Läkarna försökte ta ifrån oss vår dotter
FYRTIOTVÅ år och gravid! Läkarna var kvicka att påpeka riskerna för en kvinna i min ålder och också riskerna för babyn. Man föreslog något som kallades fostervattensprov. Genom att ta en liten mängd fostervatten från livmodern kan läkarna avgöra om fostret har någon genetisk defekt, till exempel Downs syndrom. Läkarna föreslår i allmänhet abort, om de finner en sådan defekt.
Men jag vägrade att gå med på det provet och förklarade att jag inte under några omständigheter skulle gå med på abort. Med detta problem undanröjt såg jag fram emot en angenäm graviditet. Eftersom min man och jag är Jehovas vittnen, var nästa sak som måste ordnas att finna en pediatriker som skulle respektera vår önskan och inte ge något blod. Vi beställde tid hos en läkare, och när vi träffade honom förklarade vi vår ståndpunkt i fråga om blodet. (1 Moseboken 9:4, 5; 3 Moseboken 17:10—14; Apostlagärningarna 15:19, 20, 28, 29) Han sade att han förstod och att det inte var några som helst problem. Ja, det där gick ju lätt! Det var åtminstone vad jag trodde.
En lyckad födsel men ...
Tidpunkten närmade sig, och hur hänförda var vi inte allesammans! Jag var änka och hade tre pojkar, när jag gifte om mig. Min nye man, Gino, fick också min mor på köpet, som hade bott tillsammans med mig sedan min förste man dog.
Värkarna började på kvällen måndagen den 17 februari 1986. Gino, mamma och jag for i väg till sjukhuset tillsammans med min yngste son, Matthew. De äldre pojkarna föredrog att vänta hemma. På BB-avdelningen möttes vi av Evelyn, ett medvittne som är legitimerad sjuksköterska. När hon fått veta att jag hade värkar hade hon omedelbart gett sig i väg till sjukhuset. Födseln var spännande för oss alla. Vi fick vara i ett förlossningsrum som hade en hemlik atmosfär. Gino fick till och med klippa av navelsträngen, och en av sköterskorna kom in med lite glass, och vi kunde fira Kaleighs inträde i vårt liv.
Två dagar senare var jag hemma igen. Det rådde aldrig brist på hjälpredor. Min mor, som är 84 år, var till stor hjälp och uppmuntran. Jag blev fort trött under de där första dagarna, så jag uppskattade verkligen att hon tog hand om mig och babyn. Men när det hade gått en vecka började vi bli oroliga för Kaleigh, som inte diade ordentligt och som sov mycket mer än jag tyckte att nyfödda borde göra. Hennes hudfärg förändrades till en gulaktig ton. Jag ringde därför till pediatrikern och fick en tid samma dag.
Klockan 2 på eftermiddagen var läkaren färdig med sin undersökning av henne, och man hade tagit de nödvändiga blodproven. Vi fick veta att han skulle ringa senare och meddela resultatet. Klockan fem ringde han så äntligen. Vi blev tillsagda att omedelbart föra Kaleigh till ett undervisningssjukhus, som ligger 160 kilometer nordväst om vår bostad, eftersom hon måste få sitt blod fullständigt utbytt. Jag påminde då läkaren om att vi var Jehovas vittnen och förklarade återigen att vi inte under några omständigheter skulle acceptera en blodöverföring. Om han inte tänkte respektera vår tro, bad vi honom vara vänlig att omedelbart tala om detta för oss, så att vi kunde få tag i en annan läkare.
”Jag vet inte”, svarade han, ”jag måste tänka på saken och meddela er senare.”
Vi väntade tålmodigt på att han skulle ringa igen. Eftersom vi inte hade hört något ifrån honom klockan 7 på kvällen, ringde Gino upp och fick veta att läkaren ännu inte hade bestämt sig för vilken ståndpunkt han skulle ta. Nu blev vi mycket misstänksamma, eftersom läkaren hade betonat hur viktigt det var att Kaleigh fick behandling omedelbart. Vi ringde nu upp medvittnen för att få uppmuntran och hjälp. De gav omedelbart gensvar, och en del kom från platser som låg 30 kilometer bort.
