I synnerhet efter Jesu död och uppståndelse var Petrus som en klippa, då han styrkte sina medkristna. (Joh 1:47, 48; 2:25; Lu 22:32)

I evangelieskildringarna återges fler uttalanden av Petrus än av någon av de 11 andra apostlarna. Han var tydligtvis en dynamisk person, inte försagd eller osäker. Det var utan tvivel därför som han ofta var den förste som yttrade sig, medan de andra var tysta. Han ställde frågor som ledde till att Jesus förklarade och utvecklade sina liknelser. (Mt 15:15; 18:21; 19:27–29; Lu 12:41; Joh 13:36–38; jfr Mk 11:21–25.) Ibland talade han impulsivt eller rentav överilat. Det var han som kände att han måste säga något under synen av förvandlingen. (Mk 9:1–6; Lu 9:33) Med sin ogenomtänkta kommentar om hur gott det var att vara där och med sitt förslag att resa tre tält ville han tydligtvis ha sagt att synen (i vilken Mose och Elia då höll på att lämna Jesus) inte borde upphöra utan fortsätta. När den sista påskhögtiden firades gjorde Petrus först kraftiga invändningar mot att Jesus skulle tvätta hans fötter, men efter att ha fått en tillrättavisning bad han att Jesus skulle tvätta också hans huvud och händer. (Joh 13:5–10) Ändå är det tydligt att det som låg bakom Petrus uttalanden först och främst var äkta intresse och omsorg, i förening med starka känslor. Att dessa uttalanden har tagits med i Bibelns skildring visar att de har sitt värde, även om de ibland avslöjar vissa mänskliga svagheter hos Petrus.

När många lärjungar tog anstöt av Jesu lära och övergav honom, uttalade sig Petrus på alla apostlarnas vägnar och försäkrade att de var fast beslutna att hålla sig till sin Herre, som hade ”uttalanden om evigt liv” och som var ”Guds Helige”. (Joh 6:66–69) Sedan apostlarna hade svarat på Jesu fråga om vem folk sade att han var, var det återigen Petrus som gav uttryck åt denna fasta övertygelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”, vilket fick Jesus att säga att Petrus var lycklig. (Mt 16:13–17)

Att det var Petrus som oftast tog till orda kan förklara varför han också var den som oftast blev korrigerad, tillrättavisad eller tuktad. När Jesus berättade att han skulle få lida och dö för att han var Messias, begick Petrus det förmätna misstaget att ta honom åt sidan och faktiskt förebrå honom för denna förutsägelse. Även om det var av medkänsla som Petrus gjorde detta, vände Jesus ryggen åt honom och kallade honom motståndare, eller Satan, för att han framförde människors tankar i stället för Guds tankar, som fanns nedtecknade i profetian. (Mt 16:21–23) Tilläggas bör dock att Jesus såg på de andra lärjungarna när han gjorde detta, antagligen för att låta dem förstå att han visste att de hade tänkt samma sak som Petrus. (Mk 8:32, 33) När Petrus dristade sig att svara på Jesu vägnar i samband med en fråga om betalning av en viss skatt, hjälpte Jesus honom vänligt att förstå att han måste tänka sig för innan han sade något. (Mt 17:24–27) Petrus var självsäker och visade att han kände sig överlägsen de 11 andra apostlarna när han sade att även om de skulle snava och falla i förbindelse med Jesus, så skulle han aldrig göra det. Han förklarade att han var beredd att gå i fängelse tillsammans med Jesus och rentav dö tillsammans med honom. Alla de andra sade detsamma, men Petrus var först, och han försäkrade det ”enträget”. Jesus förutsade sedan att Petrus tre gånger skulle förneka sin Herre. (Mt 26:31–35; Mk 14:30, 31; Lu 22:33, 34)

Petrus var inte bara en man som hade lätt för att tala. Han var också en handlingens man. Han visade prov på initiativförmåga och mod och hade dessutom en stark hängivenhet för sin Herre. En morgon före gryningen hade Jesus sökt upp ett ensligt ställe för att be, och det sägs i skildringen att ”Simon och de som var med honom fick bråttom efter honom”. (Mk 1:35–37) Det var också Petrus som bad att Jesus skulle ge honom befallning att möta honom på det stormpiskade vattnet, och han gick faktiskt också ett stycke innan han gav efter för tvivel och började sjunka. (Mt 14:25–32)

