Vad är egentligen konst?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN

VAD är det vackraste du någonsin har sett? Är det en tropisk solnedgång, ett snöklätt bergmassiv, en kaskad av prunkande blommor i en öken eller kanske en lövskog i flammande höstfärger?

De flesta av oss minns med glädje något speciellt tillfälle då vi tjusats av jordens skönhet. Om vi har möjlighet, vill vi gärna tillbringa vår semester på någon vacker plats, och vi försöker ofta föreviga de mest minnesvärda scenerierna med hjälp av vår kamera.

Nästa gång du beundrar denna ofördärvade skönhet kan du ställa dig vissa frågor. Skulle du inte tycka att det var egendomligt om varenda tavla på ett konstmuseum bar en liten skylt med texten ”Konstnären okänd”? Om du blev djupt gripen av en tavlas skönhet och höga kvalitet, skulle du då inte vilja veta vem konstnären var? Bör vi nöja oss med att beundra de vackra undren i naturen och helt nonchalera den konstnär som har skapat dem?

Somliga påstår visserligen att det inte finns något konstnärligt i naturen — att ”konst” är något som är förbundet med en människas kreativa förmåga och tolkning. Men en sådan definition av begreppet konst är kanske alltför snäv. Vad är då egentligen konst?

Att definiera begreppet konst

En definition som tillfredsställer alla är förmodligen omöjlig att hitta, men en tämligen bra förklaring ges i Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary, där det heter att konst är ”det medvetna bruket av teknisk färdighet och kreativ fantasi, särskilt i samband med framställandet av estetiska föremål”. Utifrån denna definition kan man säga att en konstnär behöver ha både teknisk färdighet och kreativ fantasi. När han använder sig av dessa förmågor, kan han skapa något som andra tycker är vackert eller tilltalande.

Är då teknisk färdighet och fantasi något som endast kännetecknar mänskliga konstföremål, eller är dessa egenskaper uppenbara också i naturen?

De ståtliga kaliforniska redwoodträden, de vidsträckta korallreven i Stilla havet, de mäktiga vattenfallen i den tropiska regnskogen och de väldiga hjordarna på den afrikanska savannen är på många sätt värdefullare för mänskligheten än ”Mona Lisa”. UNESCO har därför bestämt att Redwood National Park i USA, Iguaçúfallen i Argentina/Brasilien, Stora Barriärrevet i Australien och nationalparken Serengeti i Tanzania utgör en del av mänsklighetens ”världsarv”.

Dessa naturskatter är uppförda på UNESCO:s världsarvslista jämsides med av människor tillverkade monument. Varför det? Syftet är att bevara sådant som är av ”exceptionellt värde för hela mänskligheten”. UNESCO hävdar följaktligen att vare sig skönhetsupplevelsen gäller Taj Mahal i Indien eller Grand Canyon i USA, förtjänar den att bevaras för kommande släkten.

Men du behöver inte besöka en nationalpark för att se prov på skapande förmåga. Ett utmärkt exempel på det är din egen kropp. Bildhuggarna i antikens Grekland betraktade människokroppen som det yppersta av all konst och försökte avbilda den så exakt som möjligt. Med den kunskap om kroppens funktioner som vi i dag besitter kan vi i ännu högre grad uppskatta den enastående förmåga som måste ha krävts för att skapa och forma den.

Hur är det då med fantasifullheten? Titta på det utsökta mönstret på påfågelhanens utspända stjärt, den spröda skönheten hos en ros eller en färgskimrande kolibris livfulla piruetter. Sådant artisteri var förvisso konst redan innan det fästes på film eller på en målarduk. En reporter på National Geographic, som fascinerades av taccaliljans lavendelblå ståndarsträngar, frågade en ung vetenskapsman vad de hade för funktion. Denne svarade kort och gott: ”De vittnar om Guds fantasi.”

Sådana bevis på teknisk fulländning och skapande fantasi är inte bara rikligt förekommande i naturen, utan har också varit en ständig inspirationskälla för mänskliga konstnärer. Den berömde franske skulptören Auguste Rodin sade: ”Konstnären är naturens förtrogne. Blommor samtalar med honom genom sina stjälkars graciösa kurvor och sina blommors harmoniskt nyanserade färger.”

