Kapten James Cook kom dit 1777. Liksom du Fresne fick han kontakt med aboriginerna, öns unika befolkning. Men hans besök blev början till en tragedi. John West säger i The History of Tasmania: ”Vissa nationer betraktade ... [Cook] som den som banade väg för civilisationen och religionen, men för denna ras [aboriginerna] blev han en dödens budbärare.” Vad var det som ledde till denna tragiska utgång?

Däremot var det ibland knappt om mat. Nybyggare och frigivna straffångar dödade under sådana tider med skjutvapen samma villebråd som aboriginerna jagade med spjut. Man kan lätt förstå att relationerna till slut blir så spända att en explosiv situation uppstår. Lägg därtill de vitas rashögfärd, den rikliga tillgången på rom och oförenliga kulturella skillnader. Européerna stakar ut gränser och sätter upp stängsel; aboriginerna jagar och samlar in på nomaders sätt. Det enda som behövs är den tändande gnistan.

Ett folk försvinner

Den tändande gnistan kom i maj 1804. En polisstyrka ledd av löjtnant Moore öppnade utan anledning eld mot ett stort jaktlag bestående av infödda män, kvinnor och barn och dödade och sårade många av dem. ”Det svarta kriget” — spjut och stenar mot kulor — hade börjat.

Många européer ryggade tillbaka inför slakten på aboriginerna. Guvernören, sir George Arthur, var så bekymrad att han uttryckte sin villighet att gå nästan hur långt som helst för att ”gottgöra de oförrätter som regeringsmakten mot sin vilja åsamkat aboriginerna”. Han tog därför initiativet till ett program som gick ut på att ”samla ihop” och ”civilisera” dem. En kampanj sattes i gång under namnet ”svarta linjen”. Omkring 2.000 soldater, nybyggare och straffångar ryckte fram genom bushen i ett försök att fånga in aboriginerna och föra dem i säkerhet till ett annat ställe. Men operationen misslyckades ömkligen. Man fick tag i en kvinna och en pojke. En framträdande metodist, George A. Robinson, gick därefter i spetsen för en taktik som var mera försonlig, och det fungerade. Aboriginerna litade på honom och godtog hans erbjudande att de skulle få slå sig ner på Flinders Island norr om Tasmanien.

Marjorie Barnard uttalar sig i sin bok A History of Australia om Robinsons insats: ”Hans fina erbjudande kan faktiskt i viss mening liknas vid en judasgärning, även om han troligen inte själv var medveten om detta. De olyckliga infödingarna blev isolerade på Flinders Island i Bass’ sund med Robinson som övervakare. De tynade bort och dog.” När kulor och krut hade gjort sitt, tog den påtvingade förändringen i fråga om kost och livsföring över och gjorde resten. En källa uppger att ”den sista fullblodstasmaniern, Fanny Cochrane Smith, dog år 1905 i Hobart”. Källorna är emellertid inte enstämmiga. En del menar att det var Truganini, en kvinna som dog i Hobart år 1876, och andra säger att det var en kvinna som dog på Kangaroo Island år 1888. I dag lever och frodas blandrasiga avkomlingar av de tasmanska aboriginerna. Utrotningen av fullblodsaboriginerna har med rätta kallats ”den tasmanska statens största tragedi” och fogar ännu ett olyckligt öde till den tröstlösa och ständigt växande raden av mänskliga orättvisor. Den bekräftar också den bibliska sanningen att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. — Predikaren 8:9.