Omkring ett år senare, när jag var 17, blev jag förordnad som specialpionjära i Australiens glesbebyggda outback. Min pionjärkompis var en smord broder som hette Bennett (Ben) Brickell, och han var mer än 30 år äldre än jag.b Det var en förmån att få samarbeta med den här erfarne pionjären. Han var verkligen en pionjär med stort P!

Vårt distrikt i nordvästra Queensland låg i ett område som gränsade till Carpentariaviken. På den tiden var Ben och jag de enda vittnena i det här glesbefolkade området. Ibland tog det flera timmar att köra från det ena huset till det andra. Under de här långa, dammiga bilresorna berättade Ben ofta om sådant han hade varit med om i tjänsten. Han berättade bland annat om när han förkunnade med högtalarbilarc under andra världskriget, när Jehovas vittnens arbete i Australien var förbjudet.

Efter en heldag i tjänsten brukade vi campa på ett lämpligt ställe längs vägen.d Vi samlade ved och gjorde upp en eld som vi lagade mat över. Jag lade ett vattentätt liggunderlag och en kudde på marken, och sedan bäddade jag ner mig under en filt för natten. Jag kommer fortfarande ihåg den vördnad jag kände för Jehova när jag tittade upp mot stjärnhimlen utan några ljusföroreningar som förstörde vyn.

Det här området var så avlägset att det kunde bli livsfarligt om man fick problem med bilen. En gång gick en hjulaxel sönder på bilen. Det var en fruktansvärt varm dag, och vi hade inte så mycket vatten. Ben liftade med en bil till staden Cloncurry för att få tag på en ny hjulaxel. Jag stannade vid bilen i nästan tre dagar. Några bilar körde förbi varje dag, och då fick jag lite vatten. En man gav mig också en tummad bok och sa: ”Läs den! Den kan hjälpa dig.” Jag blev ganska överraskad när jag slog upp den och förstod att den inte var utgiven av vår organisation men ändå innehöll berättelser om Jehovas vittnen i nazisternas koncentrationsläger.

Ben och jag var pionjärer ihop i nästan ett år. Det sista han sa till mig innan vi skildes åt var: ”Broder, kämpa på!” Bens hängivenhet för Jehova och hans entusiasm gjorde mig ännu mer besluten att fortsätta i heltidstjänsten.