Människan kan inte skylla sina svagheter på ”arvsynden”, sade Pelagius. ”Allt gott och allt ont ... är sådant vi gör, inte sådant vi föds med.” Pelagius’ läror blev snart det allmänna samtalsämnet i kristenheten.

Men detta varade inte länge. Kyrkans ledare betraktade detta förkastande av ”arvsynden” som kätteri. Och Pelagius kom omedvetet att spela dem i händerna genom att gynna något som då hade blivit en populär sedvänja — barndop. En biskop vid namn Augustinus såg i detta en skriande brist på konsekvens. Om spädbarn måste bli döpta, resonerade Augustinus, hur blir det då med dem som är odöpta? Den skenbart logiska slutsatsen var att sådana skulle få lida i helveteselden, eftersom de var odöpta. När detta till synes hade fastslagits, satte Augustinus in dödsstöten mot Pelagius’ lära: Då ju odöpta barn drabbades av fördömelse, vad skulle orsaken till detta kunna vara om inte ”arvsynden”?