Under Ahabs son Jehorams regering belägrade araméerna Samaria och orsakade en hungersnöd som var så svår att några åt sina egna barn. Men i uppfyllelse av Elisas profetia upphörde hungersnöden på en enda natt, när Jehova fick araméerna att fly i panik och lämna sin proviant efter sig. (2Ku 6:24–29; 7:1–20)

Under senare delen av Ahabs regering belägrades Samaria av den arameiske kungen Ben-Hadad II, som gick ed på att han skulle förstöra staden så fullständigt att det inte skulle finnas stoft nog att fylla hans soldaters händer. Men Jehova gav israeliterna seger för att Ahab skulle inse att Jehova är den allsmäktige Guden. (1Ku 20:1–21) Under ett nytt slag knappt ett år senare tvingades Ben-Hadad överlämna sig själv, men Ahab lät Ben-Hadad gå när han lovade att ge tillbaka en del städer till Israel och sade att Ahab fick ta sig ”gator i Damaskus”, liksom Ben-Hadads far hade tagit sig gator i Samaria. (1Ku 20:26–34) Dessa ”gator” hade tydligen varit avsedda för basarer eller marknader som främjade Ben-Hadads fars kommersiella intressen. Ändå var Ahab missmodig och nedstämd när han återvände till Samaria. Jehova hade nämligen meddelat honom att han skulle få plikta med sitt eget liv för att han hade skonat Ben-Hadads liv. (1Ku 20:35–43)

Den här domen verkställdes i det tredje året därefter, i samband med att Ahab bad kung Jehosafat av Juda om hjälp att återta Ramot-Gilead från Aram. De två kungarna satte sig på var sin tron vid ingången till Samaria, och efter att ha lyssnat till de falska profeternas bedrägliga råd och ignorerat Jehovas profet drog de ut i strid. (1Ku 22:1–28; 2Kr 18:2, 9) Ahab förklädde sig men träffades av en pil som en av fiendens bågskyttar sköt utan att känna igen honom som Israels kung. Ahab förblödde i sin vagn. Han fördes tillbaka till huvudstaden för att begravas, och vagnen tvättades av vid Samarias damm. (1Ku 22:29–38) Detta kan vara den relativt grunda, men stora och rektangulära damm som arkeologer har frilagt vid Samaria.