Varför banker går omkull

ÅR 1970, då Bank of Hawaii öppnade en filial på den mikronesiska ön Yap, fick man ett problem: Hur skulle man kunna förmå invånarna på Yap att sätta in sina pengar på banken? ”Vi hade möten i staden och började med det mest elementära”, förklarade banktjänstemannen Dominic B. Griffin III. ”Där man har naturahushållning kan vad som helst utgöra pengar. Vi var tvungna att förklara varför en gris inte var pengar men en namnteckning på ett papper var det.”

Detta problem understryker ett grundläggande faktum: Det moderna bankväsendet bygger på tillit. Det är grundat på det förtroende som människor — individer såväl som affärsföretag — har för de banker med vilka de gör affärer och de institutioner som står bakom dem.

Yap hade redan en bank — en bank med ”stenpengar”. I långa tider hade man i denna kultur använt jättelika stenhjul som valuta. De är så stora att man inte behöver några kassavalv för att förvara och skydda dem. De står i stället lutade mot murar och träd vid sidan av en väg utanför Colonia. Stenarna bröts på ögruppen Belau, sydväst om Yap, och deras värde beräknades efter hur svårt det var att anskaffa dem och föra dem till Yap i små båtar. Stenpengarna flyttas aldrig. Alla känner till varje sten och dess historia. Äganderätten (men inte själva stenen) överförs från familj till familj, då jord och lösegendom förvärvas.

Yap måste således bokstavligt talat förflyttas från ”stenåldern” till de moderna, elektroniska bankrutinernas århundrade och få stifta bekantskap med checkkonton och sparkonton, utländsk valuta, sparobligationer och telegramremissor. Invånarna måste lära sig att inse värdet av tryckta papperslappar och att sätta sin tillit till banker som skulle göra transaktioner med pengar som de inte kunde se.

Sådan är situationen överallt i världen i dag. Det är egentligen ingen som ber banken visa sina pengar. De flesta transaktioner sker i själva verket på elektronisk väg eller med hjälp av checker. Människor litar på att bankerna skall betala de utlovade medlen vid anfordran eller vid den bestämda betalningsterminen. Men bankerna har i själva verket bara så mycket pengar i sina kassavalv att det räcker för de dagliga uttagen. De vet av erfarenhet precis hur mycket kontanter som behövs vid en bestämd tid eller säsong. Var finns då resten av pengarna?

Bankväsendet

Banker är affärsföretag. I likhet med andra företag gör de affärer i vinstsyfte. Men i motsats till de flesta andra är den produkt de handlar med pengar. De lånar i själva verket pengar från en källa och lånar ut dem till en annan. Genom att utlåningen sker till högre ränta än inlåningen tjänar de pengar åt sig själva, sina aktieägare och sina insättare, förutom att de täcker sina egna omkostnader. Men bankerna skapar också pengar. Hur gör de detta?

Dennis Turner förklarar i sin bok When Your Bank Fails: ”Centralbankerna kräver endast av bankerna att de behåller en liten del av de insatta medlen i kontanter. Kassareservkraven kan visserligen variera beroende på bankens storlek och typen av insättning, men för närvarande [1983] uppgår de i genomsnitt till 8 %.a Om en person sätter in 100 dollar på sitt konto, kan banken låna ut 92 av dem. Vare sig låntagaren gör av med pengarna eller sätter in dem på ett annat bankkonto, kommer han att skapa 92 dollar i nya tillgodohavanden. Av dessa medel kan 84,64 dollar lånas ut, medan 7,36 dollar reserveras. Denna pyramidprocess fortsätter, så att en insättning på 100 dollar, med ett kassareservkrav på 8 %, kan skapa nya pengar till ett belopp av 1.200 dollar.”

Bankerna lånar vanligtvis ut pengar till högsta tillåtna gräns. Men om ett rykte sprider sig att banken befinner sig i svårigheter, kan insättarna förlora förtroendet för banken och rusa till den för att få ut sina pengar. Banken kommer då inte att kunna betala alla insättare och skulle kunna gå omkull — om den inte räddas av regeringen eller uppgår i en starkare bank. Även banker med god ekonomi har gått under på detta sätt.

Andra faktorer som gör att banker går omkull

Ofta är det själva lånen som gör att en bank råkar i svårigheter, i synnerhet när det gäller långfristiga lån med låga räntor. Vanligtvis är det inte något problem när ekonomin är stabil och de räntor som banken betalar ut för pengar som de erhållit från insättare och andra källor är lägre än räntorna på lånen. Men när räntorna på insatta medel stiger, som de har gjort på senaste tiden, kan banken hamna i den situationen att den måste betala ut mer än den får in.

