Tidigare rådde här stora rasmotsättningar. Apartheidpolitiken ledde till internationell fördömelse. På senare år har man fått gynnsam publicitet på grund av att man avskaffat apartheid och har en demokratiskt vald regering.

Nu kan alla folkgrupper fritt blanda sig med varandra, och de kan gå till alla offentliga platser, till exempel biografer och restauranger. Och har man bara de ekonomiska möjligheterna kan man, oavsett ras, välja att bo var man vill.

Men efter det att den första hänförelsen lagt sig uppstod frågor, som pockade på svar. I vilken utsträckning skulle den nya regeringen rätta till de orättvisor som apartheid skapat? Hur lång tid skulle det ta?

[Ruta på sidorna 68, 69]

Vad var apartheid?

Ordet ”apartheid” betyder ordagrant ”avskildhet”, ”åtskillnad” och användes först av Nationalistpartiet i samband med valet 1948. När detta parti vann valet det året, blev sträng åtskillnad mellan de olika raserna i Sydafrika regeringens officiella politik med starkt stöd av den nederländska reformerta kyrkan. Den här politiken, som drevs i syfte att garantera vit överhöghet, ledde till lagar som reglerade sådant som boende, arbete, utbildning, offentliga inrättningar och politik.

De olika rasgrupperna klassificerades i huvudsak så här: vita, bantu (svarta afrikaner), färgade (av blandad härkomst) och asiater (indier). Förespråkarna för apartheid förklarade att raserna skulle bo inom sina egna bestämda områden, så kallade homelands eller hemländer, där de skulle kunna bo och utvecklas enligt sin kultur och sina seder. Det som för somliga kan ha verkat genomförbart i teorin fungerade aldrig i praktiken. Skrämda av skjutvapen, tårgas och morrande hundar drevs många svarta med sina få tillhörigheter från sina hem och tvingades att slå sig ner någon annanstans. Flertalet offentliga inrättningar, till exempel banker och postkontor, hade skilda avdelningar för vita och icke-vita. Restauranger och biografer var reserverade för de vita.

De vita var fortfarande beroende av billig arbetskraft, både för sin affärsverksamhet och för skötseln av sina hem. Detta ledde till att familjer splittrades. Svarta män tilläts att åka till städerna för att arbeta i gruvor och fabriker och inhystes i baracker, medan deras hustrur måste stanna kvar i hemländerna. Detta fördärvade familjelivet och ledde till stor omoraliskhet. Svarta tjänare som arbetade i de vitas hem bodde vanligtvis i ett rum på sin arbetsgivares egendom. Då de svartas familjer inte fick bo i de vita förstäderna kunde det gå långa perioder utan att föräldrar fick träffa sina barn. De svarta måste alltid bära pass som visade deras identitet.

Apartheid kastade sin skugga över många områden i livet, bland annat utbildning, äktenskap, anställning och ägande. Jehovas vittnen var kända för sin endräkt mellan raserna, men de lydde regeringens lagar så länge dessa inte hindrade dem från att ägna Gud helig tjänst. (Rom. 13:1, 2) När så var möjligt tog de tillfället i akt att vara tillsammans med sina medtillbedjare av andra raser.

Från och med mitten av 1970-talet genomförde regeringen en mängd reformer som gjorde raspolitiken mindre restriktiv. Den 2 februari 1990 tillkännagav president F. W. de Klerk att man skulle vidta åtgärder för att avskaffa apartheid, till exempel att man skulle erkänna svarta politiska organisationer och frige Nelson Mandela ur fängelse. I samband med det demokratiska valet 1994, då en svart majoritetsregering valdes, upphörde apartheid officiellt.