I slutet av 1920-talet träffade vi en ung man med jugoslaviskt ursprung som hette Vinzenz Platajs, men vi kallade honom Vinko. Han hade kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Strax därefter började en av bibelforskarna att besöka vår familj. Eftersom far hade förbjudit mor att gå i kyrkan, frågade hon Vinko om man kan tillbe Gud hemma. Han visade Apostlagärningarna 17:24, där det står att Gud inte bor ”i tempel gjorda med händer”, och förklarade att hemmet är en lämplig plats för tillbedjan. Hon blev glad över detta och började vara med vid möten i bibelforskarnas hem.

Vinko och min syster, Josephine – eller Pepi, som vi kallade henne – visade sitt överlämnande åt Jehova genom att låta döpa sig 1928. Lite senare gifte de sig. Året därpå föddes deras dotter, Fini, i Liévin. Tre år senare blev de inbjudna att börja i heltidstjänsten i Jugoslavien, där Jehovas vittnens verksamhet var under restriktioner. Trots många svårigheter bevarade de sin glädje och sitt nit i tjänsten för Jehova. Deras fina exempel gjorde att jag också ville börja i heltidstjänsten.

Vinko trogen in i döden

Tysklands armé gick in i Jugoslavien 1941, och det gjorde det nödvändigt för både Pepi, hennes man, Vinko, och deras 12-åriga dotter, Fini, att återvända hem till Österrike. Vid det här laget hade de flesta Jehovas vittnen i Österrike satts i fängelse eller koncentrationsläger. Eftersom familjen var statslös – eller med andra ord, inte tyska medborgare – fick de order att utföra tvångsarbete på en lantgård i södra Österrike, i närheten av vårt hem.

Längre fram, den 26 augusti 1943, blev Vinko arresterad av Gestapo. När Fini försökte ta avsked av sin far, slog polischefen till henne så hårt att hon flög genom rummet. Vinko förhördes ofta och misshandlades svårt av Gestapo och fördes till Stadelheimfängelset i München.

Den 6 oktober 1943 blev jag arresterad på min arbetsplats av polisen och skickades till samma fängelse som Vinko. Eftersom jag kunde tala franska flytande, fick jag bli översättare åt franska krigsfångar. Under promenader på fängelsegården hade jag möjlighet att utbyta nyheter med Vinko.

Slutligen dömdes Vinko till döden. Han anklagades för att ha försett Jehovas vittnen med biblisk litteratur och för att ha gett kvinnliga Jehovas vittnen ekonomisk hjälp då deras män satt i koncentrationsläger. Han blev förflyttad till det fängelse utanför Berlin där Willi hade blivit avrättad. Han halshöggs där den 9 oktober 1944.

Vinko tog ett mycket gripande farväl av sin familj. De fick se honom kedjad och slagen, och han hade svårt att omfamna dem för kedjornas skull. Fini var 14 år när hon såg sin far för sista gången. Hon minns fortfarande hans sista ord: ”Ta hand om din mor, Fini!”