Tacksam för det jag har
Hur kan en människa klara av sin situation, när en tragedi drabbar henne och gör henne invalidiserad? Gör det någon skillnad att ha en stark tro på Gud och på hans löften? Hur reagerar familjen? Är det möjligt för alla att bevara en positiv livssyn? Följande berättelse handlar om en familjs kamp för att gå i land med sina omständigheter.
DEN 1 juni 1957 var den sista ”normala” dagen i mitt liv. Den hade börjat som alla andra dagar: Jag steg upp tidigt och gick till mitt arbete som skogshuggare i Deer Lake på Newfoundland i Canada. Allt tycktes bra.
Plötsligt hände det sig att det stora träd som jag precis hade sågat av och som var på väg att falla fångades upp av en sidvind, som oväntat ändrade dess fallriktning! Det var för sent för mig att hinna undan. Trädet träffade mig över skulderbladen och slog mig till marken, och jag förlorade medvetandet. Senare, när jag kvicknade till, kunde jag inte röra mig!
Jag fördes till sjukhuset i Corner Brook. Efter omfattande undersökningar visade det sig att ryggmärgen delvis var avsliten, vilket gjorde det nödvändigt att avlägsna tre ryggkotor. Jag blev förlamad från halsen och neråt!
Kärleken övervinner hjälplösheten
Det är svårt att föreställa sig den fullständiga hopplöshet och uppgivenhet som en sådan katastrofal händelse kan medföra. Jag kunde inte ens kamma håret eller äta själv. Ja, jag kunde inte ens känna när jag var hungrig!
Jag hade varit en storvuxen man, stark och energisk. Nu var jag ingenting annat än en hjälplös krympling. Det var så väldigt många saker som behövde förändras för att jag skulle kunna klara av att leva. Hur mycket kan en person stå ut med? Jag skulle komma att få veta det under de många år som följde.
Jag skulle aldrig ha klarat mig utan den kärleksfulla omvårdnad som min hustru Hilda gav mig. I Ordspråksboken 18:22 i bibeln ställs följande fråga: ”Har någon funnit en god hustru?” Om det är så, sägs det att ”han har då funnit något gott” (NW). Min hustru var sannerligen en välsignelse för mig och vår familj på sju barn.
Det yngsta av våra barn var 18 månader gammalt, när jag råkade ut för olyckan, och fram till dess hade det mesta av Hildas tid gått åt till att ta hand om dem. Sedan blev jag som ett av dem, ja, i ännu högre grad, eftersom man inte kunde sätta ner mig så att jag kunde springa omkring och leka efter det att man hade badat mig och klätt på mig. Nej, jag måste stoppas i säng.
Men det fanns stunder när vi fann saker och ting att ha roligt åt. Min hustru brukade till exempel ofta gå ut med mig i min rullstol. Vid ett tillfälle föll jag upprepade gånger över åt ena sidan i rullstolen. Hon reste upp mig gång på gång, men det tycktes som om det inte gick att sätta mig i upprätt ställning den dagen. Hilda sade slutligen: ”Lindsay, vad är det för fel?” Vi kom på vad det var, när vi kom hem. När hon hjälpte mig ur stolen, fann vi att det låg en stor puderask där jag hade suttit! Eftersom min känsel var borta, hade jag varit helt omedveten om detta, och till följd av att kroppstyngden inte hade befunnit sig i jämvikt, hade jag ideligen fallit åt sidan.
Kärleksfull hjälp
Trots min svåra situation har Jehova Guds kärlek uppehållit mig. Ordspråksboken 3:5, 6 ger oss rådet att förtrösta på Jehova av allt vårt hjärta, så skall han göra våra stigar räta. Tänk vilken välsignelse detta är, för om det inte vore för Jehovas kärlek och sanningen i bibeln, skulle jag inte ha kunnat uthärda. Men jag hade inte alltid förtröstat på Jehova. Det fanns i själva verket en period i mitt liv då jag inte ens kände honom.
