Vid den forntida högtid som kallades försoningsdagen tog Israels överstepräst in blod av offrade djur i den allraheligaste delen av templet, centrum för tillbedjan av Gud. Att han gjorde det var ett symboliskt sätt att be Gud att överskyla folkets synder. (3 Moseboken 16:3—6, 11—16) Dessa offer undanröjde i själva verket inte all synd, och därför måste de upprepas varje år. Men detta bruk av blod kom att utgöra ett meningsfullt mönster.

En viktig lära i bibeln är att Gud till slut skulle tillhandahålla ett enda fullkomligt offer som fullständigt skulle kunna försona synderna för alla troende. Detta kallas lösenanordningen, och den grundar sig på den förutsagde Messias’ eller Kristi offer.

Bibeln jämför Messias’ uppgift med det som skedde på försoningsdagen: ”När Kristus kom som överstepräst för de goda ting som har blivit till genom det större och fullkomligare ... [tempel] som inte är gjort med händer, ... gick han, nej, inte med bockars och ungtjurars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in till den heliga platsen [himmelen] och vann en evig befrielse för oss. Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse.” — Hebréerna 9:11, 12, 22.

I överensstämmelse med det mönster som Gud gav på försoningsdagen blev Jesus upprest till himmelen för att ”träda inför Guds person för oss”. Han frambar där värdet av sitt offerblod. (Hebréerna 9:24)