JAG föddes i det avlägsna Australien det ödesdigra året 1914. Mina år som tonåring sammanföll med den stora depressionen, och jag fick dra mitt strå till stacken för att hjälpa till med familjens försörjning. Det fanns inga arbeten, men jag kom på hur jag kunde fånga vildkaniner, som det fanns gott om i Australien. En regelbunden leverans av kaninkött blev därför ett av mina bidrag till familjens matförråd.

När andra världskriget bröt ut 1939, hade jag lyckats få arbete på Melbournes spårvagnar och bussar. Det var omkring 700 som arbetade skift på bussarna, och under varje skift träffade jag en ny chaufför eller konduktör. Jag frågade dem ofta vilken religion de tillhörde och lät dem förklara sina trosuppfattningar. Den ende som kunde ge mig tillfredsställande svar var ett Jehovas vittne. Han berättade för mig om Bibelns budskap om en paradisisk jord där människor som fruktar Gud skall leva för evigt. (Psalm 37:29)

Samtidigt kom också min mamma i kontakt med Jehovas vittnen. Ofta när jag kom hem från mitt sena skift, stod maten på bordet och väntade tillsammans med ett nummer av tidskriften En Ny Värld (nu Vakna!). Det jag läste lät bra. Med tiden kom jag fram till att det här var den sanna religionen, och jag började engagera mig aktivt och blev döpt i maj 1940.

I Melbourne fanns det ett pionjärhem där det bodde omkring 25 Jehovas vittnen som var heltidstjänare. Jag flyttade in hos dem. Varje dag hörde jag dem berätta spännande erfarenheter från predikoarbetet, och jag fick en önskan i mitt hjärta att själv bli pionjär. Till sist ansökte jag om pionjärtjänst. Jag blev godkänd och kallades till Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien för att tjäna där. På så sätt blev jag en del av Betelfamiljen.

Fängelse och förbud

En av mina uppgifter på Betel var att arbeta på det sågverk man hade. Där fick vi såga och hugga ved för att framställa träkol. Träkolen användes sedan som bränsle till avdelningskontorets bilar, eftersom det var svårt att få tag på bensin under kriget. Vi var 12 stycken som arbetade på sågverket, och alla var vi skyldiga att göra militärtjänst. Det dröjde inte länge förrän vi dömdes till sex månaders fängelse för att vi vägrade militärtjänst av bibliska skäl. (Jesaja 2:4) Vi blev skickade till en lantgård där fångarna utförde tvångsarbete. Kan ni tänka er vad vi fick för uppgift? Jo, vi skulle hugga ved, precis det vi hade lärt oss att göra på Betel!

Vi skötte vår uppgift så bra att fängelsedirektören gav oss en bibel och vår bibliska litteratur, och det trots att det fanns stränga order om att inte ge oss något sådant. Under den här tiden fick jag lära mig en viktig läxa som gäller relationer människor emellan. När jag arbetade på Betel, fanns det en broder som jag hade svårt att komma överens med. Våra personligheter var helt enkelt för olika. Men vem tror ni att jag fick dela fängelsecell med? Jo, just den brodern. Nu hade vi verkligen tid att lära känna varandra, och det ledde till att vi utvecklade en nära och bestående vänskap.

Så småningom blev Jehovas vittnens arbete förbjudet i Australien. Alla tillgångarna konfiskerades, och bröderna på Betel hade det verkligen inte gott ställt. En gång kom en av dem till mig och sade: ”Dick, jag skulle vilja gå in till stan och vittna, men jag har inga andra skor än mina arbetskängor.” Jag var glad över att kunna hjälpa honom, så han begav sig av till stan med mina skor på fötterna.

Senare fick vi höra att han hade blivit anhållen och satt i fängelse för att han hade predikat. Jag kunde bara inte låta bli att skicka honom ett litet meddelande: ”Jag tycker synd om dig. Jag är glad att jag inte var i mina skor.” Men snart blev även jag anhållen och satt i fängelse för andra gången på grund av min neutrala hållning. När jag blev frigiven, fick jag i uppgift att sköta om den lantgård som försåg Betelfamiljen med mat. Vid det laget hade vi vunnit ett mål i domstolen, och man hade upphävt förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet.

