En sådan vall var naturligtvis mycket svår att ta sig uppför, särskilt med murbräckor, så angriparna byggde därför en ramp, en ”belägringsvall”, som murbräckorna kunde flyttas fram på. (2Sa 20:15; se MURBRÄCKA.) Vallgraven var så bred att de angripande bågskyttarna hade svårt att nå fram med sina pilar, och det lönade sig knappast att skjuta från bottnen av vallgraven. Däremot blev angriparna utsatta för ett konstant regn av pilar, stenar och ibland eldfacklor från stadsmuren när de byggde ramperna till sina murbräckor.

Den inre muren var kraftigare och tjockare än den yttre. Sedan man hade uppfunnit tunga murbräckor – i synnerhet sådana som assyrierna använde – byggde man mycket starkare och tjockare murar för att kunna stå emot angrepp med detta redskap. I Tall an-Nasbe (Mispa?) fann man en stenmur som var i genomsnitt 4 m tjock, och man tror att den kan ha varit 12 m hög.