De viktigaste gudinnor som nämns i Ras Shamra-texterna är Anat, Ashera och Ashtoret. Deras roller tycks till stor del överlappa varandra. I Syrien, där Ras Shamra-texterna hittades, betraktades Anat möjligen som Baals hustru, eftersom det berättas att hon hade sexuellt umgänge med Baal, trots att hon flera gånger kallas Jungfrun.

Ras Shamra-texternas skildring av Anat ger en antydan om den depraverade bild kanaanéerna förmodligen hade av sina gudar, eftersom kanaanéerna utan tvivel delade många av syriernas föreställningar. Anat beskrivs som den vackraste av Baals systrar, men hon har ett ytterst våldsamt temperament. Det sägs att hon hotar med att krossa sin far Els huvud så att hans skägg skall ”rinna av blod” och hans ”gråa skägg av inälvsblod” om han inte gör som hon vill. Vid ett annat tillfälle drar hon ut och dödar allt som kommer i hennes väg. Hon fäster huvuden på sin rygg och händer vid sitt bälte, och det sägs att hon vadar knähögt i krigarnas blod och till sin hals i kämparnas inälvor. Hennes förtjusning över blodsutgjutelsen beskrivs med orden: ”Hennes inre svällde upp av skratt, hennes hjärta fylldes av glädje.” (Kanaaneiska myter och legender, O. Wikander, 2003, sid. 49, 55)

Den viktigaste kanaaneiske guden var fruktbarhetsguden Baal, himlens, regnets och stormens gud. (Dom 2:12, 13) I Ras Shamra-texterna kallas Baal ofta Dagons son, men det sägs också att han var son till El. Baals syster Anat omtalar El som sin far, och han kallar henne sin dotter. Det verkar alltså som om Baal betraktades som Els son, men han kan också ha uppfattats som Els sonson. I de mytologiska texterna berättas det att Baal angrep och besegrade Jam, havsguden, som tycks ha varit Els favoritson. Men Baal dödades i en strid med Mot, som också ansågs vara son till El och som var dödens och torkans gud. Kanaan hade alltså i likhet med Babylon en gud som dog en våldsam död och sedan väcktes till liv igen. (Se BAAL nr 4.)