Sydafrika står i centrum för världens uppmärksamhet på grund av dess raskravaller och politiska oroligheter. De flesta människor är emellertid inte medvetna om vilken avgörande roll den sydafrikanska protestantismen har spelat. Vakna! gör därför här en ingående granskning av de komplicerade religiösa frågor som döljer sig bakom rubrikerna.

Sydafrikas religiösa dilemma

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

SYDAFRIKA är ett i högsta grad religiöst land. Kyrksamheten är hög. Bibeln finns tillgänglig på alla de större sydafrikanska språken och läses i många hem. Ändå har landet blivit skådeplats för rasmotsättningar och våld. Du kanske undrar: ”Varför har kyrkorna inte kunnat uppamma kristen kärlek och endräkt?”

Dilemmat antar ännu större proportioner om man granskar händelseutvecklingen under senare år. Det står nämligen pinsamt klart att religionen i själva verket bär en stor del av ansvaret för stridigheterna i landet. För att förstå varför skall vi nu undersöka hur den religiösa situationen i Sydafrika har uppkommit.

År 1652 upprättade holländska protestanter för första gången en permanent bosättning på Afrikas sydspets. Deras avkomlingar i våra dagar talar afrikaans, ett språk som utvecklats från holländskan. Med tiden splittrades den holländska kyrkan i ett antal reformerta kyrkosamfund, av vilka det största är Nederduitse Gereformeerde Kerk, dvs. Holländska reformerta kyrkan. Över en tredjedel av landets vita befolkning tillhör denna kyrka.

Engelska nybyggare började också strömma till Sydafrika. Många av dessa tillhörde anglikanska kyrkan, och de splittrades senare i högkyrkliga och lågkyrkliga. Andra var metodister, presbyterianer och kongregationalister. Den evangelisk-lutherska kyrkan introducerades av tyska nybyggare. Sydafrika blev således en protestantisk högborg, vilket medförde att miljoner svarta omvändes. I dag är 77 procent av Sydafrikas invånare till bekännelsen kristna — och mindre än 10 procent av dem är katoliker.

Protestantismen i Sydafrika fortsätter emellertid att splittras. Många vita har lämnat de större kyrkosamfunden och anslutit sig till olika väckelserörelser. Många svarta har likaså upprättat ”kristna” samfund av afrikansk tappning. ”Det kan finnas så många som 4.000 sådana frikyrkosamfund enbart i Sydafrika”, sägs det i tidskriften Leadership.

De traditionella protestantiska kyrkosamfunden står också inför ett annat dilemma. När deras hjordar krymper, så krymper också det ekonomiska stödet. Något som ytterligare förvärrar situationen är att de som är kvar är djupt oeniga när det gäller kyrkans engagemang i rasfrågor. Medan somliga medlemmar vill att deras kyrka skall främja radikala åtgärder för att göra slut på apartheid, kräver andra att deras kyrka skall stödja apartheid. Mellan dessa två ytterligheter finns det många medlemmar som är splittrade i fråga om hur långt kyrkan bör gå i sina försök att främja rasmässig integration och jämlikhet.

”Jag tycker inte alls om att behöva gå och hålla människor i hand som jag inte känner och låtsas att jag hyser broderlig kärlek till människor som är av annat slag än jag”, sade en medlem av anglikanska kyrkan angående en gemensam gudstjänst för olika raser. Många vita anglikaner ogillar också den politiska inblandning som deras svarte ärkebiskop, Desmond Tutu, ägnar sig åt.

I en rapport från Humanistiska forskningsrådet i Sydafrika varnade man således för att religionen ”ofta spelar en splittrande och destruktiv roll” med ”det ofattbara framtidsperspektivet att medlemmar av samma religion kan komma att tillhöra olika läger vid en konfrontation”. Ja, som vi kommer att se har den sydafrikanska protestantismen spelat en avgörande roll vid uppkomsten av rasmotsättningar.

De protestantiska kyrkorna och apartheid

EN ARTIKEL i South African Digest rapporterade att reformerta kyrkans ”byggnader, gudstjänster och medlemskap har öppnats för alla, oavsett ras eller hudfärg”.

I många årtionden har reformerta kyrkan stått för total segregation raserna emellan. Vad var bakgrunden till denna historiska förändring som antogs vid ett kyrkomöte i oktober 1986?

Något som kanske förvånar många är att både vita, svarta slavar och personer av europeisk-afrikansk härkomst i början av förra århundradet tillhörde en och samma reformerta kyrka. Men år 1857 gav ett kyrkomöte vika för de växande rasmotsättningarna och förklarade att de olika raserna i fortsättningen kunde hålla sina gudstjänster i separata byggnader. Detta beslut hade inte stöd i bibeln, erkände kyrkomötet, men beslutet fattades ”på grund av somliga personers svaghet”. Resultatet blev att man år 1881 upprättade en särskild kyrka för färgade, vilken kallades Nederduitse Gereformeerde Sendingkerk, dvs. Reformerta missionskyrkan.

Föga anade dessa kyrkoledare vad de hade satt i gång. Snart upprättade man också särskilda kyrkor för svarta och för indier. Många reformerta kyrkor var reserverade för vita. Vad som en gång hade betraktats som ”svaghet” blev nu strikt kyrkopolitik. Det hände till exempel att svarta blev avvisade från sina egna vita arbetsgivares begravningar. Sådan förödmjukande behandling väckte förbittring bland kyrkans svarta medlemmar.

