Stumma stenar berättar

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Mexico

DEN 21 februari 1978 upptäckte några arbetare för Mexico Citys elverk en bit av en stenskulptur när de höll på med att gräva ett dike i de centrala delarna av staden. Det ledde till vad som skulle komma att bli en av de viktigaste arkeologiska upptäckterna i Mexicos historia.

Stenskulpturen hittades i ett område där aztekstaden Tenochtitláns förnämsta tempel en gång hade stått. I dag har ruinerna efter templet grävts ut, och området är öppet för besökare. En del av dessa besökare är helt enkelt bara nyfikna. Men andra är intresserade av att få veta vad dessa ruiner kan berätta för oss om aztekerna, grundarna av ett forntida mexikanskt imperium. Dessa stumma stenar har nämligen en mycket fascinerande historia att berätta.

Det förnämsta templet

I närheten av utgrävningsplatsen ligger tunnelbanestationen Zocalo. Där kan man få se en skalenlig modell av hur man tror att detta tempel en gång har sett ut. Det var pyramidformat med två tornliknande byggnader längst upp. Eftersom det var det förnämsta centret för aztekernas tillbedjan, var det omgivet av andra tempel på den öppna platsen i centrum av Tenochtitlán. Här tillbad aztekerna sina främsta gudar: Huitzilopochtli, krigsguden, och Tláloc, regnguden.

När spanjorerna kom till Mexico var Tenochtitlán en ö i en stor dal full av sjöar. Längs med gatorna i staden hade man grävt kanaler där man transporterade varor i chalupas, små båtar. Salvador Toscano beskriver staden för oss i sin bok med titeln Cuauhtemoc: ”Den stora öppna tempelplatsen täckte öns centrala delar, och Cortés tillägger ’att det inte finns något mänskligt språk som förmår beskriva dess storslagenhet och unika karaktär. Området är så stort att man skulle kunna bygga bostäder för 500 människor inom dess gränser. Den öppna platsen inrymmer flera pyramider avsedda för tillbedjan, en plan för bollspel, bostäder för prästerna, dödskalleplattformar (tzompantlis) och tempel som är byggda av uthuggna stenar och välluktande cederträ. Förutom allt detta finns där också den åt solens och krigets gud, Huitzilopochtli, tillägnade förnämsta tempelpyramiden, som med sin höjd på 30 meter och sina 116 trappsteg upp till toppen är det som dominerar hela ön.’”

Ett besök på utgrävningsplatsen

Låt oss nu, med alla dessa upplysningar i minnet, bege oss till utgrävningsplatsen så att vi kan få en överblick över hela området. Vad är det man ser? En samling ruiner till att börja med. Man har lämnat ruinerna i samma skick som man hittade dem, med undantag av några få mindre rekonstrueringar. Men en närmare titt på dem avslöjar en del intressanta fakta.

I mitten av utgrävningsområdet ser man till exempel platserna där Huitzilopochtli och Tláloc tillbads. Det kan vara intressant att veta att den byggnad som Cortés beskrev var mycket större än denna. Spanjorerna ville utplåna aztekernas kultur och i synnerhet det som de betraktade som en blodtörstig religion. Efter att ha erövrat staden år 1521 började de därför systematiskt riva ner templet tills ingenting annat återstod än bara spillror. Sedan uppförde man sina egna byggnader på området.

Det som spanjorerna däremot inte kände till var att det tempel som de rev ner bara var det sista i en hel serie av byggnader. Det ursprungliga templet hade byggts ut sju gånger, och varje utbyggnad hade begravt den föregående. Därför överlevde delar av de tidigare templen spanjorernas förstörelse. De två platser för tillbedjan som vi ser här är delar av den andra utbyggnaden.

En blodtörstig religion

Det var på dessa platser för tillbedjan som man frambar människooffer, och det var dessa offer som brännmärkte aztekernas religion såsom varande blodtörstig. När man jämför den religionen med våra dagars religioner, kan det vara värt att lägga märke till följande kommentar av Dominique Verut: ”Aztekernas civilisation är förenad med fasansfulla sakramentala människooffer, ett kulturellt fenomen som har haft många försvarare, men likväl väcker avsky hos de fiender som har glömt den heliga inkvisitionen och nazismen.”

Man kan ändå inte annat än känna kalla kårar efter ryggraden när man betraktar offerstenen framför Huitzilopochtlis kapell. Här lades offret med ansiktet uppåt på stenens flata ovansida, i väntan på att prästerna skulle slita ut hjärtat och offra det åt gudarna.

En annan sten, gudinnan Coyolxauhquis staty, avslöjar en annan sida av aztekernas gudsdyrkan. Coyolxauhqui sades vara syster till Huitzilopochtli och blev mördad och sönderstyckad av denne. Därför framställer den liggande skulpturen henne såsom lemlästad, med huvudet skilt från bröstkorgen. Aztekerna kände tydligtvis ingen motvilja mot att tillbe en lemlästad gudinna.

Jämförelser med andra forntida religioner

De som läser bibeln känner till att det ofta förekom människooffer i samband med falsk tillbedjan. Kananéerna offrade sina barn till demongudar, vilket också avfälliga israeliter gjorde ibland. (2 Kungaboken 23:10; Jeremia 32:35) Aztekerna frambar också barnoffer. Vi läser om detta i boken El Templo Mayor: ”Man har hittat kvarlevor av offrade barn i en av dessa [gropar] tillsammans med föremål som representerar regnguden. Kan detta ha varit ett speciellt offer på grund av att man upplevde hungersnöd?”

Aztekerna frambar också barnoffer. Vi läser om detta i boken El Templo Mayor: ”Man har hittat kvarlevor av offrade barn i en av dessa [gropar] tillsammans med föremål som representerar regnguden. Kan detta ha varit ett speciellt offer på grund av att man upplevde hungersnöd?”

Det finns också andra likheter mellan aztekernas religion och den gamla världens religioner. Det berättas att guden Tláloc också var fruktbarhetens gud. Ett av de förnämsta altarna var helgat åt honom. I templet fanns också två jättelika ormar avbildade, vilket också var en fruktbarhetssymbol. På liknande sätt hade många forntida hedniska religioner i den gamla världen en fruktbarhetsgud, och ormen var en allmänt utbredd religiös symbol. Det är också intressant att lägga märke till att Huitzilopochtli sades vara född av Coatlicue, och denna modersgestalt kallades senare för ”modern till alla gudarna”.

Dessa stumma tempelruiner, som nu står öppna för allmänheten, berättar om ett imperium och en kultur som är borta för alltid. De påminner oss om grymma religiösa sedvänjor, om gudar som inte längre tillbeds och sedvänjor som fortfarande tillämpas, låt vara under andra namn och i andra religioner. De erinrar oss också om de slående likheter som fanns mellan de falska religionerna i den gamla världen och de som utövades här i Mexico.

[Bild på sidan 23]

Gudinnan Coatlicue

[Bildkälla]

Mexicos nationella institut för antropologi och historia

[Bild på sidan 24]

Gudinnan Coyolxauhqui

[Bildkälla]

Mexicos nationella institut för antropologi och historia