Jehova lärde mig att göra hans vilja

Berättat av Max Lloyd

Det var sent en kväll 1955. Jag och en annan missionär var på vårt distrikt i Paraguay i Sydamerika, när det hus vi befann oss i omringades av en uppretad pöbelhop som skrek: ”Vår gud är en blodtörstig gud, och han vill ha blodet av gringos.” Hur hade vi gringos (utlänningar) hamnat här?

FÖR mig började allt många år tidigare i Australien, där jag växte upp och där Jehova började lära mig att göra hans vilja. Min pappa skaffade boken Fiender av ett Jehovas vittne 1938. Han och mamma var redan missnöjda med prästerna på orten. Prästerna sa att vissa delar av Bibeln var myter. Omkring ett år senare blev mina föräldrar döpta som ett tecken på att de hade överlämnat sig åt Jehova. Det viktigaste för vår familj blev från och med då att göra Jehovas vilja. Min syster, Lesley, som var fem år äldre än jag, var nästa som blev döpt, och jag blev döpt 1940 när jag var nio år.

Strax efter andra världskrigets utbrott förbjöds tryckning och spridning av Jehovas vittnens litteratur i Australien. Som barn fick jag därför lära mig att förklara min tro genom att använda bara Bibeln. Jag brukade ta med mig Bibeln till skolan för att kunna visa varför jag inte hälsade flaggan och inte understödde nationernas krig. (2 Mos. 20:4, 5; Matt. 4:10; Joh. 17:16; 1 Joh. 5:21)

Många på skolan ville inte vara tillsammans med mig därför att man sa att jag var ”tysk spion”. På den tiden visade man film i skolan. Innan filmen började skulle alla resa sig och sjunga nationalsången. När jag inte reste mig försökte två eller tre pojkar få upp mig genom att dra mig i håret. Till sist blev jag avstängd från skolan för att jag höll fast vid min tro på Bibeln. Men jag kunde läsa hemma per korrespondens.

ETT MÅL SOM JAG TILL SLUT NÅDDE

Jag hade satt som mål att börja i heltidstjänsten som pionjär när jag blev 14. Därför blev jag besviken när mina föräldrar sa att jag först måste hitta ett jobb och börja arbeta. De insisterade på att jag skulle betala för mat och husrum hemma, men de lovade att jag skulle få börja som pionjär när jag blev 18. Det här ledde till ständiga diskussioner om de pengar jag tjänade. Jag sa att jag ville spara dem för pionjärtjänsten, men de tog hand om pengarna.

När tiden var inne att jag skulle börja som pionjär, satte sig mina föräldrar ner med mig och förklarade att de hade satt in de pengar jag hade gett dem på ett bankkonto. Sedan gav de mig pengarna tillbaka, så att jag kunde köpa kläder och annat som jag behövde för pionjärtjänsten. De lärde mig att klara mig själv och att inte räkna med att andra skulle ta hand om mig. När jag ser tillbaka förstår jag att den lärdomen var mycket värdefull.

När Lesley och jag växte upp hade vi ofta pionjärer hemma hos oss, och vi tyckte om att gå i tjänsten tillsammans med dem. Vi använde veckosluten till tjänst från hus till hus, gatutjänst och till att leda bibelstudier. På den tiden var målet för församlingsförkunnare 60 timmar i månaden. Mamma nådde nästan alltid det målet och var ett fint föredöme för Lesley och mig.

PIONJÄRTJÄNST I TASMANIEN

Mitt första pionjärdistrikt låg på Tasmanien, en ö som hör till Australien, där jag var tillsammans med min syster och hennes man. Men de lämnade strax därefter ön för att gå igenom Gileadskolans 15:e klass. Jag hade aldrig tidigare varit hemifrån och var mycket blyg. En del trodde att jag inte skulle stanna längre än tre månader. Men jag stannade, och inom ett år, 1950, blev jag förordnad som grupptjänare, som nu kallas samordnare för äldstekretsen. Längre fram blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, och en annan ung broder blev min kamrat.

Vårt distrikt var ett isolerat gruvsamhälle där man bröt koppar. Det fanns inga vittnen där. Vi kom med buss sent en eftermiddag. Första natten bodde vi på ett gammalt hotell. När vi nästa dag predikade från hus till hus, frågade vi dem vi besökte om de kände till något ledigt rum. Mot slutet av dagen nämnde en man att prästens hus, som låg vid presbyterianska kyrkan, stod tomt. Han föreslog att vi skulle tala med diakonen, som var vänlig och lät oss flytta in i huset. Det kändes konstigt att gå ut från prästens hus varje dag för att predika.

