ovanligt karga skönhet, som emellanåt understöds av sydskenets enastående skådespel, skulle Antarktis kunna tas för en annan värld.

Men Antarktis är i högsta grad en del av vår jord. Denna kontinent har faktiskt liknats vid ett gigantiskt naturlaboratorium där man kan studera jorden och dess atmosfär liksom globala miljöförändringar, inklusive sådana som kan relateras till mänskliga aktiviteter. Det är på grund av vad dessa studier visar som forskare blir alltmer oroade. De har upptäckt olycksbådande nya företeelser i de södra polartrakterna, företeelser som tyder på att allt inte står rätt till. Men låt oss först se vad det är som gör Antarktis till en unik kontinent.

Till att börja med är Antarktis — den mest isolerade kontinenten på jorden — en plats av motsatsförhållanden. Den är oexploaterad och enastående vacker — men samtidigt brutalt ogästvänlig. Det är den kallaste och mest vindpinade platsen på jorden, men ändå sällsynt ömtålig och känslig. Det faller mindre nederbörd här än på någon annan kontinent, men dess istäcke binder 70 procent av jordens sötvattensreserver. En medelhöjd på 2.300 meter över havet gör Antarktis till jordens högsta kontinent, vilket beror på istäcket som i genomsnitt är cirka 2.200 meter tjockt. Antarktis är också jordens femte största kontinent, men har ändå inga bofasta invånare som är större än en centimeterstor vinglös insekt, ett slags fluga.

Som att besöka Mars!

Allteftersom man närmar sig Antarktis inre delar, ser man färre och färre tecken på liv. Detta är särskilt påtagligt i de områden som kallas ”de torra dalarna”. Dessa ökenliknande områden som täcker en yta på omkring 3.000 kvadratkilometer finns i huvudsak högt uppe i Transantarktiska bergen — en bergskedja som sträcker sig över kontinenten och har toppar som är över 4.000 meter höga. Isande vindar viner genom de torra dalarna och för snabbt bort den lilla snö som så sällan faller. Forskare anser att dessa dalar är den plats på jorden som mest liknar Mars yta. Därför bedömdes detta vara en lämplig plats för att testa rymdutrustning innan man sände upp Vikingsonderna till Mars.

Men det finns faktiskt liv även i de torra dalarna! I små luftfickor inuti porösa klippor lever olika slag av extremt tåliga bakterier, alger och svampar. De kan överleva på minsta lilla spår av fuktighet. Utsidan av deras ovanliga värld utgörs av kala klippor som kallas ventifakter, vilka har fått sin märkliga form och höga glans genom oräkneliga århundraden av påverkan från Antarktis ständigt blåsande vindar.

Namngivet innan det blev upptäckt

Redan de forntida grekiska filosoferna anade att det fanns en jättelik landmassa i söder. Aristoteles, till exempel, antog att det måste finnas en kontinent i söder som motvikt mot den landmassa man visste fanns på norra halvklotet. I boken Antarctica—Great Stories From the Frozen Continent sägs det att ”eftersom norra halvklotet är beläget under stjärnbilden Arktos, Björnen, så måste, resonerade Aristoteles (384–322 f.Kr.), det okända landet i söder vara Antarktikos — eller sagt med andra ord — antipoden, raka motsatsen”. Antarktis fick alltså, makalöst nog, sitt namn nästan 2.000 år innan det blev upptäckt!

År 1772 seglade den brittiske upptäcktsresanden kapten James Cook söderut för att söka efter denna sydliga kontinent som man var förvissad om fanns. Han mötte en värld av vindpinade öar och väldiga isberg, eller ”isöar”, som han kallade dem. ”Vissa av dem”, skrev han, var ”nära tre kilometer i omkrets och nästan 20 meter höga, och ändå översköljde havet dem. Sådan kraft och tyngd var det i vågorna.” Beslutsamt fortsatte Cook söderut, och den 17 januari 1773 blev hans två skepp, Resolution och Adventure, de första kända fartygen som korsade södra polcirkeln. Cook kämpade sig ihärdigt fram genom packisen tills han slutligen inte kunde komma längre. ”När jag tittade söderut, såg jag inget annat än is”, skrev han i sin loggbok. Han var faktiskt bara 12 mil från det antarktiska fastlandet när han vände tillbaka.

