År 1967 blev Amos och Jeri Daniels, två som utexaminerats från Gileadskolan, sända dit som missionärer. De kände det som om de hade blivit sända till jordens mest avlägsna del. ”När planet hade kommit till Palau”, berättar Amos, ”måste det vända och gå tillbaka till Guam. Det gick inte förbi Palau till platser längre bort.”

Medan broder och syster Daniels försökte lära sig palauanska, började de predika från hus till hus. Till deras förvåning började nyfikna bybor följa med dem och lyssna till de samtal de hade med grannarna.

Ett av deras första studier var med sonen till en hövding, som bodde i byn Ngiwal på en avlägsen ytterö. Närhelst han kunde reste han till Koror, den ö där missionärerna bodde. Men han fortsatte att mana dem att besöka hans by och tala med folk där. Broder och syster Daniels dröjde med att göra den resan. ”Det enda sättet att komma dit var genom vatten som var hemsökta av krokodiler”, berättar Amos. ”Men när kretstillsyningsmannen var på besök, kunde vi till sist göra resan, därför att en annan person som vi höll studium med samtyckte till att manövrera båten.” De gick från hus till hus för att vittna för byborna, och när de höll ett offentligt tal, var 114 närvarande.

Amos och Jeri Daniels ville vittna på den närliggande ön Babelthuap (lokalt känd som Babeldaop), men det fanns ingen vägförbindelse mellan öns kustbyar, som kan nås bara vattenledes. En broder på platsen byggde välvilligt en båt åt dem, men de hade ingen motor. Vid den tiden var Amos och Jeri med vid en sammankomst på Guam. Där träffade de en broder från USA som var bekant med styrelseordföranden i en firma som tillverkade båtmotorer. Snart hade de en splitter ny utombordsmotor. ”Jehova tillhandahåller alltid”, konstaterade Amos.

I hela Mikronesien är vittnande medelst båt på ytteröarna en dagslång utflykt. Noggrann förberedelse krävs. Man måste räkna med när det är högvatten. ”Vi ger oss alltid i väg två timmar före högvattnet och återvänder två timmar efter nästa högvatten (omkring 14 timmar senare) för att undvika att skada propellern eller att köra fast”, säger en missionär. Mat, tillräckligt med litteratur och ett klädbyte packas i förväg, och allting skyddas i plastpåsar. På öar där det inte finns någon lastkaj måste missionärerna vada ut i havet för att stiga ombord på sin båt. Och om de inte redan är våta, kommer de förmodligen att bli bestänkta av yrande skum eller överskvalpade av en våg under färden. Man frambär alltid en bön innan man lägger ut, och när det är svår sjö frambärs ibland många tysta böner ombord på båten.

Under årens gång har missionärer som tjänat i Mikronesien lärt sig att trafikera lagunvattnen i alla slags väderleksförhållanden och har blivit skickliga i att bygga båtar och reparera utombordsmotorer.

Mycket fotvandring — varm gästfrihet

Eftersom en del byar inte är tillgängliga med vare sig bil eller båt, kan missionärer få gå till fots i timmar längs vackra djungelstigar kantade med kokospalmer för att nå fram till ödmjuka människor. På grund av att vädret är hett och fuktigt bär bröderna här inte slips i tjänsten på fältet, och gummitofflor (som kallas zori) tjänar ofta som fotbeklädnad.

Harry Denny, som har varit pionjär på Belau i 21 år, sade: ”Vi finner alltid öron som är mottagliga för sanningen. För att visa sin gästfrihet klättrar dessa isolerade människor ofta upp i kokospalmer, plockar en färsk kokosnöt, hugger av toppen med en machete och bjuder på en dryck direkt ur ’originalförpackningen’.”

Harry och hans hustru, Rene, delar missionärshem med Janet Senas och Roger Konno, ogifta missionärer som har varit på sitt distrikt i 24 år vardera. Tillsammans har dessa fyra trogna missionärer hjälpt Belauförsamlingen att växa till 60 förkunnare, och församlingsbokstudier hålls nu på tre språk: palauanska, tagalog och engelska.