Somliga konstnärer har öppet erkänt sina begränsningar när de försökt efterlikna naturens skönhet. ”Det sanna konstverket är endast en skugga av den gudomliga fullkomligheten”, medgav Michelangelo, som betraktas som en av de största konstnärerna genom tiderna.

Inte bara konstnärer, utan även vetenskapsmän, kan bli överväldigade av skönheten i naturen. En professor i matematisk fysik, Paul Davies, skriver i sin bok I huvudet på Gud: ”Även inbitna ateister har ofta vad som kallats en känsla av vördnad inför naturen, en fascination och respekt för dess djup och skönhet och svårfattlighet, vilken närmar sig gudfruktighet.” Vad kan vi lära av detta?

Konstnären bakom verket

Konststuderande måste lära sig en hel del om konstnären för att kunna förstå och uppskatta hans konst. De inser att konstnärens verk är en återspegling av honom själv. Naturens konstverk är också en återspegling av upphovsmannen, den allsmäktige Guden. ”Hans osynliga egenskaper ses ... tydligt ... genom de ting som är gjorda”, förklarade aposteln Paulus. (Romarna 1:20) Och vad mera är, jordens Danare är ingalunda ”okänd”. Som Paulus sade till de athenska filosoferna på den tiden är Gud ”i själva verket inte ... långt borta från någon enda av oss”. — Apostlagärningarna 17:27.

Skönheten i Guds skaparverk är inte ändamålslös eller tillkommen av en slump. Förutom att den berikar våra liv, vittnar den också om den skaparförmåga, fantasi och storhet som den störste konstnären besitter — den mästerlige formgivaren, Jehova Gud. Nästa artikel visar hur naturens konstverk kan hjälpa oss att lära känna denne store konstnär bättre.

[Bildkälla på sidan 3]

Musei Capitolini, Rom

Den mest förbisedde konstnären i vår tid

”Naturen är Guds konst.” — Sir Thomas Browne, läkare på 1600-talet.

LEONARDO DA VINCI, Rembrandt, van Gogh — dessa namn är välkända för miljontals människor. Även om du kanske aldrig har sett någon av deras målningar i verkligheten, vet du att de var stora konstnärer. Deras konst har på sätt och vis gjort dem odödliga.

De har lyckats fånga ett gåtfullt leende, ett gripande porträtt, en glimt av skapelsens skönhet, som fortfarande sätter betraktarens fantasi i rörelse. Vi fängslas av det som fängslade dem — trots att hundratals år kan skilja oss åt.

Även om vi kanske inte är vare sig konstnärer eller konstkritiker, kan vi ändå uppskatta god konst. Precis som de konstnärer vars verk vi beundrar, är även vi utrustade med skönhetssinne. Vår känsla för färg, form, mönster och ljus är kanske något vi tar för givet, men den är faktiskt en viktig del av vårt dagliga liv. Vi tycker alla om att pryda våra hem med vackra föremål och tavlor. Även om smaken varierar är denna förmåga att uppskatta skönhet något som är gemensamt för de flesta människor. Den är en gåva som kan dra oss närmare vår Skapare.

Förmågan att uppskatta skönhet

Skönhetssinnet är ett av de många drag som skiljer människan från djuren. En spansk lärobok i konsthistoria, Summa Artis—Historia General del Arte, framhåller att ”människan kan sägas vara det enda djur som har estetisk förmåga”. På grund av att vi skiljer oss från djuren ser vi skapelsen på ett annorlunda sätt. Kan en hund uppskatta en vacker solnedgång?

Vem utrustade oss med denna förmåga? Bibeln förklarar: ”Gud grep sig an med att skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” (1 Moseboken 1:27) Detta betyder inte att våra första föräldrar såg ut som Gud. I stället var det så att Gud utrustade dem med egenskaper som han själv besitter. En av dessa egenskaper är förmågan att uppskatta skönhet.

