Där fick vi besök av R. Bennett Brickell,a som talade med oss om Bibeln. Ben bodde sedan alltid hos oss varje gång han var i trakten. Både Martin och jag och våra fyra barn kände djup respekt för honom. Martin var alltid vänlig och gästfri mot vittnena och i synnerhet mot Ben, men han var aldrig intresserad av Bibelns budskap.

Ben gav mig många bibelstudiehjälpmedel, men problemet var att jag inte kunde läsa, och därför läste och förklarade Ben tålmodigt Bibeln och på Bibeln grundad litteratur för barnen och mig. Han var verkligen en vederkvickande kontrast till prästerna, vilka, när de hade utfört sina religiösa formaliteter, aldrig ägnade oss så mycket som fem minuter för att lära oss att läsa! Ben visade oss från Bibeln att det är Satan och hans demoner som är upphovet till all den vidskepelse som har fjättrat mänskligheten, däribland mitt eget folk. Jag kom alltmer att uppskatta Jesu ord: ”Sanningen skall göra er fria.” — Johannes 8:32.

Så nästa gång Ben kom till Emerald tog jag med mig barnen och följde med honom ut i predikoarbetet. Han visade mig några enkla framställningar och lärde mig att jag i bön skulle förtrösta på Jehova. Jag måste medge att min framställning inte var så artig och polerad, men den kom från hjärtat.

Ben, som kände till mina planer att resa till Sydney, frågade mig nästa gång han kom på besök om jag hade pengar till resan. ”Javisst”, svarade jag. ”Jag fick pengar till biljetten genom att spela kort.” Ben blev illröd i ansiktet, och jag insåg genast att jag hade sagt något olämpligt, men jag försvarade mig med att säga: ”Vad är det med dig? Jag har inte stulit dem!”

När Ben lugnat ner sig, förklarade han vänligt varför de kristna aldrig spelar hasard och tillade lugnande: ”Men det var inte ditt fel. Jag borde ha talat om det för dig.”

Ungefär var sjätte månad kom Ben på besök, då Mount Isa hörde till hans stora distrikt. Om Ben råkade vara i staden vid tiden för åminnelsen av Jesu Kristi död, vilken var ett mycket speciellt tillfälle för honom som hade hoppet att få liv i himlen, brukade han fira denna tillsammans med oss — ibland under ett träd.

Ben stannade vanligtvis inte så länge, så barnen och jag fick för det mesta vittna själva.

En församling bildas i Mount Isa

I december 1953 bildades en församling i Mount Isa. Ben förordnades som tillsyningsman, men förutom Ben var det bara min dotter Ann och jag som tog del i tjänsten.

En övningsstund tillsammans med Ben i mitten av 1950-talet