Ännu värre är det när de som har lånat pengar inte kan betala tillbaka dem. Detta är just nu fallet med många jordbrukare i Förenta staterna. Sådana uteblivna betalningar får många mindre, regionala banker att gå omkull. ”Exakt hälften av de banker som stod på konkurslistan år 1985 betecknades som jordbruksbanker, det vill säga minst 25 % av deras lån hänförde sig till jordbruket”, sägs det i finanstidningen American Banker.

Rena bedrägerier och förskingringar är ytterligare ett skäl till att banker går omkull. Den elektroniska transfereringens tidsålder har möjliggjort penningstölder som får forna tiders bankrån att förblekna. ”Den amerikanska ekonomin förlorar årligen över 500 miljoner dollar på detta sätt”, sägs det i paristidningen Le Figaro. ”I Europa är de stora bankerna mycket mer förtegna om siffrorna, eftersom de inte vill avslöja hur stora problemen är. De medger likväl att de åsamkas större förluster genom databedrägerier än genom rån och vanliga inbrott. Databedrägeri har blivit den moderna ekonomins gissel. ... Så snart dataexperterna kommer på ett motdrag, uppdagas nya kryphål som vissa individer är snabba att utnyttja till sin egen fördel.”

Liksom i varje annat företag kan vanskötsel och dåliga affärsmetoder också göra att en bank går omkull. Vanskötsel sägs i själva verket spela en avgörande roll vid de flesta bankkrascher. Bankdirektörerna kanske gav osäkra lån åt sina vänner eller släktingar. Eller också kanske de var alltför expansiva när konjunkturerna var gynnsamma. Girighet och en önskan att göra ett klipp och tjäna snabba pengar kan också ha lett till en del mindre väl genomtänkta investeringar.

I vissa fall har den hårda konkurrensen fått banker att ta överdrivet stora risker. Somliga faller offer för sin alltför aggressiva utlåningspolitik. I sin önskan att ”lägga på locket” när det uppstår problem och att bättra på kassareserven och penningflödet försöker vissa banker locka till sig insättare genom att erbjuda ovanligt höga räntor eller gör rentav ytterligare investeringar i riskabla företag.

Statlig försäkring av insatta medel — som garanterar att insättarna får tillbaka sina pengar vad som än händer — har också fått somliga banker att kasta all försiktighet överbord. (Förekommer inte i Sverige.) Men det är omöjligt att förutsäga framtiden. Somliga som till exempel investerade i olja och andra energikällor, när dessa hade ett uppsving och priserna var höga, gjorde konkurs när priserna plötsligt föll eller satsningarna misslyckades. Disinflation kan också vara förödande för sådana som räknat med att kunna betala tillbaka lånade pengar med pengar vars värde urholkats av inflation.

De problem som gör att banker går omkull är inte begränsade till mindre banker. Några av världens största finansinstitut befinner sig också i trångmål. Många har satsat miljoner eller rentav miljarder dollar på lån till länder i tredje världen som nu inte kan betala räntorna, långt mindre själva skulden. Den epidemi av bankkrascher som inträffat de senaste åren har väckt frågor överallt i världen. Är bankerna värda vårt förtroende? Hur säkra är de egentligen?

[Fotnot]

[Tabell/Bild på sidan 6]

Bankkrascher i USAb

1977 — 6

1978 — 7

1979 — 10

1980 — 10

1981 — 10

1982 — 42

1983 — 48

1984 — 79

1985 — 120

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

Utanför detta hus kan vi se de för ön Yap typiska stenpengarna

Hur säkra är bankerna?

”Enligt vår uppfattning är det bara en fråga om tid — en relativt kort tid — tills det blir en allmän rusning till bankerna och praktiskt taget alla banker kommer att slå igen.” — Dennis Turner: When Your Bank Fails.

”Bankväsendet är fullständigt säkert. Vi har till vårt förfogande de mekanismer som krävs för att klara av eventuella problem, stora som små, som kan uppstå.” — William Isaac, tidigare styrelseordförande i Federal Deposit Insurance Corporation, citerad i U.S.News & World Report.

