Aristoteles, som hade varit lärjunge till Platon, gjorde åtskillnad mellan aristokratier och oligarkier. Han klassificerade ren aristokrati som en god styrelseform, ett ädelt ideal som gjorde det möjligt för människor med särskilda förmågor och höga moralnormer att ägna sig åt det allmännas tjänst till nytta för andra. Men när en ren aristokrati leddes av en förtryckande och självisk elit, förföll den till en orättfärdig oligarki. En sådan betraktade han som en förvanskad styrelseform.

Aristoteles förespråkade att ”de bästa” skulle styra, men han medgav att en kombination av aristokrati och demokrati förmodligen skulle frambringa de önskvärda resultaten, en tanke som fortfarande tilltalar en del politiska tänkare. De gamla romarna kombinerade faktiskt dessa två styrelseskick med viss framgång.

Det har hävdats, och det med viss rätt, att alla statsformer är aristokratiska till sin natur, eftersom de alla strävar efter att ha de bäst lämpade människorna i ledningen. Idén om en styrande klass har tjänat till att stärka denna syn. I ett referensverk framförs därför följande slutsats: ”Styrande klass och elit håller på att bli synonyma termer som beskriver verkligheten av vad Platon och Aristoteles argumenterade för som ideal.”