Vem såg då Antarktis först? Vem var i själva verket den förste att sätta sin fot där? Än i dag vet ingen det med säkerhet. Det kan rentav ha varit valfångare eller säljägare, för när Cook hade återvänt hem, orsakade hans rapporter om ett överflöd av sälar, pingviner och valar att jägare hals över huvud störtade i väg söderut.

Den blodfläckade isen

Cook ”hade upptäckt den förmodligen största koncentrationen av djurliv i hela världen, och han var den förste som berättade om den för yttervärlden”, skriver Alan Moorehead i sin bok Ödesdigert möte. Han fortsätter: ”Nu skulle de [Cooks rapporter] leda till ett fruktansvärt blodbad på djuren i Antarktis.” Boken Antarctica—Great Stories From the Frozen Continent konstaterar: ”Mot slutet av 1700-talet uppvisade säljakten på södra halvklotet stora likheter med en guldrush. Kinas och Europas omättliga efterfrågan på sälskinn tömde snart de [dittills] kända jaktmarkerna på säl, vilket gjorde att säljägare desperat sökte efter nya platser med sälkolonier som ännu inte hade plundrats.”

Efter det att säljägarna nära nog hade utrotat det de försörjde sig på började valfångare plundra haven. ”Ingen vet hur många valar och sälar som dödades i Södra Ishavet”, skriver Moorehead. ”Det kan ha varit tio miljoner eller femtio miljoner. Siffrorna betyder ingenting. Slakten fortsatte tills det praktiskt taget inte fanns någonting kvar att slakta.”

I dag skyddas emellertid Antarktis flora och fauna av internationella lagar. Dessutom gör avsaknaden av landrovdjur, jämte en riklig förekomst av marina födoämnen, att Antarktis kustområden om sommaren blir en fristad för djurlivet. Men på Antarktis syns tecken på ett mer försåtligt angrepp, något som kanske är mer än vad internationella överenskommelser kan klara av.

[Ruta på sidan 15]

VARANDRAS MOTPOLER

Även om det finns vissa likheter, så är Nord- och Sydpolen varandras motpoler, och då inte bara i rent geografiskt avseende. Här är några exempel.

Området närmast Nordpolen består enbart av is och hav, medan Sydpolen ligger nästan mitt på jordens femte största kontinent.

Nordpolen omges av de befolkade landmassorna Amerika, Asien och Europa. Antarktis däremot är omgivet av en väldig ocean, faktiskt den stormigaste på hela jorden.

Tiotusentals familjer, plus tusentals växter och djur, lever ovanför norra polcirkeln. Det finns däremot inte en enda människa som kallar Antarktis för sitt hem. De enda inhemska livsformerna är alger, bakterier, mossor, lavar, två arter av blommande växter och några få arter av insekter.

I Encyclopædia Britannica sägs det: ”Antarktis har kallats den pulserande kontinenten på grund av den årligen återkommande ökningen och minskningen av den ismassa som utgör dess andra kustlinje.” Som mest når packisen 1.600 kilometer ut i havet. Denna ökning och minskning av packis är sex gånger så stor som den som sker i Arktis, vilket gör att Antarktis har en större påverkan på det globala vädret.

Antarktis — kontinent i knipa

NÄR astronauter betraktar jorden från rymden, är istäcket vid Antarktis den del av vår planet som syns bäst, kan man läsa i boken Antarctica: The Last Continent. Isen ”sprider ljus likt en stor vit lanterna utbredd över jordklotets hela undersida”, rapporterade astronauterna.

Antarktis är med sin isvolym på omkring trettio miljoner kubikkilometer en isproducent av kontinentala proportioner. Snön som faller på kontinenten packas samman och blir till is. Tyngdkraften gör att isen sakta flyter mot kusten, där den glider ner i havet och bildar väldiga shelfisar. — Se rutan på sidan 18.