DET är få människor som förvarar sina pengar under madrassen nu för tiden. Pengar som förvaras på det sättet löper inte bara risk att gå förlorade på grund av eldsvåda eller stöld, utan de befinner sig också i stagnation. De förökas inte och kommer med största sannolikhet att minska i värde på grund av inflation eller devalvering av valutan.

Om besparingarna skall förökas, måste pengarna användas. Det sätt som är mest accepterat och använt — för både förvaring och förräntning — är att sätta in dem i en bank. Men hur säkra är bankerna? Som framgår av citaten i inledningen, råder det vitt skilda meningar om den saken.

Finns det anledning till oro?

”Världens hela bankväsen är i hög grad samverkande”, påpekar David Rockefeller, tidigare styrelseordförande i Chase Manhattan Bank i USA. ”Det är ofrånkomligt att bankerna har omfattande affärer med varandra, så det ömsesidiga beroendet är oerhört stort.” Detta har fått till följd att ingen bank eller nation egentligen står för sig själv. När en bank går omkull, finns det därför risk att den kan dra med sig andra banker eller rubba det förtroende som är så viktigt för bankväsendet. Möjligheten finns att insättare på andra håll då kommer att rusa till bankerna för att ta ut sina pengar och därigenom förorsaka andra bankkrascher i en okontrollerad kedjereaktion.

Finns det någon risk för att en bankkrasch i ett land skulle kunna rasera hela det internationella bankväsendet? ”Bankinspektörerna i Förenta staterna och andra länder kommer med säkerhet att vidta drastiska åtgärder för att förhindra varje hotande större krasch”, säger Rockefeller. ”Jag tror att det är i högsta grad osannolikt att detta kommer att inträffa.”

Visserligen har det förekommit en del allvarliga problem och krascher runt om i världen de senaste åren, men hittills har regeringarna trätt in och räddat sina krisdrabbade finansinstitut. ”År 1929 spökar mer än någonsin i finansministrarnas och bankdirektörernas tankar, och de kommer att göra allt de kan för att undvika en upprepning av den ekonomiska katastrof som inträffade för femtio år sedan — samtidigt som de mer eller mindre medvetet hoppas kunna undvika dess till synes ofrånkomliga resultat, världskrig”, heter det i den franska veckotidningen L’Express. Men det finns likväl anledning till oro.

Skuldproblemet

Banker är helt naturligt riskabla företag. De handhar stora summor pengar som till största delen inte är deras egna. Dessutom skapar de pengar och lånar ut långt större belopp än de har täckning för. Även om bankerna kanske vidtar lämpliga försiktighetsåtgärder, vet de att vissa lån kommer att visa sig vara osäkra. Ett visst belopp sätts därför undan som lånereserv för att täcka osäkra fordringar. Men om ovanligt många lån går galet, kommer denna reserv inte att räcka till för att klara de stora låneförlusterna eller en plötslig rusning efter pengar från insättarnas sida. ”Ju större del av aktiekapitalet som står på spel till följd av osäkra lån, desto svagare blir banken i ekonomiskt avseende”, sägs det i tidskriften New York. ”Konkurs (eller en krasch) inträffar när bankens hela aktiekapital är förbrukat.”

Fler och fler banker i våra dagar befinner sig i just den situationen — alltför många av deras lån visar sig vara osäkra, och det finns inte nog med kapital för att täcka dem. De orsaker som anges är många: oljekrisen, handelsrestriktioner och underskott i betalningsbalansen, ekonomisk nedgång, instabila räntesatser, kapitalflykt, inflation, disinflation, konjunktursvackor, överdrivet aggressiv utlåningspolitik, bolagskonkurser, hård konkurrens, upphävande av restriktioner — ja, till och med okunnighet och dumhet.

Men det finns sätt att hålla sig flytande — åtminstone på papperet. Omskrivning av lånen, så att fordringarna sträcks ut över en längre period, är ett sätt som ofta används. Ett annat sätt är att notera lånen till fulla värdet, även om det inte finns så stort hopp om att få tillbaka det fulla lånebeloppet. En ofta använd taktik är att låna ut mer pengar till låntagarna, så att de kan betala räntorna.

