Jag kände mig som Hesekiel

Jag uppskattade att bröderna och systrarna besökte mig, men jag stod inför en utmaning. Jag var det enda bofasta vittnet i Derby. Den närmaste församlingen fanns i Broome, över 20 mil bort. Jag beslöt därför att jag skulle göra mitt bästa för att sprida de goda nyheterna. Med Jehovas hjälp kunde jag börja vittna från dörr till dörr. Jag tyckte det var svårt, men jag fortsatte att påminna mig aposteln Paulus ord: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:13)

Prästerna i trakten tyckte inte om att jag vittnade, speciellt inte för andra aboriginer. De försökte skrämma mig och få mig att sluta predika. Deras motstånd gjorde mig bara än mer besluten att fortsätta, och jag bad ofta till Jehova om hjälp. Jag påminde mig också de uppmuntrande ord som gavs till Hesekiel: ”Se! Jag har gjort ditt ansikte lika hårt som deras ansikten och din panna lika hård som deras pannor. Lik diamant, hårdare än flinta, har jag gjort din panna. Du skall inte vara rädd för dem, och du skall inte låta dig slås med förfäran för deras ansikten.” (Hesekiel 3:8, 9)

Vid ett flertal tillfällen kom två män från en kyrka fram till mig medan jag var och handlade. De hånade mig högt och ljudligt och försökte dra till sig andras uppmärksamhet. Jag ignorerade dem. En gång när jag gjorde ett återbesök hos en intresserad kvinna, kom en präst och anklagade mig för att inte tro på Jesus. Han ryckte åt sig min bibel, hötte med den framför näsan på mig och tryckte tillbaka den i min hand. Jag såg honom stint i ögonen och citerade milt men bestämt Johannes 3:16 och försäkrade honom om att jag visst trodde på Jesus. Han blev mållös när jag svarade så säkert och gick sin väg utan att säga ett ord.

Jag tyckte om att predika för aboriginerna i och omkring Derby. En präst som försökte hindra mig från att nå människorna i ett särskilt område blev förflyttad, vilket gjorde att jag kunde nå dem med Bibelns budskap. Jag hade alltid velat bli missionär precis som min moster, och nu tog jag del i missionärsverksamhet genom att hjälpa andra att lära sig mer om Guds ord. Många aboriginer tyckte om det jag berättade för dem, och jag satte i gång flera bibelstudier.

Medveten om mitt andliga behov

I fem år var jag det enda vittnet för Jehova i Derby. Jag tyckte det var svårt att hålla mig andligt stark när jag inte regelbundet kunde vara med vid uppmuntrande möten med medtillbedjare. Vid ett tillfälle kände jag mig väldigt nere och gav mig ut på en åktur. När jag sent den eftermiddagen kom hem igen, väntade en syster och hennes sju barn på mig. De hade tagit med sig ett förråd av litteratur till mig från församlingen i Broome, många mil bort. Från och med då ordnade den här systern, Betty Butterfield, så att hon kunde komma till Derby en gång i månaden och vara hos mig över ett veckoslut. Vi gick i tjänsten tillsammans och studerade sedan Vakttornet hemma hos mig. Jag i min tur reste till Broome en gång i månaden.

Bröderna och systrarna i Broome hjälpte mig mycket, och emellanåt kunde de resa den långa vägen till Derby för att följa med mig i förkunnartjänsten. De uppmuntrade bröder och systrar från andra platser som skulle passera Derby att hälsa på mig och samarbeta med mig i tjänsten. Dessa vänner tog också med sig band med offentliga föredrag till mig, och ibland studerade vi Vakttornet tillsammans. De här korta besöken var till stor uppmuntran för mig.

Mer hjälp på väg

Under några år kom Arthur och Mary Willis, ett pensionerat par från södra delen av Western Australia, och hjälpte mig tre månader i taget under den kallare årstiden. Broder Willis ledde de flesta mötena och tog ledningen i tjänsten på fältet. Vi reste tillsammans till de mer avsides belägna trakterna på Kimberleyplatån och besökte boskapsfarmer. Varje gång broder och syster Willis reste hem, lämnade de ett stort tomrum efter sig.

I slutet av 1983 fick jag äntligen höra de glädjande nyheterna att en familj skulle flytta till Derby. Det var Danny och Denise Sturgeon och deras fyra söner. När de hade kommit kunde vi hålla möten regelbundet och samarbeta i tjänsten. År 2001 bildades en församling. I dag är det en stabil församling med 24 förkunnare i Derby, och vi blir väl omhändertagna andligen av två äldstebröder och en biträdande tjänare. Ibland är det nästan 30 närvarande vid mötena.

[Bild på sidan 15]

Församlingen i Derby, 2005