Shelfisarna blir mindre

På senare år har dock en ökad avsmältning reducerat storleken på ett antal shelfisar, och några har försvunnit helt och hållet. Enligt en rapport kollapsade en nästan 1.300 kvadratkilometer stor del av den 100 mil långa Larsen Ice Shelf år 1995. Detta fick till följd att flera tusen isberg bildades.

Det område som hittills har berörts av minskande isar är Antarktiska halvön. På denna S-formade halvö, som är en fortsättning på bergskedjan Anderna i Sydamerika, har temperaturen ökat med 2,5 grader under de senaste 50 åren. Därför kan man nu segla runt den en gång isomgärdade Rossön. Isarnas tillbakagång har också lett till att växtligheten har ökat dramatiskt.

Då det endast är Antarktiska halvön som har drabbats av en betydande issmältning, tvivlar vissa forskare på att det är ett tecken på global uppvärmning. En norsk undersökning visar emellertid att även den arktiska isen minskar. (Eftersom Nordpolen inte ligger på en landmassa, är mycket av den arktiska isen havsis.) Enligt undersökningen stämmer alla dessa förändringar med det mönster som man menar förekommer vid en global uppvärmning.

Men temperaturförändringarna vid Antarktis medför något mer. Kontinenten har beskrivits som ”den livsviktiga motor som styr mycket av vårt globala klimat”. Om det stämmer och kontinenten fortsätter att undergå förändringar, kan framtidens väderleksmönster komma att påverkas.

Under tiden har ett hål som är dubbelt så stort som Europa bildats i stratosfärens ozonlager, högt ovanför Antarktis. Ozon, en förening av tre syreatomer, skyddar jorden mot farlig ultraviolett strålning som skadar ögonen och orsakar hudcancer. Eftersom strålningen har ökat, måste forskare i Antarktis skydda sin hud mot solen och använda solglasögon med speciella reflekterande beläggningar för att skydda ögonen. Endast tiden kan utvisa i vilken utsträckning Antarktis årstidsberoende djur- och växtliv påverkas.

Ömtålig kontinent — Hanteras varsamt

Den uppmaningen skulle passa bra som välkomstord för Antarktis besökare. Varför det? Det finns många skäl, enligt Australian Antarctic Division. För det första: På grund av Antarktis enkla ekologiska samband är miljön där mycket känslig för störningar. För det andra: Växterna växer så sakta att ett fotavtryck i en mosstuva fortfarande kan vara synligt tio år senare. Skadade eller försvagade växter är utlämnade åt Antarktis kraftiga vindar, som kan förstöra hela växtsamhällen. För det tredje: Den extrema kylan gör att det kan ta tiotals år för avfallsprodukter att brytas ner. För det fjärde: Människor kan av misstag föra med sig främmande mikroskopiska livsformer till denna isolerade, och därför sårbara, kontinent. Slutligen: De platser som turister och vetenskapsmän oftast besöker — kustområdena — är de områden som är mest gynnsamma även för djur- och växtlivet. Eftersom kustområdena endast omfattar omkring 2 procent av landmassan, är det inte svårt att förstå varför Antarktis snart kan komma att fyllas med för mycket folk. Det väcker frågan: Vem övervakar denna väldiga kontinent?

Vem styr Antarktis?

Även om sju länder gör anspråk på olika delar av Antarktis, är kontinenten som helhet i den unika ställningen att den har varken regent eller medborgare. ”Antarktis är den enda kontinenten på jorden som helt och hållet styrs av en internationell överenskommelse”, rapporterar Australian Antarctic Division.

Det som kallas ”Antarktisfördraget” undertecknades av 12 nationer och trädde i kraft den 23 juni 1961. Sedan dess har antalet medlemsnationer ökat till över 40. I fördraget slås det fast ”att det ligger i hela mänsklighetens intresse att Antarktis även i fortsättningen och för all framtid skall användas uteslutande för fredliga ändamål och inte skall bli skådeplats eller föremål för internationell oenighet”.

