EN NY ANORDNING FÖR HJÄLPPIONJÄRTJÄNST

Glädjen blev stor när hjälppionjärer fick möjlighet att välja mellan att göra 30 timmar och 50 timmar i april. Många som i vanliga fall inte har kunnat ta del i den här formen av tjänst var ivriga att få göra det nu. Tusentals förkunnare var hjälppionjärer för första gången, och många som varit pionjärer tidigare var glada över att kunna vara det igen. Dessutom gjorde många som inte kunde vara hjälppionjärer ansträngningar för att öka sin tjänst. Vad fick det här för resultat?

De flesta avdelningskontoren rapporterade ökningar som gick långt över tidigare rekord. Världen över var det 2 657 377 förkunnare som var hjälppionjärer – omkring fem gånger så många som högsta antalet året innan! Åttio procent av beteliterna världen över – 16 292 av 20 290 bröder och systrar – tog del i den här värdefulla tjänsten. Visst är det uppmuntrande att veta att Jehovas tjänare gjorde mer i förkunnartjänsten i april än de hade gjort under någon annan månad i historien!

Drygt ett år efter den förödande jordbävningen i Haiti, som krävde omkring 300 000 människors liv, rapporterade man nya rekord där i predikoarbetet. Av de 17 009 förkunnarna var 6 185 hjälppionjärer i april. En särskild kampanj för att sprida broschyren När någon du älskar dör, som nyligen har getts ut på haitisk kreol, gav sörjande människor något som de verkligen behövde – tröst och hopp.

Våra bröder och systrar i Nigeria ställdes inför en speciell utmaning i april. Under fyra dagar som var avsatta för att rösta i ett val (tre av dagarna var lördagar) förbjöd regeringen människor att vara ute mellan klockan sju på morgonen och fem på eftermiddagen, om det inte hade med valet att göra. Men det här dämpade inte pionjärandan. En församling skrev: ”Vi är mycket glada och fyllda av uppskattning av den underbara tid vi har haft den här månaden.” I en annan församling var 92 av 127 döpta förkunnare hjälppionjärer, däribland alla äldste och biträdande tjänare. På Betel var det 555 av familjens 688 medlemmar som var hjälppionjärer.

De klarade det. Jeannette, som bor i bergen på landsbygden i Burundi, har alltid haft en önskan att vara pionjär, men hon har en kronisk hjärtsjukdom som gör att hon inte kan gå så långt eller i branta backar. Hon blev glad när hon fick höra att timkravet för hjälppionjärer i april hade sänkts. För att hjälpa henne att få sin önskan att vara pionjär uppfylld ordnade äldstebröderna så att hon fick predika på distrikt i närheten av sitt hus. Dessutom tog pionjärer och andra förkunnare med sig dem de studerade med hem till henne för att ha studiet där. I slutet av månaden var Jeannette överlycklig över att hon hade startat fyra bibelstudier. Hon säger: ”Jag skulle gärna vilja vara pionjär igen, och jag vet att Jehova kommer att hjälpa mig.”

På ön Grenada var en ung döv syster pionjär trots att hon har ett handikapp som gör att hon har svårt att gå. ”Det var verkligen jobbigt att gå långa sträckor för att komma till bussen och ut i tjänsten”, sa hon. Den här systern var dessutom arbetslös, men hon bad innerligt till Jehova om hjälp. Hon handlade också enligt sina böner och försörjde sig genom att sälja en del virkade arbeten och handgjorda smycken. ”Jag gjorde vad jag kunde i predikoarbetet”, sa hon efteråt, ”och jag kände vännernas stöd och uppmuntran. Det gjorde mig så glad och nöjd!”

Toshi, en syster i Japan som är 101 år, var ivrig att få vara hjälppionjär i april. Eftersom hon inte kan lämna det vårdhem hon bor på, förkunnar hon genom att skriva brev och genom att vittna för personal som kommer till hennes rum. ”Jag hör så dåligt”, säger Toshi, ”och därför pratar jag mycket högt. Så andra som är i närheten kan också höra mig.”

