När kommunisterna förbjöd vår verksamhet 1950 och hemliga polisen, det ökända Stasi, utsatte honom för påtryckningar, avslöjade han var vi höll våra möten. Det gjorde att min mor och mina andra bröder så småningom blev arresterade.

Verksamma trots förbud

På grund av förbudet var vi tvungna att smuggla in den bibliska litteraturen till Östtyskland. Jag var kurir och hämtade litteratur i den västra delen av Berlin, där litteraturen inte var förbjuden, och tog den över gränsen. Jag lyckades undkomma polisen flera gånger, men i november 1950 blev jag arresterad.

Stasi placerade mig i en fönsterlös cell i källaren. Jag tilläts inte sova på dagarna, och på nätterna blev jag förhörd och ibland slagen. Jag hade ingen kontakt med min familj förrän i mars 1951, då mor, Peter och Jochen kom till min rättegång. Jag blev dömd till sex års fängelse.

Peter, Jochen och mor arresterades sex dagar efter rättegången. En av våra medtroende tog hand om den ena av mina systrar, Hannelore, som var elva år, och en moster tog sig an Sabine, som var sju. Stasis vakter behandlade mor och mina bröder som om de var farliga kriminella och tog till och med bort deras skosnören. De var tvungna att stå upp under alla förhör. Till sist dömdes var och en av dem till sex års fängelse.

År 1953 fick jag och några andra fångar som också var Jehovas vittnen i uppdrag att anlägga ett flygfält för militären, men vi vägrade. Myndigheterna straffade oss med 21 dagar i isolering, vilket innebar att vi inte fick arbeta eller ta emot några brev, och vi fick knappt någon mat. Några av våra kristna systrar tog undan bröd från sina egna mycket små ransoner och stack till oss det i hemlighet. Det ledde till att jag lärde känna Anni, en av de här systrarna, och vi gifte oss när vi kom ut ur fängelset. Hon blev frigiven 1956 och jag 1957. Ett år efter det att vi hade gift oss föddes vår dotter, Ruth. Vid ungefär samma tid gifte sig också Peter, Jochen och Hannelore.

Omkring tre år efter det att jag hade blivit frigiven blev jag arresterad igen. En Stasiofficer försökte övertala mig att bli angivare. Han sade: ”Käre herr Brüggemeier, försök vara lite förnuftig. Ni vet hur det är att sitta i fängelse, och vi vill inte att ni skall behöva gå igenom det igen. Ni kan gärna vara ett Jehovas vittne, fortsätta med era studier och tala om Bibeln när ni vill. Vi vill bara att ni håller oss informerade. Tänk på er hustru och er lilla dotter.” Den där sista meningen gjorde mig mycket illa till mods. Men jag visste att Jehova skulle ta hand om min familj när jag satt i fängelse – ännu bättre än jag själv kunde göra – och det gjorde han också.

Myndigheterna försökte tvinga Anni att arbeta heltid och låta andra ta hand om Ruth under arbetsveckan. Men Anni vägrade och arbetade på nätterna så att hon kunde ta hand om Ruth på dagarna. Våra andliga bröder var mycket omtänksamma och gav min hustru så mycket materiell hjälp att hon hade möjlighet att dela med sig till andra. Under tiden satt jag närmare sex år i fängelse.

Livet under förbud

Peter berättar hur det var att leva under förbud i Östtyskland i flera årtionden: ”Vi träffades i små grupper i privata hem, och vi kom och gick vid olika tider. Vid varje möte bestämde vi hur vi skulle träffas nästa gång. Vi gav tecken åt varandra och skrev lappar på grund av den ständiga risken att Stasi lyssnade.”

Och Hannelore minns: ”Ibland fick vi kassettband med inspelningar av sammankomstprogram. Det var alltid en anledning till att ha ett uppmuntrande möte. Vår lilla grupp samlades för att lyssna i flera timmar på biblisk undervisning. Även om vi inte kunde se talaren, följde vi noggrant med i programmet och antecknade.”

Peter säger: ”Våra kristna bröder i andra länder gjorde stora uppoffringar för att vi skulle få biblisk litteratur. De sista tio åren innan Berlinmurens fall 1989 framställdes särskild litteratur i litet format för våra behov. Vissa riskerade sina bilar, sina tillgångar och till och med sin frihet för att transportera andlig mat till Östtyskland. En kväll väntade vi på ett par som aldrig kom. Polisen hade hittat litteraturen och beslagtagit deras bil. Trots farorna funderade vi aldrig på att sluta med det här arbetet för att leva ett lugnare liv.”

Manfred, min yngre bror som förrådde oss 1950, berättar vad som hjälpte honom att återfå och bevara sin tro: ”Jag var häktad några månader, men sedan flyttade jag till Västtyskland, och där lämnade jag sanningens väg. Jag återvände till Östtyskland 1954 och gifte mig året därpå. Min hustru tog snart emot Bibelns sanning, och hon blev döpt 1957. Efter en tid började jag få samvetskval, och med hjälp av min hustru återvände jag till församlingen.

Mina kristna bröder som kände mig innan jag lämnade sanningen välkomnade mig tillbaka på ett kärleksfullt sätt, som om inget hade hänt. Det är fantastiskt att bli välkomnad med ett varmt leende och en kram. Jag är så lycklig över att ha försonats med Jehova och med mina bröder.”

Under förbudstiden var vi nöjda med vad vi hade. Ingen av oss ville byta bokstudiegrupp av enbart personliga skäl, och ingen klagade på att mötena hölls för långt bort eller för sent. Vi var glada att vi kunde samlas, trots att vissa av oss var tvungna att vänta till elva på kvällen innan vi kunde lämna möteslokalen.”

[Bilder på sidan 15]

En bok i litet format som användes under förbudstiden och avlyssningsutrustning som Stasi använde

[Bildkälla]

Forschungs- und Gedenkstätte NORMANNENSTRASSE