I januari 1998 blev miljöprotokollet i Antarktisfördraget internationell lag. Detta protokoll förbjuder all gruvdrift och mineralutvinning i Antarktis för minst 50 år framåt. Det förklarar också kontinenten och dess tillhörande marina ekosystem som ”ett naturreservat tillägnat fred och vetenskap”. Militär verksamhet, vapenprov och förvaring av kärnavfall har förbjudits. Till och med slädhundar är förbjudna.

Antarktisfördraget har lovprisats som ”ett unikt exempel på internationellt samarbete”. Det återstår dock ännu många problem att lösa, däribland frågan om överhöghet. Vem kommer till exempel att se till att fördraget efterlevs, och i så fall hur? Och hur kommer medlemsnationerna att bemöta den snabba ökningen av turismen, som kan bli ett hot mot Antarktis ömtåliga ekologiska system? De senaste åren har över 7.000 båtburna turister årligen besökt Antarktis, ett antal som förväntas öka till det dubbla inom kort.

Det kan även dyka upp andra utmaningar i framtiden. Tänk till exempel om vetenskapsmän hittar stora mineral- eller oljefyndigheter. Kommer fördraget att kunna förhindra kommersiell exploatering och den miljöförstöring som så ofta blir följden? Fördrag kan ändras, och Antarktisfördraget är inget undantag. Genom artikel 12 står faktiskt den möjligheten öppen. Fördraget kan ”när som helst bli föremål för ändringar eller tillägg genom enhällig överenskommelse mellan de fördragsslutande parter[na]”.

Inget fördrag kan naturligtvis helt och hållet skydda Antarktis mot den moderna, industrialiserade världens utsläpp. Vilken katastrof om denna vackra ”vita lanterna” på jordklotets undersida skulle förorenas av de omfattande följderna av mänsklig snikenhet och okunnighet! Att skada Antarktis är att skada mänskligheten. Om det är någonting som Antarktis lär oss, så är det att hela jorden — precis som människokroppen — är ett komplext system, samordnat på ett fullkomligt sätt av Skaparen, både för att kunna uppehålla livet och för att kunna skänka oss glädje.

[Ruta/Bild på sidan 18]

VAD ÄR EN SHELFIS?

Högt uppe i Antarktis inre rör sig isströmmar, som är bildade av snö, mot kusten. Vissa flyter hela 800 meter per år, enligt nya satellitbilder. Många av dessa isströmmar förenar sig likt biflöden och bildar stora isfloder. Allteftersom en isflod når havet, börjar den del som pressats ut i havet flyta på vattnet och kallas då shelfis. Den största är Ross Ice Shelf (se bilden) som fylls på med is från inte mindre än sju isströmmar eller glaciärer. Den är lika stor som Frankrike och på sina ställen upp till en kilometer tjock.a

Under normala förhållanden blir inte shelfisarna mindre. När glaciärerna fyller på shelfisen med mera is, trycks shelfisens front längre ut i havet, likt tandkräm som kläms fram ur en tub. Där bryts slutligen enorma isblock loss och blir isberg (ett förlopp som kallas ”kalvning”). En del isberg är ”så stora som 13.000 kvadratkilometer”, uppger The World Book Encyclopedia. Men på senare år har kalvningen ökat och shelfisarna minskat — vissa shelfisar har till och med försvunnit helt och hållet. Ändå orsakar inte detta någon höjning av havsytan. Varför inte? Därför att shelfisarna redan flyter på vattnet och tränger undan vatten motsvarande sin egen vikt. Men om isen på det antarktiska fastlandet smälte, skulle det vara liktydigt med att tömma en trettio miljoner kubikkilometer stor damm i havet! Havsytan skulle stiga med så mycket som 65 meter!

[Fotnot]

[Bild]

Stora ismassor bryts loss från Ross Ice Shelf. Här höjer sig shelfisen omkring 65 meter över havsytan

[Bildkälla]

Tui De Roy

[Bild på sidan 20]

En kut av arten weddellsäl

[Bildkälla]

Foto: Kommendörkapten John Bortniak, NOAA Corps