• Tron prövad i nazismens Europa
    Vakna! – 2003 | 8 februari

    • Min bror Willi

      Willi, som var fyra år äldre än jag, hade inte haft kontakt med mig och min mor sedan vi lämnade Frankrike mer än nio år tidigare. Trots att mor hade undervisat honom i Bibeln när han var mindre, hade han invaggats i tron att Hitlers politiska program var nyckeln till en strålande framtid. I maj 1940 blev Willi dömd till två års fängelse av en fransk domstol för olaglig nazistisk verksamhet. Men han blev snart frisläppt, när tyska trupper ockuperade Frankrike. Vid det här tillfället skickade han ett kort till oss från Paris. Vi blev glada över att höra att han var vid liv, men chockade när vi förstod vad det hade blivit av honom!

      Under kriget kunde Willi besöka oss ofta, eftersom han stod på god fot med SS (Schutzstaffel, Hitlers elitkår). Han var hänförd över Hitlers militära framgångar. Nästan alla mina försök att intressera honom för vårt bibliska hopp slutade med att han sade: ”Struntprat! Tänk på Hitlers blixtkrig. Snart kommer tyskarna att vara världshärskare!”

      När Willi var hemma på ett av sina besök, i februari 1942, gav jag honom boken Fiender, som var utgiven av Jehovas vittnen. Till min stora förvåning läste han den i ett svep. Det började gå upp för honom att Hitlers regim var dömd att misslyckas. Han hade understött en omänsklig regim, och nu var han fast besluten att omedelbart rätta till sitt misstag.

      Willi tar ställning för Bibelns sanning

      Följande månad när Willi kom på besök var han förändrad. Han sade: ”Anton, jag valde fel väg!”

      ”Willi, den här insikten kommer lite för sent”, sade jag.

      ”Nej, det gör den inte! Det står i Bibeln att man skall göra allt man kan medan man lever, och jag tackar Gud för att jag fortfarande är vid liv!” (Predikaren 9:10)

      ”Och vad exakt har du tänkt göra?” frågade jag.

      ”Jag tänker i alla fall inte fortsätta som soldat”, svarade han. ”Jag tänker bryta med nazisterna och se vad som händer.”

      Han begav sig genast av till Zagreb i Jugoslavien för att hälsa på vår syster, Pepi, igen. Efter att ha gått på Jehovas vittnens förbjudna möten där en tid blev han döpt i hemlighet. Den förlorade sonen hade till sist återvänt! (Lukas 15:11–24)

      Willi planerade att fly över gränsen till Schweiz för att undkomma nazisterna i Frankrike, men han greps av den tyska militärpolisen. Han ställdes inför krigsrätt i Berlin, och den 27 juli 1942 blev han dömd till döden för desertering. Jag fick besöka honom i militärfängelset Tegel i Berlin. Jag togs till ett litet rum, och inom kort dök Willi upp, fastkedjad vid en vakt. Att få se honom i den situationen fyllde mina ögon med tårar. Vi fick inte omfamna varandra och hade bara 20 minuter på oss att ta farväl.

      Willi såg mina tårar och sade: ”Anton, varför gråter du? Du borde vara glad! Jag är så tacksam för att Jehova hjälpte mig att finna sanningen igen! Om jag skulle dö för Hitler, skulle jag inte ha något hopp. Men att dö för Jehova betyder ju att jag kan vara säker på en uppståndelse och att vi kommer att träffas igen!”

      I sitt avskedsbrev till oss skrev Willi: ”Vår älskade Gud, som jag tjänar, ger mig allt det jag behöver och kommer helt visst att stå vid min sida ända till slutet, så att jag kan hålla ut och avgå med segern. Jag säger det igen, ni kan vara övertygade om att jag inte har några som helst tvivel och att jag har stått fast i Herren!”

      Willi avrättades i Brandenburgfängelset utanför Berlin följande dag, den 2 september 1942. Han blev 27 år. Hans exempel bevisar hur sanna orden i Filipperna 4:13 är: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.”