Den utlovade Messias framträdde när Jesus kom till Johannes för att bli döpt och blev smord med Guds heliga ande. (Mt 3:13–17) Han blev därigenom utvald till kung, den som enligt Jehovas domslut hade den lagliga rätten till Davids tron, en rätt som ingen hade nyttjat under de gångna 600 åren. (Se JESUS KRISTUS [Hans dop].)

Varför sade Jesus till dem han predikade för att Guds kungarike var i deras mitt?

I förtröstan på att Jehova hade makt att beskydda och hjälpa honom påbörjade Jesus sin förkunnartjänst. Han förkunnade för Jehovas förbundsfolk: ”Den fastställda tiden är fullbordad, och Guds kungarike har kommit nära.” (Mk 1:14, 15) När man skall avgöra i vilken bemärkelse detta rike hade ”kommit nära” bör man lägga märke till att han sade till några fariséer: ”Guds kungarike är i er mitt.” (Lu 17:21) I en kommentar till detta bibelställe heter det i The Interpreter’s Dictionary of the Bible: ”Även om denna tolkning ofta anförs som ett exempel på Jesu ’mysticism’ eller ’inåtvändhet’, bygger den huvudsakligen på den gamla översättningen ’inom er’ [Dy, KJ], ... där ’er’ i nutiden felaktigt tolkats som ’var och en av er’. Ordet ’er’ skall uppfattas kollektivt (Jesus riktar sig till fariséerna – v. 20). ... Teorin att Guds rike är något som man har i sitt inre, ett sinnestillstånd eller ett tillstånd av frälsning, strider mot sammanhanget som denna vers står i och även mot hela det sätt varpå NT framställer denna tanke.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 2, sid. 883) Eftersom det grekiska ordet basileia (”kungarike”) kan avse ”kungavärdighet”, är det uppenbart att Jesus menade att han själv, Guds kunglige representant, den som Gud hade smort till kung, befann sig i deras mitt. Inte nog med att han var närvarande i den egenskapen – han hade också myndighet att utföra gärningar som var uttryck för Guds kungliga makt och att bereda några på att inneha ställningar i det kommande riket. Han kunde därför säga att Guds kungarike var nära; en tid med stora möjligheter hade kommit.

En regering med makt och myndighet. Jesu lärjungar hade klart för sig att Guds kungarike var en verklig regering, även om de inte insåg omfattningen av dess herravälde. Natanael sade till Jesus: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung.” (Joh 1:49) De kände till vad som var förutsagt om de ”heliga” i Daniels profetia. (Dan 7:18, 27) Jesus hade uttryckligen lovat sina apostlar att de skulle få sitta på troner. (Mt 19:28) Jakob och Johannes försökte uppnå särskilt privilegierade ställningar i den messianska regeringen, och Jesus bekräftade att det skulle finnas sådana ställningar men sade också att det var hans Fader, den suveräne Härskaren, som bestämde vilka som skulle inneha dem. (Mt 20:20–23; Mk 10:35–40) Även om lärjungarna – till och med så sent som den dag då den uppväckte Jesus steg upp till himlen – felaktigt trodde att Messias kungavälde var begränsat till jorden och i synnerhet till det köttsliga Israel (Apg 1:6), förstod de alltså helt riktigt att det rörde sig om en regering. (Jfr Mt 21:5; Mk 11:7–10.)

Jehovas kunglige representant gav på många sätt synligt vittnesbörd om Jehovas kungamakt över sitt jordiska skaparverk. Genom Guds ande, hans verksamma kraft, hade Jesus makten över vind och sjö, växter, fiskar och även de organiska ämnena i maten, som när han genom ett underverk mångdubblade mängden bröd och fisk. Dessa underverk ledde till att lärjungarna fick stor respekt för hans myndighet. (Mt 14:23–33; Mk 4:36–41; 11:12–14, 20–23; Lu 5:4–11; Joh 6:5–15) Det var ännu mer imponerande vad han med hjälp av Guds kraft kunde göra med människokroppen – bota sjukdomar, allt från blindhet till spetälska, och till och med uppväcka döda. (Mt 9:35; 20:30–34; Lu 5:12, 13; 7:11–17; Joh 11:39–47) Några spetälska som han hade botat sände han i väg för att de skulle visa sig för prästerna, som var bemyndigade av Gud men i allmänhet saknade tro, för att det skulle tjäna som ”ett vittnesbörd för dem”. (Lu 5:14; 17:14) Slutligen visade han också vilken makt Gud har över demoner. Demonerna visste vilken myndighet Jesus hade fått, och de valde att hellre lyda honom och släppa greppet om de besatta än att mäta sina krafter med den makt som stod bakom honom. (Mt 8:28–32; 9:32, 33; jfr Jak 2:19.) Eftersom Jesus drev ut demonerna med Guds andes kraft, innebar det att Guds kungarike faktiskt hade ”hunnit upp” hans åhörare. (Mt 12:25–29; jfr Lu 9:42, 43.)

Allt detta visade tydligt att Jesus hade myndighet som kung och att denna myndighet inte kom från människor eller från någon jordisk, politisk instans. (Jfr Joh 18:36; Jes 9:6, 7.) Jesus uppmanade Johannes döparens sändebud, som bevittnade dessa kraftgärningar, att bege sig tillbaka till Johannes i fängelset och berätta vad de hade sett och hört som en bekräftelse på att Jesus var den som skulle komma. (Mt 11:2–6; Lu 7:18–23; jfr Joh 5:36.) Jesu lärjungar kunde själva se och höra de vittnesbörd om kunglig myndighet som profeterna hade längtat efter att få bevittna. (Mt 13:16, 17) Jesus kunde dessutom delegera myndighet till sina lärjungar så att de i egenskap av hans förordnade ställföreträdare fick liknande förmågor att utföra underverk, vilket gav ytterligare tyngd åt deras budskap: ”Himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 10:1, 7, 8; Lu 4:36; 10:8–12, 17)