Intresset för Bibeln var stort på distriktet. Vi hade fina samtal och satte i gång många bibelstudier. När de kyrkliga myndigheterna i huvudstaden fick veta det här och hörde att Jehovas vittnen bodde i prästbostaden, krävde de att diakonen genast skulle se till att vi kom därifrån. Ännu en gång var vi utan bostad!

När vi hade predikat till fram på eftermiddagen nästa dag, letade vi efter någon plats där vi kunde övernatta. Åskådarläktaren på idrottsarenan var det bästa vi kunde hitta. Vi gömde våra väskor där och fortsatte att predika. Det började bli mörkt, men vi bestämde oss för att besöka några hus till som vi hade kvar på en gata. Vi träffade en man som erbjöd oss att få bo i ett litet hus med två rum bakom hans eget hus!

KRETSTJÄNST OCH GILEAD

Efter omkring åtta månader på det här distriktet fick jag en inbjudan från avdelningskontoret i Australien att bli kretstillsyningsman. Det kom som en chock, eftersom jag bara var 20 år. Efter ett par veckors övning började jag besöka församlingarna för att uppmuntra dem. De som var äldre än jag – och det var de flesta – såg inte ner på mig för att jag var ung, utan respekterade det arbete jag utförde.

Resorna mellan församlingarna bjöd verkligen på omväxling. Ena veckan åkte jag buss, andra veckan spårvagn, sedan bil eller bakpå en motorcykel med en resväska och en tjänsteväska i knät. Jag tyckte mycket om att bo hos vännerna. En grupptjänare var angelägen om att jag skulle bo hemma hos honom fast hans hus bara var halvfärdigt. Den veckan sov jag i badkaret, men vilken uppbyggande och trevlig vecka vi hade tillsammans!

En annan överraskning kom 1953 när jag fick en inbjudan till Gileadskolans 22:a klass. Men min glädje blandades med ängslan. När min syster och hennes man utexaminerades från Gilead den 30 juli 1950 blev de skickade till Pakistan. Mindre än ett år senare blev Lesley sjuk och dog där. Jag undrade hur mina föräldrar skulle känna det om jag for i väg till ett annat land så snart efter att det här hade hänt. Men de sa: ”Åk i väg vart Jehova än sänder dig och tjäna honom där.” Jag såg aldrig pappa igen. Han dog i slutet av 1950-talet.

År 1963 åkte vi till Australien för att hälsa på min mamma. Strax därefter fick hon en hjärtattack, antagligen på grund av att hon blev så tagen av att få träffa sin son igen efter tio år. När det blev dags för oss att fara tillbaka till Paraguay, ställdes vi inför ett av de svåraste besluten i livet. Skulle vi lämna mamma på ett sjukhus och hoppas att någon skulle se till henne, så att vi kunde åka tillbaka till vårt distrikt i Paraguay som vi älskade? Efter många böner bestämde vi oss för att stanna och ta hand om mamma. Vi kunde göra det tills hon dog 1966 och ändå vara kvar i heltidstjänsten.

Det var ett privilegium att få bli använd i krets- och områdestjänsten i Australien i flera år och att få undervisa i Skolan i Rikets tjänst för äldstebröder. Sedan kom en annan förändring i vårt liv. Jag blev förordnad att tjäna som medlem av den första kommittén vid avdelningskontoret i Australien. När vi sedan skulle bygga ett nytt avdelningskontor blev jag ordförande i byggnadskommittén. Med hjälp av många erfarna, samarbetsvilliga bröder byggdes ett vackert avdelningskontor.

Sedan blev jag förordnad att arbeta på tjänsteavdelningen, som har tillsyn över predikoarbetet i landet. Jag fick också privilegiet att besöka andra avdelningskontor runt om i världen som zontillsyningsman för att ge hjälp och uppmuntran. Det var särskilt trosstärkande för mig att i några länder få träffa förkunnare som hade suttit i fängelser och koncentrationsläger många år – till och med årtionden – på grund av att de så troget tjänat Jehova.

[Infälld text på sidan 19]

Ena veckan åkte jag buss, andra veckan spårvagn, sedan bil eller bakpå en motorcykel med en resväska och en tjänsteväska i knät.

[Bilder på sidan 18]

Till vänster: I kretstjänsten i Australien.

Till höger: Mina föräldrar och jag.