På något outgrundligt sätt uppfattar människans hjärna vissa ting som vackra. Först och främst förser våra sinnen hjärnan med information beträffande ljud, dofter, färger och former på de föremål som tilldrar sig vår uppmärksamhet. Men skönhet är inte bara summan av dessa elektrokemiska impulser, som bara talar om för oss vad som pågår i vår omgivning. Vi uppfattar inte ett träd, en blomma eller en fågel på samma sätt som ett djur gör. Även om dessa föremål inte är till någon direkt nytta för oss, skänker de oss ändå välbehag. Vår hjärna gör det möjligt för oss att urskilja deras estetiska värde.

Denna förmåga rör våra känslor och berikar vårt liv. Mary, som bor i Spanien, minns mycket tydligt en novemberkväll för flera år sedan, då hon stod vid en enslig sjö och tittade på solnedgången. ”Sträck efter sträck av tranor kom flygande emot mig, lockande på varandra”, berättar hon. ”Tusentals fåglar var utspridda över den röda himlen i ett spindelvävsliknande mönster. Deras årliga flyttfärd från Ryssland och Skandinavien hade fört dem till denna spanska viloplats. Det var så vackert att jag fick tårar i ögonen.”

Varför har människan denna förmåga?

För många är människans förmåga att uppskatta skönhet ett tydligt bevis för att det finns en kärleksfull Skapare, som vill att hans förnuftsbegåvade skapelser skall njuta av hans verk. Hur logiskt och tillfredsställande är det inte att tillskriva en kärleksfull Skapare denna förmåga! Bibeln förklarar att ”Gud är kärlek”, och en viktig del av kärleken är att dela med sig. (1 Johannes 4:8; Apostlagärningarna 20:35) Jehova har funnit behag i att låta oss få glädje av hans skaparförmåga. Om ett vackert musikstycke aldrig spelades eller en magnifik målning aldrig sågs, skulle deras skönhet vara förspilld. Konst är till för att upplevas och uppskattas — utan publik är den livlös.

Ja, Jehova har skapat en mängd vackra ting, och han har gjort det med ett uppsåt — att låta oss få njuta av dem. Våra första föräldrars hem var en vidsträckt paradisisk park, som kallades Eden — ett namn som betyder ”ljuvlighet”, ”behag”. Gud har inte bara fyllt jorden med sina mästerliga verk, utan han har också gett människan förmågan att se och uppskatta dem. Och vilket överflöd av vackra ting finns det inte att titta på! Som Paul Davies påpekar i sin bok verkar det ibland ”som om naturen ’verkligen ansträngde sig’ för att skapa ett intressant och fruktbart universum”. Vi människor finner universum intressant och fruktbart just därför att Jehova ”verkligen ansträngde sig” för att skapa oss på ett sådant sätt att vi kan studera det och fascineras av det.

Det är därför inte förvånande att uppskattning av naturens skönhet — och en önskan att efterbilda den — är något som är gemensamt för alla kulturer, från grottmålare till impressionister. För tusentals år sedan målade invånare i norra Spanien livfulla djurbilder på väggarna i grottor i Altamira i Kantabrien. För drygt hundra år sedan lämnade impressionistiska målare sina ateljéer och gick ut i naturen för att försöka fånga färgprakten på en blomsteräng eller ljusspelet på en vattenyta. Till och med små barn uppskattar vackra saker. Om man ger dem papper och färgkritor, tycker de flesta av dem om att rita av sådant i omgivningen som fångar deras fantasi.

Nu för tiden föredrar många vuxna att fotografera, när de vill minnas något vackert som fascinerar dem. Men även utan kamera har vår hjärna förmåga att återkalla synbilder av vackra ting som vi kan ha sett för tiotals år sedan. Gud har uppenbarligen skapat oss med förmågan att njuta av vårt jordiska hem, som han har inrett på ett så utsökt sätt. (Psalm 115:16) Det finns emellertid ännu ett skäl till att Gud har gett oss förmågan att uppskatta skönhet.

