Pam, några år senare fick du missfall. Vad hjälpte dig att klara av det?

Jag blev gravid 1973 när vi var i Stillahavsområdet. Vi bestämde oss för att återvända till Australien, men efter fyra månader förlorade vi vårt barn. Jag var helt utom mig av sorg och Winston också. Smärtan jag kände minskade med tiden, men den försvann inte helt förrän jag läste ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 15 april 2009. I artikeln frågades det: ”Finns det något hopp om en uppståndelse för ett barn som dör innan det har fötts?” Artikeln försäkrade oss om att det ligger i Jehovas händer och att han alltid gör det som är rätt. Han kommer att läka alla de sår vi fått i livet i den här onda världen, för han har gett sin son i uppdrag att ”utplåna djävulens gärningar”. (1 Joh. 3:8) Artikeln hjälpte oss också att ännu mer uppskatta den värdefulla pärla som vi som Jehovas folk har! Var hade vi varit om vi inte hade haft vårt hopp?

Efter det började vi i heltidstjänsten igen. Vi var på Betel i några månader, och så småningom var vi tillbaka i kretstjänsten. År 1981 blev vi inbjudna att komma till avdelningskontoret i Australien, som det då kallades, efter att ha varit fyra år i Sydney och på landsbygden i New South Wales. Vi har varit på Betel sedan dess.

Winston, har du nytta av dina erfarenheter från Stillahavsområdet nu när du är medlem av det australasiatiska avdelningskontorets kommitté?

Ja, på flera sätt. Australien fick först tillsyn över Amerikanska Samoa och Samoa. Därefter blev avdelningskontoren i Nya Zeeland och Australien ihopslagna. Nu kallar vi det för det australasiatiska avdelningskontoret, och det har tillsyn över Australien, Amerikanska Samoa, Samoa, Cooköarna, Niue, Nya Zeeland, Tokelauöarna, Tonga och Östtimor. Jag har fått privilegiet att besöka många av dessa länder som representant för avdelningskontoret. Att ha fått samarbeta med alla dessa trogna bröder och systrar på öarna är till stor hjälp nu när jag betjänar dem från avdelningskontoret.

Som avslutning vill jag säga att Pam och jag av egen erfarenhet vet att det inte bara är vuxna som söker Gud. Ungdomar vill också hitta denna mycket värdefulla pärla, även om andra i familjen inte är intresserade. (2 Kung. 5:2, 3; 2 Krön. 34:1–3) Jehova är en kärleksfull Gud som vill att alla, både yngre och äldre, ska vinna livet!

När Pam och jag började söka Gud för över 50 år sedan kunde vi inte föreställa oss vad vårt sökande skulle leda till. Sanningen om riket är verkligen en ovärderlig pärla. Vi har bestämt oss för att hålla ett fast grepp om denna värdefulla pärla!