Vad är egentligen konst?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN

VAD är det vackraste du någonsin har sett? Är det en tropisk solnedgång, ett snöklätt bergmassiv, en kaskad av prunkande blommor i en öken eller kanske en lövskog i flammande höstfärger?

De flesta av oss minns med glädje något speciellt tillfälle då vi tjusats av jordens skönhet. Om vi har möjlighet, vill vi gärna tillbringa vår semester på någon vacker plats, och vi försöker ofta föreviga de mest minnesvärda scenerierna med hjälp av vår kamera.

Nästa gång du beundrar denna ofördärvade skönhet kan du ställa dig vissa frågor. Skulle du inte tycka att det var egendomligt om varenda tavla på ett konstmuseum bar en liten skylt med texten ”Konstnären okänd”? Om du blev djupt gripen av en tavlas skönhet och höga kvalitet, skulle du då inte vilja veta vem konstnären var? Bör vi nöja oss med att beundra de vackra undren i naturen och helt nonchalera den konstnär som har skapat dem?

Somliga påstår visserligen att det inte finns något konstnärligt i naturen — att ”konst” är något som är förbundet med en människas kreativa förmåga och tolkning. Men en sådan definition av begreppet konst är kanske alltför snäv. Vad är då egentligen konst?

Att definiera begreppet konst

En definition som tillfredsställer alla är förmodligen omöjlig att hitta, men en tämligen bra förklaring ges i Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary, där det heter att konst är ”det medvetna bruket av teknisk färdighet och kreativ fantasi, särskilt i samband med framställandet av estetiska föremål”. Utifrån denna definition kan man säga att en konstnär behöver ha både teknisk färdighet och kreativ fantasi. När han använder sig av dessa förmågor, kan han skapa något som andra tycker är vackert eller tilltalande.

Är då teknisk färdighet och fantasi något som endast kännetecknar mänskliga konstföremål, eller är dessa egenskaper uppenbara också i naturen?

De ståtliga kaliforniska redwoodträden, de vidsträckta korallreven i Stilla havet, de mäktiga vattenfallen i den tropiska regnskogen och de väldiga hjordarna på den afrikanska savannen är på många sätt värdefullare för mänskligheten än ”Mona Lisa”. UNESCO har därför bestämt att Redwood National Park i USA, Iguaçúfallen i Argentina/Brasilien, Stora Barriärrevet i Australien och nationalparken Serengeti i Tanzania utgör en del av mänsklighetens ”världsarv”.

Dessa naturskatter är uppförda på UNESCO:s världsarvslista jämsides med av människor tillverkade monument. Varför det? Syftet är att bevara sådant som är av ”exceptionellt värde för hela mänskligheten”. UNESCO hävdar följaktligen att vare sig skönhetsupplevelsen gäller Taj Mahal i Indien eller Grand Canyon i USA, förtjänar den att bevaras för kommande släkten.

Men du behöver inte besöka en nationalpark för att se prov på skapande förmåga. Ett utmärkt exempel på det är din egen kropp. Bildhuggarna i antikens Grekland betraktade människokroppen som det yppersta av all konst och försökte avbilda den så exakt som möjligt. Med den kunskap om kroppens funktioner som vi i dag besitter kan vi i ännu högre grad uppskatta den enastående förmåga som måste ha krävts för att skapa och forma den.

Hur är det då med fantasifullheten? Titta på det utsökta mönstret på påfågelhanens utspända stjärt, den spröda skönheten hos en ros eller en färgskimrande kolibris livfulla piruetter. Sådant artisteri var förvisso konst redan innan det fästes på film eller på en målarduk. En reporter på National Geographic, som fascinerades av taccaliljans lavendelblå ståndarsträngar, frågade en ung vetenskapsman vad de hade för funktion. Denne svarade kort och gott: ”De vittnar om Guds fantasi.”

Sådana bevis på teknisk fulländning och skapande fantasi är inte bara rikligt förekommande i naturen, utan har också varit en ständig inspirationskälla för mänskliga konstnärer. Den berömde franske skulptören Auguste Rodin sade: ”Konstnären är naturens förtrogne. Blommor samtalar med honom genom sina stjälkars graciösa kurvor och sina blommors harmoniskt nyanserade färger.”

Somliga konstnärer har öppet erkänt sina begränsningar när de försökt efterlikna naturens skönhet. ”Det sanna konstverket är endast en skugga av den gudomliga fullkomligheten”, medgav Michelangelo, som betraktas som en av de största konstnärerna genom tiderna.

Inte bara konstnärer, utan även vetenskapsmän, kan bli överväldigade av skönheten i naturen. En professor i matematisk fysik, Paul Davies, skriver i sin bok I huvudet på Gud: ”Även inbitna ateister har ofta vad som kallats en känsla av vördnad inför naturen, en fascination och respekt för dess djup och skönhet och svårfattlighet, vilken närmar sig gudfruktighet.” Vad kan vi lära av detta?

Konstnären bakom verket

Konststuderande måste lära sig en hel del om konstnären för att kunna förstå och uppskatta hans konst. De inser att konstnärens verk är en återspegling av honom själv. Naturens konstverk är också en återspegling av upphovsmannen, den allsmäktige Guden. ”Hans osynliga egenskaper ses ... tydligt ... genom de ting som är gjorda”, förklarade aposteln Paulus. (Romarna 1:20) Och vad mera är, jordens Danare är ingalunda ”okänd”. Som Paulus sade till de athenska filosoferna på den tiden är Gud ”i själva verket inte ... långt borta från någon enda av oss”. — Apostlagärningarna 17:27.

Skönheten i Guds skaparverk är inte ändamålslös eller tillkommen av en slump. Förutom att den berikar våra liv, vittnar den också om den skaparförmåga, fantasi och storhet som den störste konstnären besitter — den mästerlige formgivaren, Jehova Gud. Nästa artikel visar hur naturens konstverk kan hjälpa oss att lära känna denne store konstnär bättre.

[Bildkälla på sidan 3]

Musei Capitolini, Rom