Hans egenskaper ses tydligt

Att vi fördjupar vår uppskattning av naturens skönhet kan också hjälpa oss att lära känna vår Skapare, vars verk finns runt omkring oss. Vid ett tillfälle uppmanade Jesus sina lärjungar att noga betrakta de vilda blommor som växte i Galileen. ”Ta lärdom av liljorna på marken”, sade han, ”av hur de växer; de arbetar inte hårt, och inte spinner de; men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” (Matteus 6:28, 29) En liten blommas skönhet kan påminna oss om att Gud inte är likgiltig för människans behov.

Jesus sade också att man kan känna igen en människa på hennes ”frukter” eller gärningar. (Matteus 7:16—20) Vi kan därför förvänta att Guds verk skall ge oss en inblick i hans personlighet. Vilka är då några av hans egenskaper som kan ”ses ... tydligt alltifrån världens skapelse”? — Romarna 1:20.

”Hur många är inte dina verk, o Jehova!” utropade psalmisten. ”Med vishet har du gjort dem alla.” (Psalm 104:24) Guds vishet kan urskiljas till och med i de färger som han har använt för att ”måla” jordens flora och fauna. ”Färger gläder både sinnet och ögonen”, skriver Fabris och Germani i sin bok Colore, Disegno ed estetica nell’arte grafica. Harmoniska och kontrasterande färger, som är en fröjd för ögat och upplivar sinnet, finns överallt i naturen. Men det kanske mest frappanta exemplet är iriserande eller regnbågsskimrande färgeffekter — ett slående vittnesbörd om Guds vishet.

Iriserande färger är särskilt vanliga bland kolibrier.a Vad är det som gör deras fjäderdräkt så färgsprakande? Den översta tredjedelen av deras unika fjädrar bryter solljuset i regnbågens färger — ungefär som ett prisma. Namn som ”rubin-”, ”safir-” och ”smaragdkolibri” vittnar vältaligt om de gnistrande röda, blå och gröna färger som pryder dessa bevingade ädelstenar. ”Vad är syftet med den storslagna skönheten hos dessa underbara varelser?” undrar Sara Godwin i sin bok Hummingbirds. ”Såvitt forskare vet har den över huvud taget inget syfte, förutom att bedåra betraktaren”, fortsätter hon. Förvisso har ingen mänsklig konstnär någonsin haft tillgång till en sådan palett!

Vi får en uppfattning om Guds makt när vi betraktar ett dånande vattenfall, tidvattnets mäktiga rörelser, bränningar som slår mot stranden eller en storm som går fram över en högrest skog. En sådan dynamisk scen kan vara lika gripande som en fridfull. Den berömde amerikanske naturforskaren John Muir beskrev en gång en storms verkningar på en klunga douglasgranar i Sierra Nevada i Kalifornien:

”Trots att de var förhållandevis unga, var de omkring 30 meter höga, och deras täta, smidiga toppar krängde och svajade i vild extas. ... De smäckra topparna formligen piskade och smällde i det våldsamma störtregnet. De virvlade runt, runt och svajade fram och tillbaka i ett obeskrivligt mönster i vertikala och horisontella kurvor.” Ja, en ”stormande vind” kan, som psalmisten sade för tusentals år sedan, ”lovprisa Jehova” genom att ge oss ett prov på hans väldiga makt. — Psalm 148:7, 8.

I Japan har en fågel i långa tider varit en symbol för kärlek. Det är den vackra japanska tranan, vars raffinerade parningsdanser är lika graciösa som den vackraste balett. Dessa bevingade dansörer är så uppskattade i Japan att de har klassats som ett ”speciellt naturminnesmärke”. Eftersom ett tranpar håller ihop hela livet och kan leva i 50 år eller ännu mer, betraktar japanerna dem som själva sinnebilden för äktenskaplig trohet.

