De var ett exempel för oss

BERÄTTAT AV CRAIG ZANKER

I åtta år har min hustru, Gayle, och jag varit pionjärer, dvs. heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. De sex senaste åren har vi tjänat bland aboriginbefolkningen i Australiens obygder. Vi försöker helt enkelt följa det fina exempel som mina föräldrar och morföräldrar gett oss.

LÅT mig få berätta lite om mina morföräldrar. Vi har alltid tillgivet kallat dem Opa och Oma, de holländska orden för morfar och mormor. Min morfar, Charles Harris, tjänar fortfarande nitiskt i Melbourne, där han har bott i närmare 50 år.

Kontakt med Bibelns sanning

Opa föddes i en liten stad i den australiska östaten Tasmanien. År 1924, då han var 14 år, köpte hans far en sjömanskista på en auktion. Den visade sig vara en verklig skattkista i andligt avseende, för den innehöll en serie böcker skrivna av den förste presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society, Charles Taze Russell.

Opas far var av allt att döma inte särskilt intresserad av böckerna, men Opa började läsa dem och insåg genast att de innehöll viktiga sanningar. Han försökte därför leta reda på dem som spred böckerna — de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Han ville tala med dem och få ytterligare förklaringar på de bibliska sanningar som han fått lära sig.

Efter många förfrågningar fann han tre äldre kvinnor som var aktiva förkunnare. De kom att betyda oerhört mycket för den unge Charles. År 1930 överlämnade han till sist sitt liv åt Jehova Gud och blev döpt i vatten. Han sade upp sig från sitt arbete som slaktare och reste norrut, till Sydney, där han fick ett förordnande som heltidsförkunnare.

Som pionjär i Australien

De närmaste åren predikade Charles i Nya Sydwales, både i Sydneyförorten Bondi vid kusten och på landsbygden i inlandet. Därefter blev han förflyttad till Perth, som ligger hundratals mil därifrån, i delstaten Västaustralien på andra sidan kontinenten. I sex månader predikade han på affärsdistrikt i Perth, och sedan fick han och två andra pionjärer ett nytt distrikt — de öppna vidderna i nordvästra Australien.

Det predikofält som dessa tre — Arthur Willis, George Rollsten och Charles — hade att täcka var fyra gånger så stort som Italien! Området var glesbefolkat, landskapet kargt och hettan intensiv. Ibland var de tvungna att färdas över 50 mil för att komma från en boskapsstation till en annan. Bilen de använde var gammal och dålig, även efter 1930-talets standard, men de hade stark tro och massor av energi.

De smala, gropiga grusvägarna korsades här och där av kamelstigar, och på vissa ställen var vägen täckt av ett fint damm, som kunde dölja förrädiska rötter och stubbar. Det är inte att undra på att fjädringen på bilen ofta gick sönder. Bakaxeln gick av vid två tillfällen, och däcken blev sönderslitna gång på gång. Pionjärerna fick ofta göra mindre bitar av gamla däck och sätta fast dem med bultar på insidan av de befintliga däcken för att kunna fortsätta sin resa.

När jag var pojke, frågade jag Opa vad som hade sporrat dem att fortsätta under så svåra förhållanden. Han förklarade att deras isolering gjorde att de kom nära Jehova. Det som ibland var påfrestande i fysiskt avseende blev till välsignelse i andligt avseende, sade han.

Utan tillstymmelse till överlägsenhet eller egenrättfärdighet uttryckte Opa sin förvåning över att så många människor tycktes vara alltför intresserade av att skaffa sig materiella ägodelar. ”Livet är mycket lättare att leva om man har så lite bagage som möjligt”, påminde han mig. ”Om Jesus var villig att sova under bar himmel när så var nödvändigt, då bör vi vara villiga att göra detsamma, om vårt uppdrag kräver det.” (Matteus 8:19, 20) Och det fick verkligen han och hans kamrater göra.

Tillbaka till Australien

När morfar och hans familj återvände till Australien år 1946 efter att ha bott i Indonesien i 11 år, var livet inte lätt för dem. De återvände som krigsflyktingar — utblottade, undernärda och illa sedda av många bland lokalbefolkningen. Oma och Victory fick också känna på de rasfördomar som många australier hyser mot asiatiska invandrare. Opa var tvungen att arbeta hårt många timmar om dagen för att förse sin familj med mat och husrum. Trots dessa svårigheter härdade de ut och bevarade sin andlighet intakt.

Nu, över 48 år senare, bor Opa i Melbourne, där han fortfarande tar del i tjänsten från hus till hus. Han har fått se Victory och hennes barn omfatta sanningen, överlämna sina liv åt Jehova och i tur och ordning träda in i heltidstjänsten.

Des Zanker, som blev min far, och Victory döptes i början av 1950-talet, och år 1958 blev Des medlem av Betelfamiljen i Australien. När han hade gift sig med Victory, som tjänade som pionjär med särskilt uppdrag, var de verksamma som pionjärer under någon tid och blev därefter inbjudna att ta del i resetjänsten. Sedan föddes jag, och de var tvungna att lämna den tjänsten för att uppfostra mig. Men efter 27 år är pappa fortfarande verksam som pionjär.

I början av år 1990 dog Oma fridfullt i sitt hem, det hus som min mor hade vuxit upp i. Jag växte också upp i detta hus i Melbourne, och det gjorde också min bror och min syster, som är yngre än jag. Det har varit en verklig välsignelse för vår familj att bo tillsammans med Oma och Opa. Ibland var det lite trångt, men jag kan inte minnas att vi någonsin bekymrade oss om det. De fyra första åren av vårt äktenskap lyckades även min hustru, Gayle, få plats på något sätt, och hon älskade att bo där. När vi till sist flyttade därifrån därför att vi hade fått ett nytt förordnande, grät jag. Jag hade fått så mycket uppmuntran och kärlek i det huset.

Gayle och jag har emellertid all orsak att vara jublande glada, för vi är nu upptagna i samma verk som mina föräldrar var och deras föräldrar före dem. När vi flyttade hemifrån, var det till uppmuntran för oss att tänka på skälet till att vi gav oss i väg, nämligen att göra Jehovas vilja genom att ta del i heltidstjänsten. Vi strävar nu efter att följa det fina exempel som getts oss av våra trogna äldre familjemedlemmar, som fann liknande uppmuntran när de arbetade på hårda distrikt, när de var så fattiga att de knappt hade mat för dagen och till och med när de i fyra år satt inspärrade i japanska koncentrationsläger. — 2 Korinthierna 1:3, 4.

Opa har alltid funnit tröst i följande inspirerade ord som kung David riktade till Jehova: ”Din kärleksfulla omtanke är bättre än liv.” (Psalm 63:3) Det har alltid varit min morfars innerliga önskan att få del av denna kärleksfulla omtanke för evigt, och det är hela hans familjs önskan att få dela den med honom.

[Bild på sidan 21]

Oma och Opa Harris