Jag föddes år 1911 på en plats som hette Little Catalina i Trinity Bay på Newfoundland. Jag uppfostrades av religiösa föräldrar, och jag hade respekt för bibeln och läste den ibland. När jag gjorde det, uppstod det frågor i mitt sinne, sådana som: Skall människan verkligen leva på jorden för evigt, som Psalm 37:29 säger? För att få svar på detta gick jag till min präst och frågade om detta. Hans svar löd: ”Du måste vänta tills du har ’gått över Jordan’ för att få reda på det.” Ytterligare frågor från min sida tycktes besvära honom. Därför sade han till mig: ”Ditt problem, Lindsay, är att du ställer för många frågor.”
Jag skulle inte få svar på dessa frågor förrän år 1948, när vi flyttade till samhället Cormack. Där träffade jag Gus Barnes och Jack Keats, som var Jehovas vittnen. Vilken glädje jag kände, när dessa män visade mig svaren från bibeln! Min tillfredsställelse var så stor att jag lät döpa mig påföljande år som symbol av mitt överlämnande åt Jehova.
Samma år flyttade vi ännu en gång, den här gången norrut till Goose Bay i Labrador, där jag skulle arbeta med tunga maskiner. Det dröjde inte länge förrän min arbetsgivare fick reda på att jag var ett Jehovas vittne. Inom två månader blev jag uppsagd och anmodad att flytta från staden. Detta vägrade jag att göra. På den tiden var människor rädda för att lyssna till någonting nytt, även om detta budskap var mycket äldre än de själva var.
Mina barn fick inte heller vara i fred. De fick utstå mycket i skolan, tills polisen gick till skolmyndigheterna och påminde dem om att Jehovas vittnen hade utkämpat och vunnit de mest framträdande rättsfallen i Canada när det gällde religionsfrihet. Utgången blev att mina barn och barn från andra religioner blev garanterade sin religionsfrihet.
Förhållandena är annorlunda i detta område i våra dagar. År 1985 färdigställdes en snabbyggd Rikets sal åt en av Jehovas folks blomstrande församlingar, som också en av mina döttrar tillhör.
Hjälp att komma över en förlust
År 1951 flyttade vi till den stad där vi bor än i dag, Deer Lake. Det var nödvändigt att visa uthärdande under dessa svåra år. Men det skulle hända saker som krävde ännu större uthärdande.
Min kära livskamrat Hilda, som hade haft problem med hjärtat, dog i en hjärtattack år 1963. En kall vinterdag sjönk hon till marken, medan jag från min rullstol iakttog det som hände. Den ensamhet jag kände tycktes outhärdlig! Vad skulle jag göra nu? Jag var absolut ur stånd att ta hand om mig själv, och ännu mindre kunde jag ta hand om min familj.
Men Jehova är trofast, och han bereder alltid en utväg för oss, om vi litar på honom. (1 Korintierna 10:13) Hans tjänare, mina kristna bröder och systrar, gav mig mycket tröst, vilket gav mig styrka att fortsätta. Min dotter Yvonne tog på sig uppgiften att ta hand om mig. Vilken välsignelse hon har visat sig vara!
Trots att Yvonne har sin egen familj att ta hand om, har hon ändå sörjt för mina behov. Det är 50 kilometer till närmaste sjukhus. Många gånger har min dotter varit tvungen att köra mig dit för att jag skulle kunna få behandling. När mina hälsoproblem blir allvarliga, tar jag flyget till sjukhuset i Saint Johns, dit det är omkring 640 kilometer. Yvonne följer alltid med mig.
Till följd av att min kropp inte är i stånd att fungera som den skall, har allvarliga sjukdomar ibland drabbat mig. Jag har fått njurstenar avlägsnade; infektioner har ofta krävt kirurgiska ingrepp; trycksår har tvingat mig till sjukhusvistelser i månader och bundit mig vid sängen i mitt hem ännu längre tid, ja, en del av dessa sår har krävt hudtransplantationer; tarmproblem har lett till kolostomi; och diabetes har också kommit in i bilden.
