Slutet på hedningarnas tider

Bibelns kronologi var något som under lång tid hade varit av stort intresse för dem som studerade Bibeln. Kommentatorer hade lagt fram en mängd olika uppfattningar angående Jesu profetia om ”hedningarnas tider” och profeten Daniels redogörelse för Nebukadnessars dröm om stubben som bands för ”sju tider”. — Luk. 21:24, 1917; Dan. 4:10—17.

Redan år 1823 hade John A. Brown, vars arbete publicerades i London, räknat ut att de ”sju tiderna” i Daniel, kapitel 4, skulle vara 2.520 år långa. Han hade emellertid inte klart urskilt vid vilken tidpunkt den profetiska tidsperioden började eller när den skulle sluta. Men han kopplade samman dessa ”sju tider” med hedningarnas tider i Lukas 21:24. År 1844 riktade den brittiske prästen E. B. Elliott uppmärksamheten på året 1914 som ett möjligt årtal för slutet på Daniels ”sju tider”, men han lade också fram en alternativ uppfattning som pekade på tiden för franska revolutionen. Robert Seeley från London kom år 1849 fram till en liknande slutsats. I varje fall inte senare än år 1870 presenterade en publikation som var utgiven av Joseph Seiss och hans medarbetare och som var tryckt i Philadelphia i Pennsylvania beräkningar som pekade fram emot 1914 som ett betydelsefullt årtal, även om argumenten i boken var grundade på en tideräkning som C. T. Russell senare förkastade.

Sedan, i numren för augusti, september och oktober 1875 av Herald of the Morning, hjälpte N. H. Barbour till att få detaljer som andra hade riktat uppmärksamheten på att stämma överens med varandra. Med hjälp av en tideräkning som hade sammanställts av Christopher Bowen, en präst i England, och publicerats av E. B. Elliott visade Barbour att hedningarnas tider började då kung Sidkia avsattes från tronen enligt vad som hade förutsagts i Hesekiel 21:25, 26, och han pekade fram emot 1914 som det år då hedningarnas tider skulle utlöpa.

Tidigt år 1876 kom C. T. Russell över ett exemplar av Herald of the Morning. Han skrev genast till Barbour och tillbringade sedan en del av sommaren tillsammans med honom i Philadelphia. De resonerade bland annat om profetiska tidsperioder. Kort därefter, i en artikel med rubriken ”Hedningarnas tider: När slutar de?”, behandlade också Russell den här frågan med ledning av Bibeln och framhöll att bevisen pekade på att ”de sju tiderna kommer att sluta år 1914 e.Kr.” Den här artikeln trycktes i numret för oktober 1876 av Bible Examinerj (Bibelgranskaren). Boken Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid), som gavs ut år 1877 av N. H. Barbour i samarbete med C. T. Russell, pekade på samma slutsats. Och tidiga nummer av Zion’s Watch Tower, till exempel numren för december 1879 och juli 1880, riktade därefter uppmärksamheten på 1914 som ett mycket betydelsefullt årtal med tanke på Bibelns profetior. År 1889 ägnades hela fjärde kapitlet i band II av Millennii Dagning (som senare fick namnet Studier i Skriften) åt att behandla ämnet ”Hedningarnas tider”. Men vad skulle slutet på hedningarnas tider innebära?

Bibelforskarna var inte helt säkra på vad som skulle hända. De var övertygade om att det inte skulle leda till att jorden brändes upp och att mänskligt liv utplånades. Däremot visste de att det skulle markera något viktigt vad beträffar Guds styre. Först trodde de att Guds kungarike vid den tidpunkten skulle ha tagit full kontroll över hela universum. När detta inte inträffade, rubbades ändå inte deras tillit till de bibliska profetior som pekade på detta årtal. De drog slutsatsen att det här årtalet i stället bara hade markerat början på Guds kungarikes styre.

På liknande sätt trodde de först att det före den här tidpunkten skulle inträffa världsomfattande problem som skulle kulminera i anarki (något som de förstod skulle vara förknippat med kriget på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”). (Upp. 16:14) Men sedan, tio år före 1914, lade Zion’s Watch Tower fram tanken att världsvitt kaos, som skulle leda till att mänskliga institutioner tillintetgjordes, skulle komma strax efter slutet på hedningarnas tider. Bibelforskarna väntade sig att året 1914 skulle utgöra en viktig vändpunkt för Jerusalem, eftersom det sades i profetian att Jerusalem skulle förtrampas till dess att hedningarnas tider var fullbordade. När de såg året 1914 närma sig och de ännu inte hade dött som människor och blivit bortryckta på skyar för att möta Herren — i enlighet med tidigare förväntningar — hoppades de uppriktigt på att deras förvandling skulle äga rum vid slutet av hedningarnas tider. — 1 Thess. 4:17.