Alla dessa metoder används för närvarande av bankerna när det gäller deras lån till tredje världen, vilka av många betraktas som det största hotet mot det internationella bankväsendets stabilitet. Enligt en rapport från Världsbanken uppgick utlandsskulden för över ett hundra utvecklingsländer till sammanlagt omkring 950 miljarder dollar i slutet av år 1985, en ökning med 4,6 procent från föregående år. Trots att den redan är alltför hög, förväntas den uppgå till en biljon dollar i slutet av år 1986. Varför? Därför att många av dessa nationer helt enkelt inte kan betala tillbaka sina skulder och pressar på för att få mer tid och pengar. Med hänsyn till lånens ofantliga storleksordning har bankerna gått med på deras krav. Som en person uttrycker det: ”Om jag är skyldig dig en dollar, så är jag i ditt våld; men om jag är skyldig dig en miljon, så är du i mitt våld.”

Framför dem ligger det ständiga hotet att några djupt skuldsatta nationer skall tröttna på alla inskränkningar och sparprogram och helt enkelt besluta sig för att inte betala alls. Bankerna kan inte tvinga suveräna stater att betala. ”För bankerna är den globala skuldkrisens innebörd uppenbar”, framhåller tidskriften Savvy. ”De gör större delen av sina förtjänster på att låna ut pengar, och om vissa länder inte kan betala tillbaka sina enorma lån, skulle bankernas vinst, kapitalbas och aktiekurser kunna sjunka tvärt. ... Omfattande betalningsoförmåga från tredje världens sida skulle kunna fresta det ekonomiska systemet till bristningsgränsen, vilket skulle kunna leda till att större banker gick omkull.”

Betalningsinställelse från enbart fyra nationer — Mexico, Brasilien, Argentina och Venezuela — skulle kunna medföra att de nio största bankerna i Förenta staterna gick omkull, säger experter varnande. ”Att faktiska betalningsinställelser inte har ägt rum är anmärkningsvärt”, sägs det i The New York Times Magazine. ”Man kan naturligtvis säga att det bara är en definitionsfråga. Precis som man inte längre ’förklarar’ någon krig, är det numera ingen som i laglig mening förklaras betalningsovillig.”

”Är min bank säker?”

Kan man avgöra om en bank är stark och solvent? ”För de flesta insättare är det svårt eller omöjligt att ta reda på i vilket tillstånd en bank” befinner sig, sägs det i tidskriften Changing Times. The New York Times tillägger: ”Senare rön har visat att det är oerhört svårt för utomstående att bedöma hur ekonomiskt säker en bank är. Praktiskt taget varje större bank som på senare år gått omkull, eller varit nära att gå omkull, hade lovordats vitt och brett av bankaktieanalytikerna. ... Inte ens bankinspektörerna och revisorerna kunde upptäcka några allvarliga problem förrän det var alldeles för sent.”

De flesta kunder gör på sin höjd en ytlig granskning av banken: vilken typ av tjänster som erbjuds eller hur vänlig och snabb servicen är. Faktum är att bankerna i sina annonser ofta betonar just sådana saker — den vänlige bankkamrern, de snabba lånen, speciella konton eller tjänster, bekvämligheten. Ibland gör man presenterbjudanden för att locka nya insättare. Men man säger inte så mycket om bankens ekonomiska ställning. Det är naturligtvis viktigt att en bank har bra service. Man bör också ta hänsyn till hur hög räntan är och hur den räknas, eftersom avkastningen varierar. Men det allra viktigaste för insättaren är att hans pengar är säkra.

Lösningen på detta problem är inlåningsförsäkring. ”Om det inte blir ett fullständigt sammanbrott av hela bankväsendet, är dessa problem, tack vare inlåningsförsäkringarna, något som berör bankirerna och aktieägarna, inte insättarna”, sägs det i The Atlantic Monthly. ”Det är ytterst osannolikt att en bankkrasch i dag skulle kunna åsamka individer de förluster av livstidsbesparingar som var fallet under trettiotalet.”

Det är därför bra att kontrollera om pengarna är försäkrade och av vilka. Statliga försäkringar för insatta medel på bankinrättningar är naturligtvis bäst. (Förekommer inte i Sverige.) Ett exempel på en sådan institution är Federal Deposit Insurance Corporation i USA, FDIC. Somliga som fått höra att deras pengar var försäkrade har senare upptäckt att detta skett genom en privat inrättning som inte haft tillräckligt med kapital för att betala alla insättare när banken gått omkull. Kontrollera också försäkringsbeloppet. Om ditt konto överstiger detta belopp, kanske du bör överväga att öppna konton i andra banker, så att alla dina pengar täcks av försäkringar.

Hur blir det i framtiden?