Felix, som bor i Costa Rica och är förlamad i armar och ben, bestämde sig för att vara hjälppionjär. Men hur skulle det gå till? Man satte upp ett litteraturbord utanför hans hus så att han kunde vittna för dem som kom förbi. I slutet av månaden var Felix fysiskt trött, men han kände sig andligt styrkt och mycket glad över att ha fått starta fyra bibelstudier.

Många unga förkunnare var också ivriga att få vara med i den särskilda verksamheten i april. I Spanien ville 11-åriga Sandra och hennes 7-årige bror, Alejandro, göra mer i tjänsten. Sporrade av den positiva andan i församlingen och föräldrarnas entusiastiska exempel önskade Sandra och Alejandro att de kunde vara hjälppionjärer. Men hur skulle de kunna vara det när de inte var döpta? Båda barnen gjorde upp ett schema för att kunna gå lika mycket i tjänsten som sina föräldrar, och sedan förberedde de tjänsten genom att öva framställningar under den andliga familjekvällen. Deras föräldrar tänkte att barnen kanske skulle tröttna under månadens gång. Men det gjorde de inte. Den 30 april hade alla i familjen utom Alejandro nått sitt mål på 30 timmar. Alejandro behövde tre timmar till, så sista dagen i månaden gick han och hans pappa ut för att han också skulle nå sitt mål. Vad glada och nöjda de var över att ha varit fullt upptagna tillsammans som familj!

Jean berättar: ”Jag bad varje dag att min man, Philip, och jag skulle kunna predika i 30 timmar.” Men Philip, som har varit områdestillsyningsman men inte kunde fortsätta på grund av ett pulsåderbråck i hjärnan, låg orörlig i en sjukhussäng i Spanien och kunde inte ens prata. Han kunde bara kommunicera med hjälp av ögonen. En blinkning betydde ja och två betydde nej.

”När jag berättade för honom om hjälppionjärkampanjen”, säger Jean, ”visade han att han också skulle vilja vara hjälppionjär.” Men hur skulle han klara av ett sådant mål?

Under månaderna innan hade Jean och Philip predikat för patienter, för släktingar som kom på besök och för sjukhuspersonal. ”I april gjorde vi upp planer för att predika där i vår sjuksal ungefär en timme om dagen, när Philip var vaken och kunde vara med i samtalet genom att blinka.”

I mars blev Philip flyttad till en isoleringsavdelning. Men genom att ta vara på den kontakt de hade med sjukhuspersonalen vid olika tider under dagen kunde Jean och Philip ändå hålla fast vid sitt schema. En av sköterskorna som tog emot boken Vad lär Bibeln? tittade Philip i ögonen och lovade att komma tillbaka nästa dag och läsa bibelställen. När sköterskan kom bad Jean henne läsa Johannes 17:3 och sedan förklara vad hon trodde att det som stod där betydde. Philip visade genom att blinka om det hon sa var rätt eller inte, och den metoden fortsatte de med. Till och med när sköterskan inte arbetade på Philips avdelning kom hon dit för att försäkra honom om att hon nu bad att Jehova skulle hjälpa henne att lära känna honom.

Jehovas tjänare ser den här ökade verksamheten som en möjlighet att visa sin kärlek till sina medmänniskor, sin tacksamhet för Jesu Kristi lösenoffer och sin hängivenhet för sin himmelske far. De ser ivrigt fram emot mars 2012, då det återigen är möjligt att välja mellan att göra 30 timmar och 50 timmar som hjälppionjär.

[Ruta på sidan 12]

Vad de sa om hjälppionjärtjänsten:

• ”För första gången i livet kunde jag vara hjälppionjär. Jag finner inte ord för den tacksamhet jag känner!”

• ”Tack så mycket för den här nya anordningen. Den har gett oss så mycket glädje.”

• ”Det här var en höjdpunkt i vår församlings historia.”

• ”Att det var så många hjälppionjärer har bidragit till friden och enheten i församlingen.”

• ”Ja, Harmageddon måste komma snart!” – En man som inte är ett Jehovas vittne men som lade märke till vår ökade verksamhet i april.