Den sista natten Jesus levde på jorden fick Petrus tillsammans med Jakob och Johannes privilegiet att följa med Jesus till den plats i Getsemane trädgård där han ägnade sig åt innerlig bön. Både Petrus och de andra apostlarna föll i sömn på grund av trötthet och sorg. Det var utan tvivel för att Petrus så enträget hade visat att han ville stanna hos Jesus som denne särskilt vände sig till Petrus när han sade: ”Orkade ni inte så mycket som att vaka en enda timme tillsammans med mig?” (Mt 26:36–45; Lu 22:39–46) Petrus höll inte ut i bön och fick ta konsekvenserna av detta.

När lärjungarna såg folkhopen som kom för att arrestera Jesus frågade de om de skulle sätta sig till motvärn, men Petrus väntade inte på svaret utan drog sitt svärd och högg av örat på en man (tydligtvis i avsikt att skada mannen ännu allvarligare). Petrus blev då tillrättavisad av Jesus. (Mt 26:51, 52; Lu 22:49–51; Joh 18:10, 11) Även om Petrus, precis som de andra apostlarna, övergav Jesus, följde han sedan efter honom och dem som hade arresterat honom, men ”på betydligt avstånd”. Han slets antagligen mellan fruktan för sitt eget liv och en djup oro för hur det skulle gå för Jesus. (Mt 26:57, 58)

Med hjälp av en annan lärjunge, som tydligtvis följde efter eller gick tillsammans med Petrus till översteprästens residens, kom Petrus in på gården. (Joh 18:15, 16) Han höll sig inte diskret undan i ett mörkt hörn, utan gick fram och värmde sig vid elden. I eldskenet kände andra igen honom som en som hade varit tillsammans med Jesus, och hans galileiska dialekt ökade deras misstankar. När anklagelser riktades mot Petrus förnekade han tre gånger att han kände Jesus, och till slut började han till och med förbanna sig och svor att han inte kände honom. Någonstans i staden gol en tupp för andra gången, och Jesus ”vände sig om och såg på Petrus”. Då gick Petrus ut utanför, och han bröt samman och grät bittert. (Mt 26:69–75; Mk 14:66–72; Lu 22:54–62; Joh 18:17, 18; se ED; TUPP.) Men Jesu tidigare bön för Petrus blev hörd, och Petrus tro sviktade inte helt. (Lu 22:31, 32)

Efter Jesu död och uppståndelse sade en ängel till de kvinnor som gick ut till graven att de skulle gå och förmedla ett budskap till ”hans lärjungar och till Petrus”. (Mk 16:1–7; Mt 28:1–10) Maria Magdalena förmedlade budskapet till Petrus och Johannes, och de började springa till graven. Johannes sprang ifrån Petrus. Johannes stannade framför graven och bara tittade in medan Petrus gick in direkt. Då gick också Johannes in. (Joh 20:1–8) Innan Jesus visade sig för gruppen av lärjungar visade han sig för Petrus. Detta och det faktum att ängeln särskilt hade nämnt Petrus vid namn borde ha övertygat den ångerfulle Petrus om att hans förnekande av Jesus inte för alltid hade brutit bandet mellan honom och hans Herre. (Lu 24:34; 1Kor 15:5)

Innan Jesus gav sig till känna för lärjungarna vid Galileiska sjön (Tiberiassjön) hade den handlingskraftige Petrus förklarat att han skulle ge sig av för att fiska, och de andra följde med honom. När Johannes senare förstod att den man de såg stå på stranden var Jesus simmade Petrus impulsivt i land, medan de andra kom efter honom i båten. När Jesus därefter bad om något av fisken reagerade Petrus genom att dra i land nätet. (Joh 21:1–13) Det var vid det här tillfället som Jesus tre gånger frågade Petrus (som tre gånger hade förnekat sin Herre) om han älskade honom, och i samband med detta befallde Jesus också Petrus att vara herde för hans får. Jesus förutsade dessutom hur Petrus skulle dö, och när Petrus fick se aposteln Johannes frågade han: ”Herre, vad skall denne göra?” Ännu en gång korrigerade Jesus Petrus inställning. Han betonade vikten av att följa honom utan att bekymra sig om vad andra gjorde. (Joh 21:15–22)