Vad är att säga om Guds kärlek? Intressant nog jämför Bibeln Jehovas kärleksfulla omsorg om sina lojala tillbedjare med en fågel som med sina vingar skyddar sin avkomma mot väder och vind. I 5 Moseboken 32:11 sägs det att örnen ”väcker upp sitt näste, svävar över sina just flygfärdiga ungar, breder ut sina vingar, tar dem, bär dem på sina vingpennor”. Örnmamman gör detta för att uppmuntra ungen att lämna boet och flyga. Iakttagelsen är visserligen sällsynt, men det har lämnats rapporter om tillfällen då örnar hjälpt sina ungar genom att bära dem på vingarna. — Psalm 17:8.

När vi närmare begrundar naturens under, kan vi urskilja vissa principer som också uppenbarar olika sidor av Guds personlighet.

Variation är livets krydda

Variationsrikedomen i Guds skaparverk är mycket påtaglig. Mångfalden av växter, djur, fåglar och insekter är verkligen häpnadsväckande. Ett enda hektar tropisk regnskog kan innehålla 300 olika sorters träd och 41.000 insektsarter; på en yta av tre kvadratkilometer kan det finnas 1.500 fjärilsarter, och ett enda träd kan vara hemvist för 150 skalbaggsarter! Och precis som det inte finns två människor som ser exakt likadana ut, kan samma sak sägas om ekar och tigrar. Originalitet, en egenskap som är mycket uppskattad bland mänskliga konstnärer, är följaktligen ett utmärkande drag i naturen.

Vi har naturligtvis bara kunnat beröra några få av naturens under. Genom att fortsätta att begrunda dem kan vi urskilja många andra sidor av Guds personlighet. Men för att kunna göra det måste vi använda vår gudagivna förmåga att uppskatta det som är vackert. Hur kan vi då öka vår uppskattning av den störste konstnären och hans verk?

[Fotnot]

[Ruta på sidan 7]

Vi behöver veta vem som satte oss här

Bibelöversättaren Ronald Knox var en gång inbegripen i en teologisk diskussion med vetenskapsmannen John Scott Haldane. ”Det finns miljontals planeter i universum”, sade Haldane, ”måste det då inte finnas liv på åtminstone en av dem?”

”Sir”, svarade Knox, ”om Scotland Yard hittade ett lik i er koffert, skulle ni då säga till dem: ’Det finns miljontals koffertar i världen — nog måste väl en av dem innehålla ett lik?’ Jag tror att de ändå skulle vilja veta vem som lade dit det.” — The Little, Brown Book of Anecdotes.

Förutom att vi vill stilla vår nyfikenhet, finns det också ett annat skäl till att vi behöver få veta vem som satte oss här — för att kunna ge honom den ära som han förtjänar. Hur skulle en skicklig konstnär reagera om en arrogant kritiker beskrev hans verk som en olyckshändelse i en färgfabrik? På samma sätt kan vi väl knappast ge universums Skapare någon större förolämpning än att påstå att hans verk är resultatet av en blind slump!

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från ROE/Anglo-Australian Observatory, foto av David Malin

[Bilder på sidan 8]

Tranor i flykt

Grottmålningar i Altamira i Spanien

[Bilder på sidan 9]

Delfiner, kolibrier och vattenfall uppenbarar olika sidor av den store konstnärens personlighet

[Bildkällor]

Godo-Foto

Godo-Foto

G. C. Kelley, Tucson, AZ

Hur vi kan se och uppskatta skönheten omkring oss

”Ett av de första ord man lär sig i alla språk är ’titta!’”— William White j:r.

DET lilla barnet som storögt tittar på en fladdrande fjäril, det äldre paret som betraktar en praktfull solnedgång, en husmor som beundrar sin blomsteruppsättning — alla dessa koncentrerar för ögonblicket sin uppmärksamhet på något som fängslar deras skönhetssinne.

Eftersom skönheten i Guds skaparverk kommer till uttryck överallt, behöver man inte resa hundratals mil för att uppleva den. Det kan hända att du inte har några vördnadsbjudande naturscenerier inpå knutarna, men det finns säkert mycket vackert i din omgivning, om du bara tittar efter och — vad som är ännu viktigare — om du bara vet hur du skall titta.

