Omkring 2.000 år före Jesu födelse trodde sumererna och babylonierna på en underjordisk värld som de kallade Landet utan återvändo. Denna forntida tro kommer till uttryck i de sumeriska och ackadiska dikterna ”Gilgamesheposet” och ”Ishtars underjordsfärd”. De beskriver detta dödsrike som en mörkrets boning, ”den boning, vilken ingen som kommit dit lämnar”.

I likhet med babylonierna betraktade de denna som en plats av plåga och hopplöshet för manerna [de dödas andar].