Tillväxt för Guds rike i kejsarnas land

OM DU tittar på en karta över Centraleuropa, finner du vid foten av Alperna det lilla landet Österrike med en yta av endast 83.850 kvadratkilometer. Detta var valskungen Johann Strauss’ hemland. Hit kommer människor för att beundra lippizanerhästarnas dans. Och här fanns en gång i tiden sätet för det stora kejsarriket Österrike-Ungern, som härskade över Böhmen och Mähren, delar av Italien, Polen, Rumänien och Jugoslavien.

Detta kejsarrike är i dag ett minne blott, men det bestod fortfarande år 1911, då Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, besökte Wien och höll ett tal som den lokala pressen publicerade på framträdande plats. Det bestod fortfarande tre år senare, då en annan person förde med sig de goda nyheterna dit.

Max Freschel var en jude som längre fram antog namnet Maxwell Friend. Han skriver: ”När J. F. Rutherford, som skulle bli Sällskapet Vakttornets andre president, besökte oss, frågade han mig om jag skulle vilja bli sänd till Österrike-Ungern och sprida de goda nyheterna om det messianska riket bland de många judar som bodde där. Jag accepterade med glädje denna inbjudan och begav mig till Prag i början av år 1914. Därefter åkte jag till Wien. Det fanns endast fyra prenumeranter på Vakttornet i Wien. Jag besökte dem upprepade gånger för att stimulera deras intresse för Guds ord.”

Senare under detta år mördades emellertid den österrikiske tronföljaren, och Europa kastades in i första världskriget. Centralmakterna, däribland Österrike-Ungern, förlorade kriget, och det stora kejsarriket Österrike-Ungern splittrades. Ur spillrorna uppstod den lilla tysktalande republiken Österrike.

Enligt bibelns profetior skulle emellertid en annan ”nation” födas vid den tiden, en andlig nation som skulle bestå av medlemmar från hela världen. (Jesaja 66:8) När denna ”nation” började sprida de goda nyheterna om Guds nyupprättade rike bland alla nationerna, blev man i Österrike snart medveten om dess betydelse.

Joseph Ehm, en musiklärare i Deutsch-Wagram i närheten av Wien, hörde budskapet och kunde urskilja klangen av biblisk sanning. Det dröjde inte länge förrän han började dela med sig av de goda nyheterna åt andra. Följande år, 1921, fick en annan intresserad person i Österrike, Franz Ganster, en bokhållare i Klagenfurt, litteratur från Schweiz. Samtidigt skaffade sig en bonde i Oberösterreich, Simon Riedler, en broschyr från en vän i Linz. På så sätt blev det en ringa början. Sällskapet Vakttornets första avdelningskontor för Österrike upprättades i Wien år 1923. Sanningens säd hade fallit i bördig jordmån och började växa. År 1937 var det 549 som tog del i arbetet med att sprida de goda nyheterna.

Den andra stora världskrisen

Under denna period sattes emellertid krafter i rörelse som skulle få en omvälvande inverkan och som ännu en gång skulle föra Österrike in i världshändelsernas centrum. Nationell oro och politiska motsättningar gjorde det möjligt för den österrikiskfödde tyske rikskanslern, Adolf Hitler, att år 1938 inlemma sitt hemland med det nya tyska riket. Detta godkändes av en nationell folkomröstning och med stöd av den lokala katolska hierarkin. Men det medförde omedelbart problem för Jehovas vittnen i Österrike.

På grund av sin neutralitet sattes många österrikiska vittnen i koncentrationsläger. Die Geschichte des Konzentrationslagers Mauthausen (En historisk redogörelse för koncentrationslägret i Mauthausen), som har ett företal av Franz Jonas, förre presidenten för Österrikiska förbundsrepubliken, säger: ”Det fanns en grupp människor i koncentrationslägret i Mauthausen som fick utstå förföljelse enbart på religiösa grunder: medlemmar av sekten ’De uppriktiga bibelforskarna’, ’Jehovas vittnen’. ... Deras förkastande av den lojalitetsed som Hitler krävde och deras vägran att göra någon som helst form av militärtjänst — en politisk följd av deras trosuppfattning — var anledningen till att de blev förföljda.”

