Att predika i ett kontrasternas land

KÄNGURUR, koalor, vombater och näbbdjur, Ayers Rock och Stora Barriärrevet — detta är vad Australien får folk att tänka på. Men förvånansvärt nog har flertalet australier troligen aldrig besökt Ayers Rock eller Stora Barriärrevet eller sett en koala, en vombat eller ett näbbdjur utanför en zoologisk park. Det beror på att 85 procent av landets befolkning på 17,3 miljoner invånare är urbaniserade och bor i fem större städer längs kusten.

Om man lämnar kustbandet och beger sig omkring 20 mil in i landet, kommer man dit där landets omtalade vildmark börjar. Terrängen förändras från frodiga regnskogar och bördiga jordbruksmarker till heta och öppna landskap, där endast buskar och grovt gräs klarar sig. Men det finns liv i vildmarken. Stora får- och boskapsrancher, stationer som de kallas, täcker hundratals kvadratkilometer. Längre in i landet finns brännheta öknar, där människoliv ibland går till spillo, när man inte vidtar lämpliga försiktighetsåtgärder.

De goda nyheterna blomstrar

Det är i en sådan omgivning som de goda nyheterna om Guds kungarike predikas i detta land på andra sidan jordklotet. Varje år reagerar tusentals människor positivt på Jehovas löften om en rättfärdig ny värld. Förra tjänsteåret nådde man ett högsta antal förkunnare av Guds kungarike på mer än 57.000, nästan dubbelt så många som för tio år sedan. Även om flertalet förkunnare, liksom större delen av befolkningen, bor i städerna vid kusten, blomstrar de goda nyheterna också i landets inre delar.

Låt oss, för att få en uppfattning om hur det är att predika i detta väldiga kontrasternas land, följa med en av de fem områdestillsyningsmännen och hans hustru när de besöker några av församlingarna i den otillgängliga vildmarken. Deras resor omfattar staten Western Australia (Västaustralien) och halva staten Queensland samt Northern Territory (Nordterritoriet), ett område på mer än 4,7 miljoner kvadratkilometer — nästan lika mycket som Europas yta bortsett från de delar som tillhörde Sovjet.

Vår resa börjar i Perth, huvudstaden i Western Australia. I denna helt moderna stad på 1,2 miljoner invånare finns nu 49 församlingar av Jehovas vittnen. Förutom engelska församlingar finns det grekiska, italienska, portugisiska och spanska församlingar och även små grupper som talar andra språk. Dessutom finns det en församling som helt och hållet består av bröder och systrar som är aboriginer, dvs. tillhör urbefolkningen. Den inriktar sina ansträngningar på att predika för kontinentens infödda befolkning. Många av dessa ödmjuka människor reagerar nu positivt på budskapet om Guds kungarike. Men hur är förhållandena om man kommer bort från de stora städerna?

Från Perth färdas vi 180 mil norrut till Port Hedland, där det skall hållas en kretssammankomst. Flertalet av de 289 närvarande har färdats mellan 20 och 70 mil för att komma hit. De kommer från isolerade områden där det kan vara 25 mil grusväg till närmaste församling och denna grusväg är täckt med vassa stenar som ofta skär sönder däcken. Tre församlingar i det här området har nyligen byggt Rikets salar enligt snabbyggemetoden.

Snabbyggda Rikets salar i isolerade områden

Det är något helt annorlunda att bygga en Rikets sal i de här trakterna jämfört med att bygga i städer och större samhällen. Det mesta av byggnadsmaterialet måste man transportera från Perth, som ligger 160 mil söderut. Hundratals bröder och systrar färdas den sträckan i 40—45 graders värme, och ännu fler vid det veckoslut man kommer för att bygga Rikets sal. En sådan tillströmning till små isolerade samhällen är i sig själv ett enastående vittnesbörd. När vittnena byggde en Rikets sal i Tom Price, ett litet samhälle där man bryter järnmalm, slog man upp följande på förstasidan i den lokala dagstidningen: ”Vi hälsar de frivilliga hantverkare och medhjälpare som under tre dagar är engagerade i ’snabbygget’ av Jehovas vittnens Rikets sal i Tom Price hjärtligt välkomna.”