Det har ofta sagts att ”skönheten finns i betraktarens öga”. Det är emellertid inte alla som uppmärksammar alla de vackra ting som finns omkring oss. Ibland behöver vi se en tavla eller ett fotografi för att vakna upp och lägga märke till dem. Många konstnärer hävdar till och med att deras framgång snarare beror på deras förmåga att se än på deras förmåga att teckna och måla. Maurice Grosser skriver i sin bok The Painter’s Eye: ”Konstnären målar med sina ögon, inte med sina händer. Vad han än ser, om han ser det klart, kan han fästa på duken. ... Att se klart är vad som är viktigt.”

Vare sig vi är konstnärer eller inte, kan vi lära oss att se klarare, att lägga märke till skönheten omkring oss. Vi måste med andra ord gå ut och försöka se saker och ting i ett nytt ljus.

En naturhistorisk skribent, John Barrett, framhåller i detta sammanhang värdet av personlig inlevelse. ”Ingenting går upp mot att se saker och ting med egna ögon, att röra vid, lukta på och lyssna till levande djur och växter i deras naturliga miljö”, säger han. ”Låt skönheten sjunka in. ... Var man än befinner sig skall man först titta, njuta och titta igen.”

Men vad skall vi titta efter? Vi kan börja med att öva upp vår förmåga att urskilja skönhetens fyra grundelement. Dessa element kan iakttas nästan överallt i Jehovas skaparverk. Ju oftare vi stannar upp och betraktar dem, desto mer kommer vi att uppskatta hans mästerverk.

Att urskilja skönhetens grundelement

Former och mönster. Vi lever i en värld som är oerhört rik på former. Somliga är linjära, som de raka stammarna i ett bambusnår, eller geometriska, som ett spindelnät, medan andra är mer diffusa, som ett moln som hela tiden ändrar gestalt. Många former är mycket tilltalande för ögat, vare sig det gäller en exotisk orkidé, spiralerna på en snäcka eller kanske grenarna på ett träd som har fällt sina löv.

När en form upprepas bildas ett mönster som också kan vara visuellt tilltalande. Tänk dig till exempel en klunga träd i en skog. Deras stammar — som alla har samma form men ändå är olika — bildar ett vackert mönster. Men för att vi skall kunna urskilja dessa former och mönster måste det finnas ljus.

Ljus. Ljus accentuerar vissa drag hos de former som vi finner tilltalande. Detaljer framhävs, färgen framträder bättre, och en viss stämning skapas. Ljuset varierar med tiden på dagen, årstiden, vädret och till och med platsen där vi bor. En molnig dag med dess diffusa ljus är idealisk för att vi rätt skall kunna uppskatta de diskreta nyanserna hos vilda blommor eller höstlövens raffinerade färger, medan en taggig bergskedja kommer bäst till sin rätt när dess dramatiska former skulpteras av den uppgående eller nedgående solen. Den bleka vintersolen på norra halvklotet förlänar ett landskap ett romantiskt skimmer, medan det klara solljuset i tropikerna förvandlar de kristallklara kustvattnen till ett paradis för snorklare.

Men det finns ännu ett viktigt element att ta hänsyn till.

Färg. Färg ger liv åt de föremål som vi ser i vår omgivning. Medan formen hjälper oss att särskilja de olika föremålen, gör färgen dem mer framträdande. Och när färgerna bildar ett harmoniskt mönster, är detta i sig en skönhetsupplevelse. Det kan vara en bjärt färg, som rött eller orange, som ropar på vår uppmärksamhet, eller en rogivande färg, som blått eller grönt.

Tänk dig ett stånd med gula blommor i en skogsglänta. Ljuset faller på de gula blomkalkarna, som tycks glöda i den klara luften, medan mörka stammar, som avtecknar sig mot morgonsolen, bildar en perfekt bakgrund. Nu har vi en bild. Allt vi behöver göra är att ”rama in den”, och det är där begreppet komposition kommer in.

Komposition. Det sätt varpå de tre grundläggande elementen — form, ljus och färg — kombineras är avgörande för kompositionen. Och här har vi, som iakttagare, en framträdande roll. Bara genom att förflytta oss en aning framåt, bakåt, åt sidan, uppåt eller nedåt kan vi ändra på de olika dragen eller ljuseffekterna i vår ”bild”. På så sätt kan vi beskära bilden så att bara de ting vi önskar ha med kommer med.