Klockan 9 på kvällen ringde så läkaren och bad oss föra Kaleigh till det lokala sjukhuset för ytterligare provtagning. Men Gino visste att när Kaleigh väl var där, så kunde de skaffa sig fullständig bestämmanderätt över henne och att de då skulle se till att hon transporterades till undervisningssjukhuset för blodbytet. Min man svarade därför att han skulle tänka på saken och låta läkaren få svar följande morgon.
Under tiden försökte våra medvittnen desperat att per telefon få tag på någon annan pediatriker. Men på grund av att det var så sent, var deras ansträngningar förgäves. Kaleigh såg hemsk ut nu, och jag blev mer och mer förtvivlad. Läkarens varning om hur sjuk Kaleigh var och hur farligt det är med svår gulsot malde hela tiden i huvudet på mig. När jag höll henne i armarna och grät, undrade jag hur läkaren hanterade sitt samvete som kunde lura oss så.
Vilken tröst var det inte, när våra kristna bröder församlades och bad för oss! Jag kände mig då mycket styrkt och uppmuntrad att kunna möta vad som än låg framför oss. Letandet efter en läkare pågick fortfarande, och klockan var 23.30, då Gino lugnt sade till mig att det nog var bäst att vi lämnade huset. Han var övertygad om att läkarna hade något i kikaren. Jag kunde inte riktigt förmå mig själv att tro något sådant, men Gino upprepade: ”Vi måste ge oss i väg härifrån snart.” Men jag bara satt där.
Då, omkring 23.45, ringde telefonen. Det var Evelyn som ringde från sjukhuset. Hon hade blivit ombedd att arbeta ett extra pass den kvällen, något som var mycket ovanligt. Hon hade assisterat i förlossningsrummet, när läkaren kallades ut för att konferera om ett fall som inbegrep att ge en transfusion och skaffa ett domstolsutslag för att kunna göra detta. Nu var jag övertygad!
Vi lyckas fly i sista stund
Vi bokstavligt talat slängde ner saker i en resväska, lade matvaror och liknande i bärkassar och rusade till bilen. Vi fick namnet på en läkare i Jacksonville i Florida, som kanske skulle vara villig att hjälpa oss. Det skulle bli en färd på 320 kilometer, och klockan var fem minuter över midnatt när vi for.
Femton minuter senare kom det en bil och en ambulans med blinkljusen på till vårt hus. Fem tjänstemän från Florida Department of Health and Rehabilitative Services knackade på dörren. Mamma klev upp ur sängen och gick lugnt till dörren och förklarade bara att varken babyn eller dess föräldrar var där. De bad då att få komma in och titta själva. De sade att de skulle ta babyn med sig. Varje rum kollades noggrant. De tittade till och med i en av pojkarnas byrålådor. Mamma kunde då inte låta bli att fråga: ”Ni tror väl ändå inte att de har stoppat ner babyn där?”
Klockan var omkring fem på morgonen, när vi kom fram till Jacksonville. Nu måste vi vänta i fyra timmar. Den läkare som vi hoppades få träffa öppnade inte sin mottagning förrän klockan 9. Medan vi otåligt väntade kunde jag inte låta bli att undra om läkarna där i Vero Beach verkligen var lika intresserade av mitt barns hälsa som de var av att få sin vilja igenom. Även om de kan ha menat väl, var deras påstående helt enkelt inte sant att det måste till en blodtransfusion för att rädda Kaleigh från allvarliga men. Det finns erkänd medicinsk behandling utan blod för det tillstånd Kaleigh befann sig i, och det var bara det vi sökte.
Precis klockan 9 ringde vi upp läkarens mottagning och förklarade för sköterskan hur allvarlig vår situation var. Hon sade då att läkaren skulle ringa upp oss så snart han kunde. Vi ringde gång på gång. Till slut sade sköterskan att läkaren inte tänkte ringa oss och inte tänkte hjälpa oss. Nu var klockan 13. Vi kände oss så hjälplösa och besvikna. Jag beslöt då att gå ner i lobbyn och använda telefonen där, eftersom jag inte ville spärra telefonen på rummet.
En källa till hjälp
Jag ringde till en av Jehovas vittnens Rikets salar på orten. Ett vittne som arbetade där lyssnade vänligt och kom omedelbart till vår hjälp. Han skyndade sig till motellet och körde oss till ett par kliniker, men ingen av dem kunde hjälpa oss, eftersom de inte hade den rätta utrustningen. Kaleigh behövde få en speciell ljusbehandling eller fototerapi. Bilirubinhalten i hennes blod hade ökat till 29 milligram per 100 milliliter, och en halt på 25 anses allvarlig.