Nästan alla i staden tycktes vara angelägna om att samarbeta. I normala fall skulle det kosta 11.000 australiska dollar att få dit 50 ton material, men en generös lastbilsägare begärde endast att bröderna skulle bidra till bränslet. De som levererade målarfärg där på platsen skänkte 100 liter målarfärg. Schaktningsentreprenörer ställde maskiner till förfogande, och gruvbolaget lånade ut en kran utan kostnad. Ett problem var att skaffa logi till 300 personer, men ortsbefolkningen hjälpte till på ett enastående sätt. En del ringde och erbjöd sängplatser. En man ringde och sade att han skulle åka bort under veckoslutet men skulle lämna bakdörren olåst. Han sade: ”Huset är ert under projektets gång.”

En humoristisk incident inträffade när några bröder på en angiven adress skulle hämta en släpvagn som tillhörde kretsen. De blev förbryllade över en skylt på grinden som löd: ”Religiösa besök undanbedes”. Men där stod släpvagnen. Så de talade om för damen i huset att de skulle ta släpvagnen, som var full av skräp. Medan de rensade upp i den upptäckte de plötsligt att det inte var kretsens släpvagn! När släpvagnens ägare kom hem, berättade hans hustru för honom att Jehovas vittnen hade hämtat hans släpvagn. Bröderna var snart tillbaka med den nu tomma släpvagnen och förklarade misstaget. De fick ett trevligt samtal, och de här tidigare motståndarna ställde många frågor om oss och vårt arbete. De var nu angelägna att komma och se den nya Rikets salen.

Det krävs uthållighet att predika de goda nyheterna i de här områdena. Först och främst har vi de långa avstånden. En pionjärsyster och hennes man kör regelbundet sammanlagt mer än 35 mil på dammiga grusvägar, från Port Hedland till Marble Bar, för att göra återbesök och leda bibelstudier. Marble Bar är bland de varmaste platserna i Australien — temperaturen når ofta över 50 plusgrader från oktober till mars.

Längst upp i norr

Nästa kretssammankomst har vi i Darwin, som ligger 250 mil längre norrut. Områdestillsyningsmannen och hans hustru använder den långa restiden till att hinna med personligt studium. Först läser och begrundar de dagens text. Sedan lyssnar de till bibelläsningen på band. Precis som de turas om att köra, turas de även om att läsa artiklar i Vakttornet och Vakna!

En varningsskylt vid sidan av vägen uppmanar dem att se upp för ”vägtåg”. Det är stora lastbilar som drar tre eller fyra släpvagnar och mäter sammanlagt uppemot 55 meter. Det behövs följaktligen gott om utrymme när man kör om dem. Man använder dem för att transportera boskap och annat gods till isolerade städer.

Det är alltid varmt, och marken är ständigt torr. Det ofruktbara landskapet kan kanske av misstag tas som en väldig kyrkogård, eftersom marken är täckt med jämnt utspridda myrstackar. De skiftar i färg, beroende på vilken jord myrorna använt, och de kan vara mellan en meter och två och en halv meter höga. När så våra resenärer korsar Victoriafloden, får de syn på flera hemmagjorda skyltar. En av dem lyder: ”Varning! Badförbud. Människoätande krokodiler i floden!” Förståndigt nog bestämmer resenärerna sig för att bada och svalka sig på andra sätt!

Slutligen når de norra spetsen av Australien, här i landet känd som ”Top End”. I Darwin, som är huvudstad i Northern Territory, finns två stora församlingar av Jehovas vittnen. Vid sammankomsten kan man med lätthet iaktta den kulturella mångfalden i Darwin. Här träffar vi 30-årige Charles, som ursprungligen kommer från det krigshärjade Östtimor i Indonesien. Hans kinesiska föräldrar uppfostrade honom till förfädersdyrkare. Han hade även sysslat mycket med kampsporter, och det var inte lätt att sluta med dem på grund av deras starka anknytning till spiritism. Men genom att inte glömma Jesu löfte att ”sanningen skall göra er fria” kunde han frigöra sig från detta levnadssätt. (Johannes 8:32) Han säger: ”Nu har jag ett rent samvete inför Jehova, och jag tjänar för närvarande som biträdande tjänare. Mitt mål är att få genomgå Skolan för förordnade tjänare.”