Ofta komponerar vi automatiskt en bild i vårt sinne när vi ser ett storslaget panorama, inramat av närbelägna träd eller andra växter. Men det finns många utsökta konstverk i betydligt mindre skala, som vi kanske bokstavligt talat trampar under fötterna.

Att lägga märke till både små och stora ting

I det Gud har skapat finns det både små och stora ting som är vackra, och vår glädje och uppskattning kommer att öka om vi lär oss att se detaljerna, som också är viktiga för helhetsintrycket. De är som små penselstreck på naturens stora målarduk. För att uppskatta dem behöver vi bara böja oss ner och titta lite närmare.

Dessa konstverk inom konstverket beskrivs av fotografen John Shaw, som säger i sin bok Closeups in Nature: ”Det upphör aldrig att förvåna mig att en närmare granskning av en detalj i naturen alltid inbjuder till en ännu närmare granskning. ... Först ser vi helhetsbilden, sedan en liten färgfläck i ena hörnet. När vi tittar lite närmare ser vi att det är blommor, och på en av blommorna sitter en fjäril. Fjärilens vingar har ett distinkt mönster, och mönstret bildas av de perfekt ordnade små fjäll som vingarna är täckta av. Varje fjäll är fulländat i sig självt. Om vi verkligen förstod den fulländade konstruktionen hos detta enda vingfjäll, kunde vi möjligen börja förstå den fulländade ordning som är uppenbar i naturen.”

Förutom att vi får en estetisk njutning genom naturens mästerverk — både stora och små — kan de också dra oss närmare vår Skapare. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se”, säger Jehova i sitt ord. Genom att stanna upp och se och förundra oss över allt det vackra som Gud har gjort, vare sig det är den stjärnbeströdda himlen eller något annat av Guds skaparverk, blir vi påminda om Honom som ”har skapat dessa ting”. — Jesaja 40:26.

Sådana som lärde sig att se

På Bibelns tid var Guds tjänare speciellt intresserade av skapelsen. Det sägs till exempel i 1 Kungaboken 4:30, 33: ”Salomos vishet var mer omfattande än alla orientalers vishet. ... Han brukade tala om träden, från cedern som är på Libanon till isopen som skjuter fram på muren; och han brukade tala om fyrfotadjuren och om de flygande skapelserna och om de andra djuren som rör sig och om fiskarna.”

Salomos intresse för det underbara i allt det skapade berodde kanske delvis på hans fars exempel. David, som tillbringade många av sina formbara år som herde, mediterade ofta över Guds skaparverk. Något som särskilt fascinerade honom var stjärnhimlens skönhet. I Psalm 19:1 skrev han: ”Himlarna förkunnar Guds härlighet; och om hans händers verk berättar utsträckningen.” (Jämför Psalm 139:14.) Hans kontakt med skaparverket drog honom tydligtvis närmare Gud. Att vi mediterar över Guds skaparverk kan göra detsamma med oss.a

Dessa gudfruktiga män visste att begrundan och uppskattning av Guds skaparverk livar upp våra sinnen och berikar vårt liv. I vår moderna värld, som är så full av färdigförpackad underhållning som ofta är nedbrytande, kan aktiviteter som ger oss möjlighet att beundra Jehovas skaparverk vara till glädje och nytta för både oss och våra familjer. För dem som längtar efter Guds utlovade nya värld är det ett fritidsnöje som har en framtid. — Jesaja 35:1, 2.

Om vi inte bara ser de konstverk som finns i naturen, utan också urskiljer den store konstnärens underbara egenskaper, kommer vi utan tvivel att vilja instämma i kung Davids ord: ”Det finns ingen som du ... , o Jehova, inte heller finns det några verk som dina.” — Psalm 86:8.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 10]

Exempel på mönster och form, ljus, färg och komposition

[Bildkälla]

Godo-Foto