Vittnet kom då ihåg ett sjukhus och en läkare som nyligen hade opererat en liten dotter till ett par vittnen utan att ge blod. Vi for därför dit. Men vi beslöt att hålla oss i närheten av Kaleigh och inte lämna henne utom synhåll, tills vi var säkra på att våra på bibeln grundade krav skulle komma att respekteras. Vi gick in på akutmottagningen och besvarade alla frågor som ställdes. Utan att kunna fatta det frågade sköterskan gång på gång: ”Hur kom det sig att ni körde hela vägen upp hit från Vero? Jag kan omöjligen tro att man här i Florida verkligen med våld skulle ta en baby från så rara människor som ni.”
När väl alla formaliteter var avklarade gick allt snabbt. Vi fördes alla in i ett undersökningsrum, där Kaleigh kläddes av, och intensivvårdsteamet kallades in. Vi hörde följande ord eka längs korridoren: ”De är Jehovas vittnen. Inget blod, inget blod”, men snart trädde den läkare som ledde intensivvårdsteamet in på scenen och meddelade att han önskade göra ett fullständigt blodbyte.
Gino förklarade återigen bestämt vår ståndpunkt, och läkaren gick för att konferera med sina kolleger. Nu måste man börja ge Kaleigh dropp. Jag var nu fysiskt och känslomässigt utpumpad, och jag stod bara inte ut med att se babyn stucken med fler nålar eller höra henne skrika mer. Gino började nu undra om babyn skulle komma att överleva allt detta, och därför klippte han försiktigt av några hårtofsar från hennes huvud och lade dem i fickan, eftersom han ville ha något som minne av sin lilla flicka.
Den kvällen lades Kaleigh i sin kuvösliknande säng med ögonen förbundna för att skydda dem mot det speciella ljus som man använder vid sådana tillfällen. Eftersom Gino och jag fortfarande tvivlade på att vår ståndpunkt i blodfrågan skulle komma att respekteras, vågade vi inte lämna babyn, trots att detta skulle bli vår andra natt utan sömn. Den ansvarige läkaren kom återigen in i rummet och framförde sin önskan att få ge Kaleigh en transfusion. Återigen förklarade vi för honom vår på bibeln grundade ståndpunkt när det gäller blodet.
Till slut sade han: ”All right, hur långt tänker ni gå?” Gino förklarade att vi skulle göra allt vi kunde för att förhindra att vår baby fick en transfusion. Vi hade ju faktiskt kört 320 kilometer mitt i natten för att förhindra något sådant. Han sade till läkaren att de i så fall måste skaffa ett nytt domstolsutslag, och när det var klart skulle vi redan vara borta. Läkaren gick sin väg utan att säga ett ord. Återigen gjorde vi oss beredda. Skulle vi bli tvungna att rycka till oss babyn och springa? Jag lät blicken svepa över rummet och ner igenom korridoren. Jag ville veta var utgångarna fanns, ifall det skulle behövas.
Natten gick långsamt. Varannan timme tog man blodprov från Kaleighs häl. Det höga värdet gick sakta ner. Behandlingen verkade! Under de följande två dygnen tog man blodprov regelbundet varannan timme. Kaleighs lilla häl var sönderstucken av alla nålstick. Men hon började faktiskt bli van vid det, och ibland skrek hon inte ens när de stack.
Under tiden kunde vi glädja oss åt alla besök vi fick från många av de kärleksfulla vittnena i Jacksonvilleområdet, vilka hade fått höra om vår situation. Det par, vars lilla flicka nyligen hade opererats utan blod, var bland de första som kom. De uppmuntrade oss verkligen! En hjärtspecialist talade nu om för oss att en transfusion skulle vara en större risk än gulsoten. Med den upplysningen kände vi äntligen att vi vågade lämna babyn för första gången på tre dygn.
Fullständigt återställd
När många läkare inom olika medicinska områden hade undersökt babyn noggrant, fick vi veta att gulsoten inte hade gett henne några men, vilket de sade förvånade dem. Nu kunde vi äntligen fara hem. Jag var så otålig att få hålla Kaleigh utan alla de där droppslangarna fästa vid henne. Därför att vi valde den säkra fototerapin, som vi fått upplysningar om, och därför att vi avvisade blod med alla dess risker, behövde vi nu inte vara oroliga över att Kaleigh skulle insjukna i aids, hepatit eller någon annan hemsk sjukdom.
