OLIKA SÄTT ATT VITTNA INFORMELLT

De rysktalande bröderna var frimodiga och nitiska och tvekade inte att vittna för människor informellt. De inledde till exempel samtal med turister som besökte kyrkor i Tallinn och vittnade för dem. Turisterna utgick ofta ifrån att en person som talade om Bibeln var en guide, och de lyssnade därför mycket uppmärksamt på vad bröderna sade.

En del systrar predikade på tåg. De köpte en tur och retur-biljett mellan Tartu och Tallinn. Resan tog åtta timmar och gav dem gott om tid att inleda samtal med passagerare och tala med dem om de goda nyheterna.

”Jag bad till Jehova om ett bibelstudium”, berättar Marija Pasetjnik, som hade flyttat till Estland från Kazakstan. Efter att ha funderat ett tag beslöt hon sig för att predika för människor medan hon stod i kö i timmar för att köpa mat.

”Medan jag stod i kö en dag”, fortsätter Marija, ”började jag prata med en kvinna och förde så småningom in samtalet på Bibeln. Kvinnan själv var inte så intresserad, men hon presenterade mig för några bekanta och lämnade mig sedan att fortsätta samtalet med dem. Följden blev att jag kunde sätta i gång fyra bibelstudier. En av kvinnorna blev ett döpt vittne och tjänar fortfarande Jehova troget.”

VITTNANDE UNDER FÖRBUD

Lembit Reile, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté i Estland, berättar: ”När jag gick i skolan talade jag lite försiktigt med många av mina klasskamrater. Jag brukade be en av pojkarna komma och sätta sig hos mig, och så talade jag diskret med honom om sanningen. Sedan jag slutat skolan såg jag honom inte på 20 år. Nyligen höll jag ett offentligt föredrag i församlingen i min hemstad, och gissa vem som satt bland åhörarna? Det var min skolkamrat! Han hade studerat med Jehovas vittnen, och en tid efter mitt besök blev han döpt! Det gladde mig oerhört mycket!”

Eftersom vårt arbete var förbjudet, var bröderna tvungna att vara vaksamma när de predikade. En äldste förklarar hur de gjorde: ”Vi var tvungna att ta oss tid att se efter vad vi hade för människor omkring oss och vilka vi kunde börja samtala med utan risk. Vi måste vara mycket försiktiga när vi talade med främlingar. Efter en stund kunde vi ofta märka om någon var KGB-informatör. Om någon var mycket pratsam eller högljudd, blev vi också misstänksamma. Däremot var det ofta riskfritt att tala med en person som var reserverad. Vi brukade samtala med dem som inte stödde kommunistregimen – de så kallade dissidenterna – eftersom de ofta var mer fördomsfria.”