En nitisk evangelieförkunnare blir min hustru

Medan jag arbetade på lantgården började jag fundera allvarligt på äktenskap, och jag blev intresserad av en ung pionjärsyster, Coralie Clogan. Coralies mormor var den första i hennes familj som hade visat intresse för Bibelns budskap. På sin dödsbädd hade hon sagt till Coralies mamma, Vera: ”Uppfostra dina barn till att älska och tjäna Gud, så kommer vi en dag att träffas i paradiset på jorden.” När en pionjär längre fram kom till Veras dörr med broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö, började hon förstå vad de där orden betydde. Broschyren övertygade Vera om att Gud avsåg att människan skulle leva i ett paradis på jorden. (Uppenbarelseboken 21:4) Hon blev döpt i början av 1930-talet, och precis som hennes mamma hade uppmuntrat henne till hjälpte hon sina tre döttrar – Lucy, Jean och Coralie – att utveckla kärlek till Gud. Coralies pappa däremot motsatte sig kraftigt familjens religiösa intresse, precis det som Jesus hade varnat för skulle kunna hända inom familjer. (Matteus 10:34–36)

Familjen Clogan var musikalisk, och alla barnen spelade något instrument. Coralie spelade fiol, och 1939, då hon var 15 år, tilldelades hon ett diplom för sin musikalitet. Andra världskrigets utbrott fick Coralie att allvarligt fundera över sin framtid. Tiden var inne för henne att besluta sig för vad hon skulle göra med sitt liv. En möjlighet var att satsa på musiken. Hon hade redan fått ett erbjudande om att spela i Melbournes symfoniorkester. En annan möjlighet var att ägna tiden åt det storslagna arbetet med att predika budskapet om Riket. Efter att ha tänkt över saken noga blev Coralie och hennes två systrar döpta 1940, och de gjorde förberedelser för att börja som heltidsförkunnare.

Coralie hade knappt hunnit bestämma sig för heltidstjänsten förrän hon kontaktades av en ansvarig broder från avdelningskontoret i Australien, Lloyd Barry, som senare tjänade som medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Han hade just hållit ett tal i Melbourne, och han sade till Coralie: ”Jag skall snart åka tillbaka till Betel. Skall du inte följa med mig på tåget tillbaka och bli en del av Betelfamiljen?” Det tackade hon gärna ja till.

Coralie och de andra systrarna i Betelfamiljen spelade en avgörande roll när det gällde att förse vännerna i Australien med biblisk litteratur under krigsåren, då verket var förbjudet. De utförde faktiskt det mesta av tryckningen under tillsyn av broder Malcolm Vale. Böckerna The New World (Den nya världen) och Barnen blev tryckta och inbundna, och inte ett enda nummer av tidskriften Vakttornet uteblev under de mer än två år som förbudet varade.

För att undgå polisen var man tvungen att flytta tryckeriet hela 15 gånger. Ett tag tryckte man biblisk litteratur i källaren i ett hus där man utförde tryckning av annat slag som täckmantel. Om fara hotade kunde systern i receptionen trycka på en knapp som utlöste en signal i källaren, så att systrarna där kunde gömma litteraturen innan någon påbörjade en inspektion.

Under en sådan inspektion blev systrarna skräckslagna, när de fick se ett exemplar av Vakttornet ligga på ett bord fullt synligt. Polismannen kom in, satte ner sin portfölj rakt på Vakttornet och började sin genomsökning. Han hittade ingenting, så han tog sin portfölj och gick ut!

När förbudet upphävdes och avdelningskontorets egendom lämnades tillbaka till bröderna, fick många av systrarna möjlighet att ge sig ut på fältet som pionjärer med särskilt uppdrag. Det var då som Coralie erbjöd sig att åka till Glen Innes. Jag flyttade dit när vi gifte oss den 1 januari 1948. Då vi lämnade det distriktet hade en blomstrande församling kommit i gång där.

Vårt nästa distrikt var Rockhampton, men där fick vi inte tag på något husrum. Så vi satte upp ett tält på en lantgård som en intresserad person ägde. Tältet blev vårt hem under de närmaste nio månaderna. Det kunde mycket väl ha blivit längre, men när regnperioden kom, slets tältet sönder av en tropisk storm, och monsunregnen spolade bort det.a