Medan åren gick och de rannsakade Skrifterna om och om igen, förblev deras tro på profetiorna stark, och de drog sig inte för att tala om vad de väntade sig skulle hända. Med varierande framgång strävade de efter att inte vara dogmatiska när det gällde detaljer som Bibeln inte klart anger.

Ringde ”väckarklockan” för tidigt?

Världen kastades verkligen in i ett stort kaos år 1914 i och med att första världskriget bröt ut. I många år kallades detta krig helt enkelt Världskriget eller Det stora kriget, men det ledde inte omedelbart till att allt existerande mänskligt styre omstörtades. Som händelserna i samband med Palestina utvecklade sig efter år 1914 tyckte sig bibelforskarna se bevis för betydelsefulla förändringar för Israel. Men månaderna och åren gick, och bibelforskarna fick inte sin himmelska belöning som de hade räknat med. Hur reagerade de på det?

I Vakt-Tornet för 15 april 1916 riktades speciellt uppmärksamheten på den 1 oktober 1914, och det hette vidare: ”Detta var den sista tidpunkten som bibelkronologien utpekade för oss med hänsyn till församlingens erfarenheter. Hade Herren sagt oss att vi skulle bli upptagna [till himmelen] då? Nej. Hvad hade han sagt? Hans ord och uppfyllelserna af profetian syntes omisskänneligt peka på att detta datum markerade slutet af hedningarnas tider. Vi drogo härutaf den slutsatsen att församlingens ’förvandling’ skulle försiggå vid eller före detta datum. Men Gud hade icke sagt oss att det skulle vara så. Han tillät oss draga denna slutsats, och vi tro att den bevisat sig vara ett nödvändigt prof för Guds kära heliga öfverallt.” Men var denna händelseutveckling ett bevis för att deras härliga hopp hade varit fåfängt? Nej. Det betydde helt enkelt att allt inte inträffade så snart som de hade väntat sig.

Flera år före 1914 hade Russell skrivit: ”Kronologin (tidsprofetior i allmänhet) var tydligtvis inte avsedd att ge Guds folk exakt kronologisk upplysning hela vägen ner genom århundradena. Tydligtvis är den mer avsedd att tjäna som en väckarklocka för att väcka och stimulera Herrens folk vid den rätta tidpunkten. ... Men låt oss till exempel anta att oktober 1914 går till ända utan att hednaväldenas fall inträffar. Vad skulle detta bevisa eller motbevisa? Det skulle inte motbevisa någon del av den gudomliga tidsåldersplanen. Lösenpriset som betalades på Golgata skulle fortfarande utgöra garantin för det slutliga genomförandet av Guds stora program för att återställa människosläktet. Församlingens ’kallelse ovanifrån’ till att lida tillsammans med Återlösaren och att förhärligas med honom som hans lemmar eller som hans brud skulle fortfarande vara densamma. ... Det enda som påverkas av kronologin skulle vara tidpunkten för uppfyllelsen av detta härliga hopp för församlingen och för världen. ... Och om denna tidpunkt passerar, skulle detta endast bevisa att vår kronologi, vår ’väckarklocka’, ringde lite för tidigt. Skulle vi betrakta det som en stor katastrof, om vår väckarklocka väckte oss några få ögonblick tidigare på morgonen en stor dag fylld av glädje och välbehag? Förvisso inte!”

Men ”väckarklockan” hade inte ringt för tidigt. Egentligen var det bara så att de upplevelser som ”klockan” väckte dem till inte exakt stämde med det de hade väntat sig.

Några år senare, när ljuset hade blivit klarare, erkände de: ”Många av de kära heliga trodde, att allt arbete nu var utfört. ... De gladde sig över det avgörande beviset för att världens ände hade kommit, att himmelriket var nära och att deras förlossning nalkades. Men de hade förbisett något annat som också måste göras. Det glada budskap, som de hade mottagit, måste förkunnas för andra, ty Jesus hade befallt: ’Detta evangelium om riket skall varda predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.’ (Matt. 24:14.)” — Vakt-Tornet, 15 augusti 1925.

När bibelforskarna jämförde det som hände under tiden efter år 1914 med det som Mästaren hade förutsagt, förstod de undan för undan att de levde i de sista dagarna för den gamla ordningen och att de hade gjort det sedan år 1914. De kom också att inse att det var år 1914 som Kristi osynliga närvaro hade börjat och att detta inte skedde genom att han personligen återvände (inte ens osynligen) till jordens närhet, utan genom att han som regerande kung riktade sin uppmärksamhet mot jorden. De urskilde och tog på sig det stora ansvaret de hade att kungöra ”dessa goda nyheter om kungariket” till ett vittnesbörd för alla nationerna under denna kritiska tid i människans historia. — Matt. 24:3—14.