”Apartheid ... kyrkans officiella politik”

År 1937 riktade de reformerta kyrkornas förbundsråd en hemställan till regeringen om att anta en lag som förbjöd vita att gifta sig med färgade. Regeringen vägrade. År 1939 upprepade förbundsrådet sin hemställan och yrkade samtidigt på att vita skulle få tillgång till särskilda bostadsområden, skolor och universitet. Flera delegationer präster uppvaktade regeringen med anledning av denna fråga. År 1942 skrev förbundsrådet för reformerta missionskyrkan till regeringen: ”Kyrkans önskan är att denna princip om rasåtskillnad skall iakttas med stor noggrannhet i framtiden.”

År 1948 kom det vita nationalistpartiet till makten, främst på grund av sina löften att med lagliga medel konsolidera rassegregationen. Nya apartheidlagar följde. Die Kerkbode, reformerta kyrkans officiella tidskrift, förklarade stolt efter valet: ”Som kyrka har vi ... alltid avsiktligt strävat efter en segregation mellan dessa två folkgrupper. I detta avseende kan apartheid med rätta betecknas som kyrkans officiella politik.”

En biblisk lära?

Fram till dess hade kyrkans vädjanden om rasåtskillnad främst baserats på traditionen. År 1948 erkände Kyrkomötet för Transvaal till och med att man inte hade gjort ”medvetna anspråk på att binda sig vid bibliska principer”. En ny inställning började emellertid nu göra sig gällande — att presentera apartheid som en biblisk lära.

År 1974 publicerade reformerta kyrkans allmänna kyrkomöte en rapport betitlad Ras, Volk en Nasie en Volkereverhoudinge in die lig van die Skrif (Mänskliga relationer och situationen i Sydafrika i Skriftens ljus). ”Apartheidteologin fick ett klassiskt uttryck i [denna rapport]”, förklarar dr Johann Kinghorn i boken Die NG Kerk en Apartheid (Reformerta kyrkan och apartheid). Efter att ingående ha behandlat uppdelningen av mänskligheten vid Babel förklarade rapporten: ”Ett politiskt system baserat på ... separat utveckling för olika folkgrupper har sitt stöd i bibeln.” Rapporten kommenterade också Jesu begäran att hans efterföljare ”må vara fullkomnade till ett”. (Johannes 17:23) Denna enhet, hävdade rapporten, ”behöver inte komma till uttryck inom en och samma institution”.

En ”förtroendeklyfta”

Protestantismen i Sydafrika har utsatts för mycket kritik. År 1982 hade Världsförbundet för reformerta kyrkor ett möte i Ottawa i Canada, där man förklarade att apartheidteologin är en ”irrlära”. Reformerta kyrkan i Sydafrika uteslöts ur förbundet. Den sydafrikanska regeringen började också öva påtryckningar på kyrkorna genom att slopa vissa apartheidlagar, däribland förbudet mot s. k. blandäktenskap.

Hur har då kyrkorna reagerat? Vissa präster inom reformerta kyrkan har också öppet börjat kritisera apartheidpolitiken. Den reformerte teologen professor David Bosch förklarar i boken Apartheid Is a Heresy (Apartheid är en irrlära): ”De afrikandiska reformerta kyrkorna behöver bara skärskåda sina rötter för att upptäcka att det de nu förfäktar inte är något annat än en irrlära.”

Men vilken effekt har denna helomvändning haft på kyrkans medlemmar? Den reformerte teologen professor Bernard Combrink förklarar: ”Vissa medlemmar tvekar inte att tala om en förtroendeklyfta inom kyrkan, med tanke på att en viss åsikt eller hållning i åratal har framställts som skriftenlig och nu ’plötsligt’ andra åsikter framställts som varande i överensstämmelse med Skriften.”

Denna ”förtroendeklyfta” inom reformerta kyrkan i Sydafrika nådde sin höjdpunkt i oktober 1986, då det allmänna kyrkomötet antog en resolution rörande apartheid, vilken delvis lydde: ”Övertygelsen har vuxit sig allt starkare att påtvingad segregation och åtskillnad mellan olika folkslag inte kan sägas härröra från någon föreskrift i bibeln. Varje försök att med bibelns hjälp rättfärdiga en sådan föreskrift måste betraktas som felaktigt och förkastligt.”

Detta förkastande av apartheidteologin har mottagits med blandade känslor av de vita. Många anser att kyrkomötet inte har gått tillräckligt långt, eftersom det inte vill förena de vita och de svarta reformerta kyrkorna till en enda organisation. Andra, däremot, anser att kyrkan har gått alltför långt och vägrar därför att ge den något ekonomiskt stöd. Lördagen den 27 juni 1987 sammanträffade 2.000 dissidenter från reformerta kyrkan i Pretoria. Genom majoritetsval beslöt de där att bilda en ny kyrka enbart för vita, vilken de kallade Afrikaanse Protestante Kerk, dvs. Afrikanska protestantiska kyrkan.

Medan den reformerta protestantismen har tagit ledningen i fråga om att upprätthålla segregationen mellan raserna, har de engelsktalande kyrkorna i Sydafrika offentligt fördömt den kontroversiella apartheidpolitiken. Två vita pastorer, den ene metodist och den andre kongregationalist, erkänner emellertid att tillståndet i de engelsktalande kyrkorna fortfarande ”återspeglar en rasåtskillnad och rasdiskriminering som ibland är lika oförsonlig och intensiv som den som förekommer i de afrikandiska reformerta kyrkorna”. — Apartheid Is a Heresy.

Hur har då reaktionen varit bland kyrkans svarta medlemmar? Samtidigt som apartheidfrågan har varit föremål för häftiga debatter bland vita teologer, har framträdande svarta teologer bildat sig en del egna uppfattningar.