Ökning under senare år

Hitlers ”tusenårsrike” bestod endast några år, och när det föll, återfick denna trogna skara av lojala Guds tjänare sin frihet. Åttiofyraårige Alois Moser, som tillbringade många år i koncentrationsläger, berättar om den dag år 1945 då han blev befriad: ”Vi befann oss i en skog i närheten av Schwerin i Mecklenburg, och 230 vittnen från tio nationer var samlade. Vi gav uttryck åt vår tacksamma glädje som vi kände i hjärtat i en resolution: ’Alla vi Jehovas vittnen sänder våra innerligaste hälsningar till Jehovas trogna förbundsfolk och till dess följeslagare i hela världen. ... Vi har fattat ett högtidligt beslut att vi har endast en önskan, efter att ha erfarit en oändligt lång rad av bevis på underbart beskydd och räddning under alla de tusentals konflikter och bedrövelser vi utsatts för under vår vistelse i lejonets kula — nämligen att tjäna Jehova och hans kung, Jesus Kristus, av djupt känd tacksamhet och med ett villigt och glatt hjärta och till obestämd tid.’”

Ett år senare var det 730 lovprisare av Jehova som rapporterade tjänst. Efter ytterligare två år fanns det 1.551, och ökningen har fortsatt utan uppehåll alltsedan dess. Predikoarbetet bland de många tusen utländska arbetarna har också gett resultat. Österrike har nu kristna grupper som talar ungerska, engelska, polska, rumänska, spanska, turkiska och arabiska såväl som 229 tysktalande och sex serbokroatisktalande församlingar. För närvarande är antalet Jehovas vittnen drygt 15.000, men många andra människor känner dragningskraften i de goda nyheterna. Ja, 27.502 var församlade år 1985 till det årliga firandet av Jesu Kristi död. Det kan sannerligen sägas att av den minste har kommit tusen. — Jesaja 60:22.

En uppvisning av internationell endräkt

Österrikes geografiska läge har gjort det möjligt för vittnen från Grekland, Jugoslavien, Polen, Ungern och Turkiet att komma hit under de allra senaste åren och glädjas åt umgänge med varandra. Det var rörande att se hur österrikiska vittnen vid områdessammankomsten ”Lojalitet mot Guds rike” år 1981 reste sig från sina platser tillsammans med sina bröder från Jugoslavien, Polen och Ungern och avslutade sammankomsten med en glädjefull lovsång till Jehova.

År 1982 var vittnena i Österrike ännu en gång värdar för sina bröder från Ungern vid en sammankomst i Wien. En tidigare idrottsman från Wien berättade för de församlade vittnena att han hade tränat för sina tävlingar på just det stadion där sammankomsten hölls och att den sista tävlingen han deltog i var mot ett ungerskt lag. Senare kom ett vittne från Ungern till sammankomstadministrationen och berättade att han också hade varit idrottsman. Hans sista idrottstävling var mot ett österrikiskt lag. Nu tävlar dessa två kristna inte längre mot varandra. De löper tillsammans i det kristna tävlingsloppet för att vinna evigt liv. — Hebréerna 12:1.

Guds rikes tillväxt fortsätter

Människor av varierande ursprung såväl som av olika politiska och religiösa uppfattningar har kommit att inse att varken en monarki eller en diktatur eller en demokrati kommer att vara i stånd att åstadkomma en bestående lösning på mänsklighetens problem. Denna insikt har medfört en ständigt ökande tillväxt av leden av människor som erkänner Guds rike som en realitet och som helhjärtat underordnar sig detta rike som lojala undersåtar. Jehovas vittnen i Österrike kommer att fortsätta att nitiskt bemöda sig om att föra ut de goda nyheterna om Riket till alla slags människor. Samtidigt ger dessa vittnen själva, i detta kejsarnas land, prioritet åt den regering vars välgörande styre kommer att nå ”från hav till hav och från floden intill jordens ändar”. — Psalm 72:8.

[Karta på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

VÄSTTYSKLAND

TJECKOSLOVAKIEN

ÖSTERRIKE

UNGERN

JUGOSLAVIEN

ITALIEN

ALPERNA

SCHWEIZ