Tacksam för att jag valde rätt väg i livet

Jag växte upp långt ute på landet i Australien. Mina föräldrar och mina mor- och farföräldrar kom med i sanningen på 50-talet. Själv började jag gå i tjänsten som sexåring och blev döpt när jag var 13. Jag var ofta hjälppionjär på skolloven. Jag älskade Jehova och ville tjäna honom för evigt.

När jag var 15 såg lärarna att jag var bra på idrott, och två representanter från ett professionellt rugbylag erbjöd mig ett idrottsstipendium. Jag gillade tanken på att bli rugbystjärna, men jag hade redan överlämnat mig åt Jehova. Pappa tyckte att jag skulle tänka igenom vad mitt löfte till Jehova innebar innan jag bestämde mig för om jag skulle satsa på idrotten eller inte. Jag gjorde som han hade sagt och kom fram till att jag inte kunde göra båda saker fullt ut, så jag tackade nej till erbjudandet. Några månader senare blev jag erbjuden ett annat stipendium. Då var det Australian Institute of Sport i Canberra som ville att jag skulle satsa på maratonlöpning och få möjlighet att representera Australien i Samväldesspelen eller OS. Men återigen tänkte jag på att jag redan hade valt att leva för den Gud som jag älskade så mycket, så svaret blev nej.

Jag hade som mål att börja som pionjär, och det målet nådde jag när jag hade slutat skolan. Men min familj hade det ganska kämpigt ekonomiskt, så jag slutade som pionjär och började jobba heltid med att köra jordbruksmaskiner. Jag var nästan 20 och hade flyttat hemifrån. Jag tappade snabbt glädjen i sanningen och kände mig rätt låg och vilse. Dumt nog valde jag att umgås med sådana som drack för mycket och levde omoraliskt, och jag ville göra precis som de. Jag prioriterade inte mitt förhållande till Jehova, utan tänkte bara på vad som var kul för stunden.

Jag behövde byta fokus, så jag flyttade till en annan stad, långt bort från dem som hade ett så dåligt inflytande på mig. Jag kom närmare Jehova och gjorde upp planer för att kunna börja som pionjär igen. Sedan träffade jag Leann McSharry, en blyg syster från landsbygden som redan var pionjär. Vi blev riktigt bra vänner och pratade öppet om de mål vi hade, bland annat missionärstjänsten. Vi gifte oss 1993. Vi ville båda att Jehova skulle vägleda oss i livet.

Våra mål i sikte

Samma år började jag också som pionjär. Vi var helt inne på att leva enkelt och inte dra på oss en massa skulder, så vi köpte en gammal husvagn som fick bli vårt hem. Under sex år flyttade vi runt till olika platser som Jehovas organisation föreslog och tog olika ströjobb för att försörja oss. Vi samarbetade med små församlingar på vidsträckta, låglänta och ökenliknande distrikt långt ute i Queenslands vildmark. Ofta campade vi på små ställen mitt ute i ingenstans och anordnade möten ute i bushen eller i någon allmän samlingslokal. Vi trivdes väldigt bra med vårt upplägg, men samtidigt undrade vi om vi skulle kunna göra mer för Jehova. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett svar.

Vi fick en inbjudan från Jehovas organisation att börja som missionärer i ett annat land. Det blev många känslor och tankar att processa! Det kändes som att vi inte skulle klara av missionärstjänsten utan att först ha gått Gilead. Vi älskade tjänsten, men vi hade inte lett så många bibelstudier, så vi kände oss inte så bra på att undervisa.

Vi berättade det här för Max Lloyd, en broder i avdelningskontorets kommitté.a Han lugnade oss och sa att om vi var villiga att bli använda trots att vi kände oss okvalificerade, så skulle Jehova hjälpa oss att klara av vilken uppgift han än gav oss. Det var som att få uppmuntran av en snäll pappa, och det gjorde att vi tackade ja till förordnandet och blev missionärer i Sri Lanka.

Mycket att göra på hemmaplan

Leann behövde fortsätta få behandling i Australien i ungefär ett år. Till slut, 2012, sa avdelningskontoret att de tyckte att vi skulle stanna kvar i Australien för att ta hand om vår hälsa. Efter att ha varit borta så många år var den största utmaningen inte att återhämta oss fysiskt, utan att anpassa oss mentalt och känslomässigt. Vi var ledsna över att behöva lämna ett uppdrag och en andlig familj som vi älskade så mycket, och på något sätt kändes det som att vi hade misslyckats och inte längre var användbara för Jehova. Och efter att ha varit borta så länge kändes Australien inte längre som vårt hem. Stödet från våra bröder och systrar betydde otroligt mycket för oss under den perioden.

När Leann började må bättre blev vi specialpionjärer i Wollongong, söder om Sydney, i New South Wales. Ungefär ett år senare blev vi till vår stora glädje inbjudna till Bibelskolan för gifta par (det som nu är Skolan för kristna förkunnare). Efter den förordnade det australasiatiska avdelningskontoret oss till kretstjänsten. I flera år har vi besökt församlingar och grupper i livliga städer, ökensamhällen och fiskebyar. Just nu reser vi i nordvästra Australien och hela Östtimor.

Vid min sida har jag min oerhört stöttande och andligt inriktade fru. Hon är verkligen en gåva från Jehova! Vilket uppdrag vi än har fått, och hur utmanande och svårt det än har varit, så har Leann aldrig backat eller protesterat. När hon får frågan om hur hon klarar av alla utmaningar säger hon: ”Jag berättar allt för Jehova.” Och när hon läser Bibeln låter hon Jehova hjälpa henne att tänka, känna och agera på bästa sätt.