Guds trogna förkristna tjänare hade inte uppstått på jorden som den messianske kungens furstliga representanter år 1914, vilket man hade väntat sig, och inte heller hade de kvarvarande av den ”lilla hjorden” förenats med Kristus i det himmelska kungariket det året. Trots detta sades det tillitsfullt i Vakt-Tornet för 15 april 1915 att år 1914 var tiden inne ”för Herren att taga till sig sin stora makt och regera” och så göra slut på årtusenden av oavbrutet hedniskt herravälde. I numret för 1 juni 1921 slog Vakt-Tornet än en gång fast denna ståndpunkt och förband detta med de goda nyheter som Jesus hade förutsagt skulle kungöras över hela jorden före slutet. (Matt. 24:14) Vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 bekräftades denna förståelse på nytt i en allmän resolution, och broder Rutherford uppmanade konventdeltagarna: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”

Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag

Världskriget som började år 1914 skakade den existerande tingens ordning i dess grundvalar. Ett tag verkade det som om händelserna skulle utveckla sig som bibelforskarna hade väntat sig.

Redan i augusti 1880 hade broder Russell skrivit: ”Vi förstår att innan den mänskliga familjen återställs eller ens börjar bli välsignad skall de nuvarande jordiska rikena, som nu fjättrar och förtrycker mänskligheten, alla omstörtas och att Guds rike skall överta herraväldet och att välsignelse och återställelse kommer genom det nya riket.” Hur skulle dessa riken omstörtas? Med utgångspunkt i de förhållanden som Russell då kunde se utveckla sig i världen trodde han att Gud under Harmageddonkriget skulle göra bruk av sinsemellan stridande grupper av människor för att omstörta de existerande institutionerna. Han sade: ”Arbetet med att rasera människors riken har börjat. Den kraft som kommer att omstörta dem är nu i verksamhet. Folket håller redan på att organisera sina styrkor under benämningar som kommunister, socialister, nihilister och så vidare.”

Boken Hämndens dag (senare kallad Striden vid Harmageddon), som gavs ut år 1897 (på engelska), gav ytterligare förklaring till hur bibelforskarna då förstod saken: ”Herren kommer [genom sin allenarådande skickelse] att betjäna sig af denna stora här af otillfredsställda [— patrioter, reformanhängare, socialister, moralister, anarkister, okunniga] och förtviflade [— och utnyttja deras hopp, fruktan, dårskap och själviskhet] för att i öfverensstämmelse med sin visdom [förverkliga sitt eget storslagna uppsåt vad det gäller att] omstörta de nuvarande institutionerna och bereda människorna för rättfärdighetens rike.” Man förknippade alltså Harmageddonstriden med en våldsam samhällsrevolution.

Men skulle Harmageddon enbart bli en kamp mellan sinsemellan stridande grupper av människor, en samhällsrevolution som Gud utnyttjade för att omstörta de existerande institutionerna? Man ägnade ytterligare uppmärksamhet åt skriftställen som behandlade detta ämne, och Vakt-Tornet för 1 oktober 1925 pekade på Sakarja 14:1—3 och sade: ”Detta förstå vi så, att alla jordens nationer under Satans ledning komma att samlas till strid emot Jerusalem-klassen, d. v. s. dem som taga ställning på Herrens sida. ... Upp. 16:14, 16.”

I boken Befrielse, som kom ut på engelska året därpå, riktades uppmärksamheten på det här krigets verkliga syfte: ”Nu skall Jehova i enlighet med sitt ord giva ett tecken på sin makt så klart och otvetydigt, att folket skall bliva övertygat om sin ogudaktiga väg och förstå att Jehova är Gud. Detta är orsaken varför Gud sände den stora floden, omstörtade Babels torn, tillintetgjorde den assyriske konungen Sanheribs här och fördränkte egyptierna; och det är också orsaken till att han ånyo sänder en stor nöd över världen. De förra stora olyckorna voro endast skuggor av den som nu är överhängande. Församlandet sker till Guds, den Allsmäktiges, stora dag. Det är ’Herrens stora och fruktansvärda dag’ (Joel 2:31), då Gud skall göra sig ett namn. I denna stora och avgörande strid skola alla folk, folkslag och tungomål få lära sig att Jehova är den allsmäktige, allvise och rättfärdige Guden.” Men Jehovas tjänare på jorden blev varnade: ”I denna stora strid skall ingen kristen slå ett enda slag. Anledningen därtill är att Jehova har sagt: ’Ty striden är icke eder, utan Herrens.’” Det krig som omtalades här var definitivt inte det som utkämpades bland nationerna och som började år 1914. Det hörde ännu framtiden till.