Senare samma år påbörjades byggnadsarbetet på en sammankomsthall i ett vackert, skogklätt område i Ribeirão Pires i staten São Paulo, ungefär fyra mil från staden São Paulo. Några år senare byggdes en annan hall vid sidan av den här första, och man förband dem med varandra genom intern-TV. Sammanlagt har de två hallarna 3.300 sittplatser.

De som arbetade med att bygga dessa sammankomsthallar visade en entusiastisk inställning. Denna fina anda kompenserade mer än väl att många inte hade så stor erfarenhet och att det rådde brist på lämpliga maskiner och utrustning. I Ribeirão Pires, till exempel, var man tvungen att gräva ner till sju meters djup för att finna stabil mark för grundläggningen. Man hade en grävskopa, men den kunde bara användas ner till halva det djup som behövdes. Resten måste göras med hacka och spade. Mer än 20 sådana hål måste grävas.

Hur gick det då att blanda och hälla ut betong? Det fanns inga betongstationer eller betongblandarbilar till hands för bygget i Ribeirão Pires. Natal Batulevicins, som är medlem av Betelfamiljen, kommer ihåg: ”Betongen blandades i två gamla, handdrivna betongblandare och kördes i skottkärror till det område som skulle gjutas. Skottkärror kördes i linjer med mellan 20 och 30 frivilliga arbetare i varje. På de högre belägna platserna och i områden som var svåra att komma fram till var det ytterligare en person som hjälpte till genom att dra skottkärran med hjälp av krokar. När golven göts, hjälpte alla de frivilliga arbetarna till — också de som hade administrativa uppgifter — och arbetet kunde ibland ta 24 timmar.”