Vi hade fortfarande ett problem kvar. Domstolsutslaget i Vero Beach var alltjämt i kraft, och därför vågade vi inte fara hem förrän det var upphävt. Den ansvarige läkaren var vänlig nog att ringa de telefonsamtal som behövdes och meddela de berörda myndigheterna om den behandling babyn hade fått. När detta var ordnat for vi hem.
Vi hade naturligtvis inte en tanke på att ta Kaleigh till den förste pediatrikern igen. Eftersom läkarna i Jacksonville var införstådda med detta, gick de med på att behålla babyns alla handlingar tills vi fick tag i en ny läkare. Föga anade vi hur väl känd vår lilla flicka var och hur fördomsfulla läkarna i Vero Beach var!
Jag beställde tid hos en annan pediatriker, som man hade rekommenderat oss därför att han hade sagt att han skulle respektera Jehovas vittnens ståndpunkt i blodfrågan. Jag tog Kaleigh till hans mottagning, och där klädde jag av henne, och sköterskan vägde henne och tog temperaturen. Kaleigh låg på bordet och väntade på läkaren. Han kom in och gick förbi henne och förklarade att han och de andra pediatrikerna hade kommit överens om att de inte skulle behandla babyn och att de stödde den pediatriker som hade skaffat domstolsutslaget.
Jag sade då att han hade sagt till mina vänner att han skulle samarbeta med oss och respektera vår inställning i blodfrågan. Han påstod då att han egentligen inte hade sagt att han skulle göra det. ”De tror faktiskt att ni menade vad ni sade”, svarade jag. I och med det gick han ut ur rummet utan att ens så mycket som titta på babyn som låg på bordet. När jag klädde på henne, började jag återigen gråta och tänkte på hur känslokalla människor har blivit, också de som förväntas gå in för att vårda sina medmänniskor.
För att Kaleigh skulle få sina undersökningar måste jag skjutsa henne över 60 kilometer till en läkare som var villig att behandla henne. Jag tror att många läkare faktiskt inte tror att vi verkligen kommer att avhålla oss från blod, när det blir fråga om en kritisk situation som gäller liv eller död. De tror att vi kommer att ändra oss då. Vi måste göra det känt att vi är uppriktiga, överlämnade vittnen åt vår Gud och att lydnad för hans lagar kommer före alla andra hänsyn.
Vår erfarenhet har visat sig vara till hjälp för andra föräldrar som är vittnen, när dessa har måst diskutera medicinsk behandling med sin läkare. De har nu ställt mer specifika frågor till sina läkare för att få reda på exakt vad han eller hon skulle göra under vissa omständigheter. ”Hur skulle ni ha behandlat detta?” har de frågat och hänvisat till vår situation. Och genom att de har berättat för läkarna om det vi var med om, har dessa kommit att inse att Jehovas vittnen verkligen menar vad de säger.
Vi blev överraskade över att sex månader senare få ett brev från Department of Health and Rehabilitative Services, där man förklarade att de hade avslutat sin undersökning av åtalet mot oss om medicinsk försummelse. Åtalspunkterna, hette det i brevet, hade visat sig vara utan grund, och åtalet hade lagts ner. Jag ringde upp departementet för att fråga om deras undersökning. Jag var nyfiken på vad undersökningen egentligen gällde. Kvinnan som hade ansvaret sade att de helt enkelt hade ringt upp Jacksonville för att ta reda på vad som hade blivit gjort. De var nöjda med det.
Kaleigh är nu tre år. Hon är hälsan själv och en ständig källa till glädje. Hon älskar människor och tycker om att uppta andra i församlingen som sin tillfälliga mamma och pappa. Många gånger har man sagt: ”Å, vilket sött barnbarn du har!” Då ler jag bara och säger: ”Nej, hon är allt helt och hållet min egen.” Hur tacksam är jag inte mot vår kärleksfulle Gud! — Berättat av Bonnie Deskins.
[Infälld text på sidan 13]
”De sade att de skulle ta babyn med sig”
[Infälld text på sidan 14]
”Skulle vi bli tvungna att rycka till oss babyn och springa?”
[Bild på sidan 15]
Min dotter Kaleigh och jag