Enskilda banker förväntas också i fortsättningen gå omkull, och antalet kan till och med komma att stiga. Men det som är av största vikt för bankväsendet är att människors förtroende för det inte rubbas. ”En kris skulle inträffa endast om insättarna såg dessa ekonomiska fluktuationer som en anledning att ta ut sina pengar från de drabbade bankerna”, heter det i tidskriften Fortune. Man gör därför stora ansträngningar för att stärka systemet och se till att förtroendet vidmakthålls.

Man har också planer på att skriva ner skulderna för länderna i tredje världen till en hanterbar nivå och hjälpa dem att fullgöra sina skyldigheter. ”När det kommer till kritan, kommer det enorma ekonomiska underskottet att absorberas av världens skattebetalare”, konstaterar förre franske industriministern, Albin Chalandon.

Hur säkra är då bankerna? En bankman uttryckte det på följande sätt: ”Bankerna är lika säkra som de regeringar som står bakom dem.” Även om detta kan låta lugnande nu, ger det tänkande människor anledning till eftertanke. Varför? Därför att bibeln förutsäger att alla jordiska regeringar skall drabbas av fullständig tillintetgörelse och ersättas av Guds eviga rike. (Daniel 2:44) Den visar också att händelser som inträffat nu under 1900-talet markerar slutet på den nuvarande tingens ordning. — Matteus 24:3, 6, 7, 21, 22.

Bibelns skildring visar hur människor på den tiden till och med skall kasta sitt guld och sitt silver på gatorna, eftersom det är värdelöst och inte kan rädda dem. (Hesekiel 7:19; Sefanja 1:18) Om det skall gå så med dessa så dyrbara ämnen, hur kan vi då förlita oss på ländernas olika valutor eller på de ekonomiska institutioner som är beroende av dem? Alla de regeringar som står bakom dem kommer då att vara borta!

Jesus gav därför en mycket träffande varning: ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla i stället skatter åt er i himmelen, där varken mal eller rost förtär och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl; för där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. ... Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” — Matteus 6:19—21, 24.

[Ruta på sidan 9]

Bankernas nuvarande situation — vad andra säger

● ”Det är ingen överdrift att säga att regeringarna i dussintals skuldbelastade länder, Internationella valutafonden, banköverstyrelsen och hundratals amerikanska och utländska banker tillsammans står inför den allvarligaste och mest omfattande ekonomiska krisen sedan 1930-talet.” — Tidskriften New York.

● ”De nuvarande åtgärderna erbjuder endast ett synnerligen bräckligt skydd. Världens ekonomiska trygghet balanserar på en knivsegg. Skuldkrisen hotar inte bara utvecklingen i utvecklingsländerna, utan också stabiliteten hos industriländernas bankväsen.” — Rapport från en expertgrupp inom det brittiska samväldet, enligt en rapport i londontidningen The Guardian.

● ”Det enorma skuldbelopp som tredje världens länder är skyldiga Förenta staternas banker hänger som en hotande lavin över det amerikanska bankväsendet.” — The New York Times Magazine.

● ”Världens totala skuldbörda är så ofantlig att den lagt grunden till en första klassens skuldkris inom det internationella bankväsendet.” ”Det som är så ironiskt med den globala skuldkrisen är att bankerna är så djupt involverade att de inte kan ta sig ur den utan att rasera hela korthuset.” — Tidskriften Savvy.

● ”Situationen är i dag mer kritisk och mer hotande än den var på 1930-talet.” — Den västtyske ekonomen Kurt Richebächer, U.S.News & World Report.

[Tabell på sidan 10]

Sjutton djupt skuldsatta utvecklingsländer

(i procent)a

Argentina 50,8 86,8

Bolivia 4,0 39,3

Brasilien 107,3 84,2

Chile 21,0 87,2

Colombia 11,3 57,5

Costa Rica 4,2 59,7

Ecuador 8,5 73,8

Elfenbenskusten 8,0 64,1

Filippinerna 24,8 67,8

Jamaica 3,4 24,0

Jugoslavien 19,6 64,0

Marocko 14,0 39,1

Mexico 99,0 89,1

Nigeria 19,3 88,2

Peru 13,4 60,7

Uruguay 3,6 82,1

Venezuela 33,6 99,5

Sammanlagt 445,9 80,8

[Fotnot]

Källa: World Dept Tables, 1985—1986 års upplaga, utgiven av Världsbanken, Washington.

[Bild på sidan 8]

Om många stora banker går omkull, kan det bli en kedjereaktion som leder till att hela bankväsendet rasar samman