EN OVANLIG STRID

Barak gick i väg och samlade 10 000 man som var modiga nog att möta Siseras skräckinjagande här. När Barak ledde sin armé uppför berget Tabor, var han tacksam att han hade någon som kunde ingjuta mod i dem. Det står: ”Debora drog i väg upp med honom.” (Domarboken 4:10) Hur skulle du känt det om du var bland soldaterna som gick uppför berget och såg den modiga Debora i spetsen? Tänk att hon var villig att gå med dem och riskera livet för sin tro!

När Sisera fick veta att Israel hade dristat sig till att samla en här mot honom, agerade han snabbt. Tillsammans med ett antal kanaaneiska kungar som allierat sig med kung Jabin, som kan ha varit den starkaste av dem, bildade Sisera en enorm armé. När den här gigantiska hären dundrade fram över slätten hördes ett öronbedövande dån – Israels ynkliga här skulle få ett snabbt slut! (Domarboken 4:12, 13; 5:19)

Fienden kom allt närmare. Vad skulle Debora och Barak göra nu? Om de stannade kvar på berget kunde de få ett militärt övertag, eftersom kanaanéernas vagnar inte skulle vara lika effektiva på sluttningarna som på slätten. Men Barak ville strida på Jehovas sätt, så han väntade spänt på Deboras signal. Äntligen sa hon något: ”Bryt upp, för detta är den dag då Jehova skall ge Sisera i din hand. Är det inte Jehova som har dragit ut framför dig?” Berättelsen fortsätter: ”Och Barak drog i väg ner från berget Tabor med 10 000 man efter sig.” (Domarboken 4:14)c

Israels styrkor stormade nerför berget och ut på den öppna slätten, rakt mot Siseras blodtörstiga här. Drog Jehova ut framför dem som Debora hade lovat? Svaret kom snabbt. Jorden började skaka och från himlen kom häftiga skyfall. Siseras soldater fick panik. Regnet stod som spön i backen, det kom i sådana mängder att marken luckrades upp och blev till lera. Nu var de tunga stridsvagnarna med järnliar inte mycket värda. Både förare och vagn sjönk hjälplöst ner i gyttjan. (Domarboken 4:14, 15; 5:4)

Men ovädret gjorde inte Barak och hans män oroliga. De visste vem som stod bakom det och sprang rakt mot de kanaaneiska styrkorna. Israeliterna verkställde Guds dom och ingen av Siseras soldater överlevde. Regnet fick floden Kison att svämma över, och de döda kropparna sköljdes ner mot Stora havet. (Domarboken 4:16; 5:21)

I dag behöver ingen av Jehovas tjänare gå ut i bokstavligt krig, men de deltar i ett andligt krig. (Matteus 26:52; 2 Korinthierna 10:4) Om man gör Guds vilja i dagens värld, ställer man sig på stridslinjen i det kriget. Det krävs mod att stå på Guds sida eftersom man kan möta hårt motstånd. Men Jehova har inte förändrats. Han hjälper och försvarar fortfarande alla som likt Debora, Barak och hans modiga soldater tror och litar på honom.

Jehova befallde henne att kalla på domaren Barak. Han var en man med stark tro, och Jehova ville att han skulle gå emot Sisera. (Domarboken 4:3, 6, 7; 5:7)

Genom Debora befallde Jehova Barak att dra upp på berget Tabor. Barak skulle samla 10 000 man från två av Israels stammar. Debora sa till Barak att Jehova lovat att de skulle vinna striden. Vilket otroligt löfte! Israeliterna hade ingen här och knappt några vapen, och ändå skulle de besegra den mäktige Sisera och hans 900 stridsvagnar. Barak gick med på att gå emot Sisera, men bara om Debora också följde med till Tabor. (Domarboken 4:6–8; 5:6–8)

En del menar att Barak visade brist på tro när han ville ha med sig Debora. Men så var det inte, han bad ju inte Gud om fler vapen. Han var en man med stark tro och insåg att Jehovas representant kunde stärka honom och hans män inför striden. (Hebréerna 11:32, 33)