I flera årtionden hade Russell och hans medförbundna förkunnat att hedningarnas tider skulle sluta år 1914. Förväntningarna var högt ställda. C. T. Russell hade varit kritisk mot dem som hade ställt upp olika datum för Herrens återkomst, till exempel William Miller och vissa adventistgrupper. Men ända sedan han började sitt samarbete med Nelson Barbour var han övertygad om att det fanns en exakt kronologi, grundad på Bibeln, och att den pekade på år 1914 som slutet på hedningarnas tider.

När detta betydelsefulla år närmade sig var förväntningarna stora bland bibelforskarna, men inte allt som de förväntade sig fanns direkt uttryckt i Bibeln.

Stora förväntningar

Den 28 juni 1914 dödades den österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand, av en lönnmördares kula. Detta mord utlöste det ”stora kriget”, som första världskriget till en början kallades. Striderna började i augusti 1914, då Tyskland tågade in i Belgien och Frankrike. På hösten det året var blodbadet i full gång.

”Hedningarnas tid är ute; deras kungar har haft sin dag”! Dessa ord utropade broder Russell då han kom in i matsalen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn fredagsmorgonen den 2 oktober 1914. Spänningen var stor. De flesta av de närvarande hade i många år sett fram emot året 1914. Men vad skulle slutet på hedningarnas tider föra med sig?

Första världskriget rasade, och vid den tidpunkten trodde man att kriget skulle leda till en tid av global anarki som skulle medföra slutet på den existerande tingens ordning. Det fanns också andra förväntningar kring året 1914. Alexander H. Macmillan, som hade blivit döpt i september 1900, berättade längre fram: ”En del av oss trodde allvarligt på att vi skulle fara till himlen under första veckan av påföljande oktober.”a Ja, då Macmillan tänkte tillbaka på den morgon då Russell tillkännagav att hedningarnas tider var slut, medgav han: ”Vi var mycket upptända och jag skulle inte ha blivit förvånad, om vi i det ögonblicket hade farit upp — som en signal att börja himmelsfärden — men naturligtvis hände i verkligheten ingenting sådant.”

Under 1800-talet hade många av anhängarna till William Miller och olika adventistgrupper förlorat tron, då deras förväntningar i samband med Herren Jesu återkomst inte hade blivit infriade. Men hur blev det med bibelforskarna som var förbundna med Russell? Hade somliga anslutit sig på grund av tanken på sin egen tidiga frälsning snarare än på grund av kärlek till Gud och en stark önskan att göra hans vilja?

”Broder Russell, blev du inte missräknad?”

Broder Russell hade uppmuntrat bibelforskarna att hålla sig vakna och att vara beslutna att fortsätta i Herrens verk, även om förhållandena inte kulminerade så snart som de kanske hade förväntat.

Oktober 1914 gick till ända, och C. T. Russell och hans medförbundna befann sig fortfarande på jorden. Också oktober 1915 gick till ända. Var Russell besviken? I Vakt-Tornet för 15 april 1916 skrev han: ”’Men, broder Russell, hvad är din tanke angående tiden för vår förvandling? Blef du icke missräknad att den icke kom då vi hoppades att den skulle komma?’ frågar någon. Nej, svara vi, vi blefvo icke besvikna. ... Bröder, sådana bland oss, som äro i den rätta ställningen till Gud, äro icke besvikna öfver någon af hans anordningar. Vi ville icke att vår egen vilja skulle ske; när vi därför funno att vi väntade den orätta saken i oktober 1914, så voro vi glada att Herren icke förändrade sin plan för att tillfredsställa oss. Vi önskade icke att han skulle göra det. Vi blott och bart önska att kunna fatta hans planer och afsikter.”

Nej, bibelforskarna blev inte tagna ”hem” till himlen i oktober 1914. Likväl slutade hedningarnas tider det året. Det stod klart att bibelforskarna hade mer att lära om innebörden av året 1914. Vad skulle de göra under tiden? Arbeta! Som det uttrycktes i Vakt-Tornet för 1 oktober 1916: ”Vi föreställde oss, att skördeverket att inbärga församlingen skulle vara fullbordadt före slutet af hedningarnas tider, men ingenting i bibeln sade detta. ... Äro vi bedröfvade öfver att skördeverket fortsätter? Nej, säkerligen icke. ... Vår närvarande ställning, kära bröder, bör vara en ställning af stor tacksamhet till Gud, tilltagande uppskattning af den sköna sanning, som han förlänat oss förmånen att se och att fullkomligt öfverensstämma med, och växande nit i att hjälpa till att bringa sanningen till andras kunskap.”

[Ruta på sidan 62]

”Några av oss kanske [hade] haft för brått”

När oktober 1914 närmade sig förväntade en del av bibelforskarna att de, såsom med anden smorda kristna, vid slutet av hedningarnas tider skulle få sin himmelska belöning. Ett exempel på detta är en episod som ägde rum vid ett konvent som hölls av bibelforskarna i Saratoga Springs i staten New York den 27—30 september 1914. A. H. Macmillan, som hade blivit döpt 14 år tidigare, höll ett tal onsdagen den 30 september. I talet sade han: ”Detta är sannolikt det sista offentliga tal jag kommer att hålla, ty vi skall snart fara hem [till himlen].”

Men två dagar senare (fredagen den 2 oktober) blev Macmillan föremål för lite godmodig skämtsamhet hemma i Brooklyn, där konventdeltagarna skulle samlas igen. Från sin stol vid huvudändan av bordet pålyste C. T. Russell: ”Vi skall göra några ändringar i programmet för söndagen [den 4 oktober]. Klockan 10.30 på söndag morgon skall broder Macmillan hålla ett tal för oss.” Vad blev reaktionen? Macmillan skrev längre fram: ”Alla skrattade hjärtligt, ty de kom ihåg vad jag hade sagt på onsdagen i Saratoga Springs om ’mitt sista offentliga tal’!”

”Nåja”, fortsatte Macmillan, ”jag fick bråttom att finna något att säga. Jag fann psalmen Ps 74:9: ’Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för hur länge.’ Nå, det var annorlunda. I det talet försökte jag visa vännerna, att några av oss kanske haft för brått, då vi tänkte att vi skulle komma till himlen med detsamma; vad vi borde göra var att energiskt ägna oss åt Herrens tjänst till dess han bestämde vilka av hans erkända tjänare, som skulle hämtas hem till himlen.”