1914 — förväntningar och verklighet

År 1876 skrev C. T. Russell den första av många artiklar i vilka han pekade på året 1914 som det år då hedningarnas tider, som Jesus hade talat om, skulle utlöpa. (Luk. 21:24, 1917) I andra bandet av Millennii Dagning, som gavs ut år 1889 (på engelska), lade broder Russell på ett logiskt sätt fram detaljerade upplysningar som skulle göra det möjligt för läsarna att själva undersöka den bibliska grundvalen till det som sades. Under närmare 40 år fram till år 1914 spred bibelforskarna miljontals exemplar av publikationer som riktade uppmärksamheten på slutet på hedningarnas tider. Några få andra religiösa publikationer uppmärksammade också att Bibelns kronologi pekade på året 1914, men vilken annan grupp än bibelforskarna gav detta fortgående internationell spridning och levde på ett sätt som visade att de trodde att hedningarnas tider skulle utlöpa det året?

Förväntningarna steg allteftersom år 1914 närmade sig. Vad skulle det året innebära? I The Bible Students Monthly ([Bibelforskarnas månadsblad], årgång VI, nr 1, utgivet i början av år 1914) skrev broder Russell: ”Om vi har det rätta årtalet och den rätta kronologin, kommer hedningarnas tider att utlöpa i år — år 1914. Vad kommer det att innebära? Vi vet inte med säkerhet. Det är vår förväntan att Messias’ aktiva styre skall börja omkring den tid då hedningarnas maktförläning utlöper. Det är vår förväntan, antingen den är riktig eller felaktig, att underbara manifestationer av Guds domar mot all orättfärdighet skall äga rum och att det skall innebära att många av de nuvarande institutionerna, om inte alla, kommer att upplösas.” Han betonade att han inte väntade sig ”världens ände” år 1914 och att jorden består för evigt, men att den nuvarande tingens ordning, som Satan härskar över, skall försvinna.

I Vakt-Tornet för 15 februari 1914 (på engelska 15 oktober 1913) hade det stått: ”Efter den bästa kronologiska räkning, som vi äro mäktiga, är det ungefärligen denna tid — vare sig det blir oktober 1914 eller senare. Utan att fastslå något blicka vi fram efter vissa händelser: 1) Utlöpandet af hedningarnas tider — hednisk myndighet i världen — och 2) införandet af Messias’ rike i världen.”

Hur skulle detta gå till? Bibelforskarna på den tiden menade att det rimligtvis skulle innebära att de som hade utvalts av Gud till att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus och som fortfarande befann sig på jorden skulle förhärligas. Men vad tänkte de när detta inte inträffade år 1914? I The Watch Tower för 15 april 1916 stod det: ”Vi tror att årtalen har visat sig vara helt riktiga. Vi tror att hedningarnas tider har utlöpt.” Men så tillades det uppriktigt: ”Herren sade inte att hela församlingen skulle vara förhärligad år 1914. Vi drog helt enkelt den slutsatsen, och vi tog uppenbarligen miste.”

I detta avseende liknade de på sätt och vis Jesu apostlar. Apostlarna kände till profetiorna om Guds kungarike och menade sig tro på dem. Men vid olika tillfällen hade de felaktiga förväntningar om hur och när dessa profetior skulle uppfyllas. Detta ledde till att somliga blev besvikna. — Luk. 19:11; 24:19—24; Apg. 1:6.

När oktober 1914 kom och gick utan att den väntade förvandlingen till himmelskt liv hade ägt rum, visste broder Russell att det skulle förekomma allvarliga självrannsakningar. I Vakt-Tornet för 1 januari 1915 (på engelska 1 november 1914) skrev han: ”Låt oss komma ihåg att vi befinna oss i en pröfningens tid. Apostlarna hade en liknande under tiden mellan Herrens död och pingsten. Efter sin uppståndelse visade sig Herren för sina lärjungar några gånger, och sedan sågo de honom icke under många dagar. Då blefvo de modfällda och sade: Det lönar sig icke att vänta. ’Jag går bort för att fiska’, sade den ene, hvarpå två andra sade: ’Vi gå ock med dig.’ De voro på väg att gå in i fiskaryrket och lämna arbetet att fiska människor. Detta var en pröfningens tid för lärjungarna. En sådan förefinnes äfven nu. Om det finnes något skäl, som skulle leda någon till att släppa Herren och hans sanning och upphöra att offra för Herrens sak, så var det icke blott och bart kärleken till Gud utan någonting annat i den människans hjärta, som dikterade hennes intresse för Herren. Sannolikt var det hoppet att tiden var kort; invigningen var blott för en viss tid.”

Så var tydligen fallet med somliga. Deras tankar och önskningar hade huvudsakligen kretsat kring utsikten att bli förvandlade till himmelskt liv. När detta inte inträffade vid den tid de hade väntat sig, stängde de sina sinnen för innebörden i de häpnadsväckande händelser som verkligen ägde rum år 1914. De glömde alla de dyrbara sanningar som de hade lärt sig från Guds ord, och de började förlöjliga de människor som hade hjälpt dem att få kunskap om dessa.

Ödmjukt började bibelforskarna på nytt rannsaka Skrifterna för att låta Guds ord rätta till deras synsätt. De höll fast vid sin övertygelse om att hedningarnas tider hade utlöpt år 1914. Undan för undan fick de större klarhet i hur det messianska kungariket hade börjat — att det hade upprättats i himlen när Jehova gav sin Son, Jesus Kristus, makten och att han inte behövde vänta med detta tills Jesu medarvingar hade uppstått till himmelskt liv, utan att de skulle bli förhärligade tillsammans med honom längre fram. Dessutom kom de att förstå att utbredandet av det messianska kungarikets inflytande inte krävde att forntidens trogna profeter först måste uppstå, utan att kungen skulle använda lojala nu levande kristna som sina representanter till att erbjuda människor av alla nationer möjligheten att få leva för evigt som detta kungarikes jordiska undersåtar.