Kontroverser om blodtransfusioner har ofta uppstått. Men läkarna har alltid till slut gått med på att operera mig utan blod. Tack vare deras skicklighet och omtanke har jag repat mig fint utan blodtransfusioner. — Apostlagärningarna 15:29.
Min dotter och hennes man och familj har hjälpt mig igenom alla mina svårigheter; de har stigit upp om natten för att titta till mig, de har matat mig, badat mig, bytt kläder på mig och tagit mig med till kristna möten och sammankomster, där jag blir ytterligare stärkt i andligt avseende. Ibland har jag till och med deltagit i sammankomstprogrammet. Kärleksfulla barn är sannerligen en rik välsignelse från Jehova! — Psalm 127:3.
Så mycket att vara tacksam för
Ja, jag har mycket att vara tacksam för. Även om jag är förlamad kroppsligen, är min hjärna aktiv, och jag kan tala. Jag har använt denna förmåga till att berätta om Jehovas namn och uppsåt för dem på sjukhusen som har velat lyssna — läkare, sjuksköterskor, patienter, präster som besöker sjukhusen och vänner som kommer för att hälsa på mig.
Jag har dessutom lärt mig använda en rullstol som drivs av två 12-voltsbatterier, och denna stol manövrerar jag med hjälp av ett reglage på armstödet. När jag ibland är ute i min stol, träffar jag vänner och grannar och får ytterligare möjligheter att tala med dem om Guds uppsåt. Jag är tacksam för att jag är i stånd till detta.
Flera av mina barn har överlämnat sina liv åt Jehova, och de övar i sin tur sina barn att tjäna Gud. Detta skänker mig stor glädje. Min hustru var en döpt tillbedjare av Jehova, och min mor, som döptes vid 75 års ålder, tjänade Jehova fram till sin död.
Jag ser nu fram emot den dag om vilken det sägs att ”Gud själv skall vara hos dem [sitt folk]. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer” och när ”den halte” skall ”klättra upp som en hjort”. — Uppenbarelseboken 21:3, 4; Jesaja 35:5, 6, NW.
På den tiden kommer fullständig fred att råda på jorden, och de som underordnar sig Guds styre kommer att få skörda gagnet av detta. Bibeln utlovar: ”De ödmjuka själva skall besitta jorden, och de skall i sanning finna sin utsökta lust i överflödet av frid.” För hur länge? ”De rättfärdiga själva skall besitta jorden, och de skall för evigt bo på den.” — Psalm 37:11, 29, NW; 72:7.
Detta är underbara ting att se fram emot. Min glädje kommer dessutom att bli fullständig, när ”alla [de döda] som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut” i Jehovas nya ordning. — Johannes 5:28, 29.
Medan jag ligger här dag efter dag, har jag möjlighet att blicka tillbaka på mitt liv och se om jag har haft nytta av det på något sätt. Jag kan utan minsta tvekan säga att jag har haft stor nytta av det. Min andlighet har ökat i hög grad. Jag har lärt mig att vara helt beroende av Jehova. I stället för att klaga över min lott i livet eller vad jag kanske har gått miste om har jag lärt mig att uppskatta det jag har. Den uppskattning jag känner för min kärleksfulla familj har också växt oerhört mycket.
Följaktligen är jag verkligen tacksam för det jag har nu, och jag ser fram emot förverkligandet av det underbara framtidshoppet — liv i Guds nya ordning. Då kommer jag att få fullkomlig hälsa. Vilken lycklig dag det kommer att bli! — Berättat av Lindsay Stead.
[Infälld text på sidan 11]
Min kära hustrus död krävde ännu större uthärdande
[Infälld text på sidan 12]
Kärleksfulla barn är sannerligen en välsignelse från Jehova