Sedan träffar vi Beverly från Papua Nya Guinea. Hon medgav: ”Eftersom jag hade engelska som andraspråk, och den australiska betoningen gjorde det svårt för mig att förstå vissa uttryck, kände jag mig i början osäker inför att vittna för vita. Men jag drog mig till minnes att vi i Bibeln uppmanas att förtrösta på Jehova och smaka och se att han är god, och jag började i heltidstjänsten som pionjär i januari 1991. Den som jag först började studera Bibeln med är nu själv pionjär. Även två av hennes döttrar har tagit emot sanningen, och en av dem tjänar som pionjär tillsammans med sin man.”

Låt oss, innan vi lämnar Darwin, göra en snabb resa 25 mil österut till nationalparken Kakadu, som är känd för sitt rika fågelliv. Här träffar vi Debbie, den enda förkunnaren av de goda nyheterna i hela trakten. Vi frågar henne hur hon, fastän hon är så isolerad, lyckas hålla sig andligen stark. Hon svarar: ”Främst genom bönen. ... Och jag hämtar tröst från sådana skriftställen som Jesaja 41:10, som lyder: ’Var inte rädd, ty jag är med dig. Se dig inte spänt omkring, ty jag är din Gud. Jag skall styrka dig. Jag skall verkligen hjälpa dig. Jag skall verkligen hålla ett fast grepp om dig med min rättfärdighets högra hand.’”

I Jilkmingan, som ligger 45 mil söder om Darwin, träffar vi en liten grupp aboriginer. Detta samhälle med aboriginer ansågs under många år vara ett samhälle med Jehovas vittnen, eftersom så många var närvarande vid konvent och sammankomster, fastän ingen av dem hade blivit döpt. Samhället var känt för sin renlighet. Lyckligtvis har några nu tagit fast ståndpunkt för sanningen och är döpta. De är bland de första aboriginer som inte bor i städer och som blivit Jehovas vittnen. Det krävs verkligen mod och förtröstan på Jehovas heliga ande för att dessa ödmjuka människor skall frigöra sig från sitt stamfolks hundratals år gamla traditioner och spiritistiska sedvänjor.

Till Alice Springs och tillbaka från vildmarken

Det är nu dags att lämna detta nordliga område och åka 160 mil söderut till Alice Springs, som ligger i kontinentens ”Red Center”, nära det berömda berget Ayers Rock. Här har man i sin Rikets sal luftkonditionering och bekväma sittplatser för en sammankomst med 130 eller fler närvarande från de två församlingarna i trakten. Återigen blir vi glada över att se polynesier, européer och aboriginer förenade i kristet umgänge.

Slutligen lämnar vi Alice Springs och påbörjar den sista etappen tillsammans med vår områdestillsyningsman och hans hustru. Resan för oss ungefär 200 mil i riktning mot nordost till andra sidan kontinenten. I och med det tar vi även farväl av vildmarken, för vi når så småningom Queenslands frodiga tropiska regnskog. Här, vid Queenslands kust i norr — Stora Barriärrevets land — finns flera församlingar med många vittnen i förhållande till folkmängden.

Resandet är emellertid inte över förrän vi varit med vid ännu en kretssammankomst. Vi kliver på ett plan i Cairns — det berömda Barriärrevets tropiska stad i Queensland — lämnar det australiska fastlandet och gör en kort resa över den norra spetsen av Kap York-halvön och Torres’ sund, till Thursday Island. Här finns en församling på bara 23 förkunnare. Vilken glädje det var att få se 63 vara närvarande vid denna resas sista sammankomst!

Vi hoppas att du har tyckt om att på det här sättet få en glimt av arbetet med att predika om Guds kungarike i detta kontrasternas land. Kanske du en dag får möjlighet att besöka oss här i detta fängslande land på andra sidan jordklotet och personligen få träffa de bröder och systrar som troget tjänar i sitt unika förordnande.

[Karta/Bild på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Port Hedland

Canberra

Tom Price

Marble Bar

Newman

Darwin

Katherine

Alice Springs

Ayers Rock

Thursday Island

Cairns

Adelaide

Melbourne

Hobart

Sydney

Brisbane

Perth

[Bild på sidan 24]

Perth, huvudstad i Western Australia

[Bild på sidan 25]

Gatuvittnande leder till goda resultat