Ytterligare prövning och sållning blev följden, när denna storslagna bild rullades upp inför deras ögon. Men de som verkligen älskade Jehova och fann glädje i att tjäna honom var mycket tacksamma för de tjänsteprivilegier som öppnade sig för dem. — Upp. 3:7, 8.

En av dessa var A. H. Macmillan. Han skrev längre fram: ”Även om våra förväntningar om att få bli upptagna till himlen inte infriades år 1914, utlöpte verkligen hedningarnas tider det året. ... Vi var inte speciellt oroade över att inte allting inträffade så som vi hade förväntat, eftersom vi var så upptagna av arbetet med Skapelsedramat och med de problem som kriget gav upphov åt.” Han höll sig fullt upptagen i Jehovas tjänst och fick till sin hänförelse se antalet förkunnare av Guds kungarike öka till över en miljon under sin livstid.

När han såg tillbaka på sina erfarenheter under de 66 år han hade varit förbunden med organisationen, sade han: ”Jag har sett många svåra prövningar komma över organisationen och trosprov drabba dess medlemmar. Med Guds andes hjälp har den kommit igenom allt detta och fortsatt att blomstra.” Angående de ändringar av förståelsen som han hade upplevt sade han: ”De grundläggande sanningar vi lärde oss från Bibeln förblev desamma. Så jag lärde mig att vi bör erkänna våra misstag och fortsätta att rannsaka Guds ord för att få mer upplysning. Oavsett vilka förändringar vi tid efter annan måste göra i fråga om vår förståelse av saker och ting, skulle det inte ändra den nåderika lösenanordningen och Guds löfte om evigt liv.”

[Ruta/Bild på sidan 634]

C. J. Woodworth

C. J. Woodworth skrev följande till en som övergav tjänsten för Jehova därför att Jesu Kristi smorda efterföljare inte blev upptagna till himlen år 1914:

”För tjugo år sedan trodde du och jag på barndopet, på prästernas gudomliga rätt att förrätta detta dop; vi trodde att dopet var nödvändigt för att undgå evig pina, att Gud är kärlek, att Gud har skapat och fortsätter att skapa miljarder varelser till sin likhet, vilka skall tillbringa evighetens oräkneliga tidsåldrar i den kvävande röken från brinnande svavel, medan de förgäves bönfaller om en enda droppe vatten för att lindra sina kval ...

Vi trodde att en människa fortfarande lever, sedan hon har dött; vi trodde att Jesus Kristus aldrig dog, att han inte kunde dö, att det aldrig betalades eller någonsin kommer att betalas någon lösen, att Jehova Gud och Kristus Jesus, hans Son, är en och samma person, att Kristus var sin egen Fader, att Jesus var sin egen Son, att den heliga anden är en person, att en plus en plus en är en, att Jesus, då han hängde på korset, bara talade till sig själv när han sade: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’, ... att de nuvarande rikena är en del av Kristi rike, att Djävulen har uppehållit sig långt borta i ett helvete, som ingen vet var det finns, i stället för att utöva herraväldet över denna jordens riken ...

Jag prisar Gud för den dag som förde den närvarande sanningen till min dörr. Den var så välgörande, så vederkvickande för sinne och hjärta, att jag snabbt lämnade det förgångnas humbug och tomma fraser och blev brukad av Gud till att också öppna dina förblindade ögon. Vi gladde oss åt sanningen tillsammans och arbetade sida vid sida i femton år. Herren visade dig stor ära genom att bruka dig som språkrör; jag har aldrig känt någon som kunde få Babylons dårskaper att te sig så löjliga som du kunde. I ditt brev frågar du: ’Vad kommer härnäst?’ Nu kommer vi till det sorgliga i situationen! Vad som kommer härnäst är att du låter ditt hjärta bli bittert mot honom som genom sitt kärleksverk och sin välsignelse från ovan förde sanningen till bådas våra hjärtan. Du gick din väg och tog flera av fåren med dig. ...

Förmodligen ter jag mig löjlig i dina ögon, därför att jag inte for upp till himlen den 1 oktober 1914, men du ter dig inte löjlig i mina ögon — nej, långt därifrån!

Nu när tio av jordens största nationer vrider sig i sin dödskamp, förefaller det mig vara en särskilt olämplig tidpunkt att söka förlöjliga den man, och den ende man, som i fyrtio år har lärt att hedningarnas tider skulle utlöpa år 1914.”

Broder Woodworths tro skakades inte när händelserna år 1914 inte utföll som man hade förväntat. Han insåg helt enkelt att det fanns mer att lära. På grund av sin tillit till Guds uppsåt satt han i fängelse i nio månader år 1918/1919. Senare tjänade han som redaktör för tidskrifterna ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”) och ”Consolation” (”En Ny Värld”). Han stod fast i tron och förblev lojal mot Jehovas organisation ända till sin död år 1951, då han var 81 år gammal.

[Ruta/Bild på sidan 637]

A. H. Macmillan

”Jag har insett att det är bättre att tålmodigt vänta tills Jehova ger oss ökad förståelse av vissa ting i Bibeln än att bli upprörd över en ny tanke. Ibland hade vi större förväntningar angående ett visst årtal än Bibeln gav rum för. Dessa förväntningar infriades inte, men det ändrade inte Guds uppsåt.”