Efter att en tid ha varit pionjärer med särskilt uppdrag blev Harry och hans hustru förordnade som missionärer på de vackra ”klippöarna” Belau i västra Stilla havet, där de fortfarande tjänar. Hur ter sig missionärslivet på dessa öar?

Vittnande per båt

Mycket av vittnandet på öarna i Mikronesien utförs per båt och till fots. Harry och hans hustru, Rene, minns den första gången de vittnade per båt på en av de yttre öarna. ”Huset vi bodde i var beläget många kilometer uppåt en lång, slingrande flod, som ringlade sig fram mellan mangrovesnår och djungler, som var så täta att det var som ett grönt valv över våra huvuden”, berättar han. ”Från vår bas färdades vi på floden och stannade för att predika för de människor som bodde utmed flodstränderna. En kväll, strax före mörkrets inbrott, var vi på väg hem från tjänsten och försökte så snabbt vi kunde ta oss uppför floden för att hinna hem innan det blev mörkt. Plötsligt skrek Rene till. Jag vände mig snabbt om och hann just se hur det plaskade till och en lång, reptilliknande stjärt gled ner i vattnet. Det var en saltvattenskrokodil — den största arten i världen. Som tur var kom vi lyckligt och väl hem. Visserligen var det dags för ett bad i floden, men efter att ha sett den där jättelika krokodilen tyckte vi att det var säkrare att knyta fast ett rep vid en hink och hämta upp tvättvattnet i båten.”

Eftersom många byar och hus inte kan nås vare sig per landsväg eller per båt, tillbringar missionärerna många timmar med att vandra utmed vackra, kokospalmkantade djungelstigar för att nå dessa vänliga, ödmjuka människor. Harry berättar: ”Vi finner alltid hörande öron för sanningens budskap. Dessa isolerade människor är ofta mycket gästfria. De klättrar upp i en kokospalm, plockar en färsk kokosnöt, skär av toppen med sin machete och erbjuder dig att dricka direkt ur ’originalförpackningen’. Det är mycket gott, uppfriskande och närande.”

Vilken lön har då missionärerna på Belau fått för sin möda? Där finns nu en församling bestående av 42 sanna kristna. Förra året var det i genomsnitt tio som tog del i heltidstjänsten varje månad, och 193 personer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död år 1985.

Vad anser Harry nu, efter 17 år i heltidstjänsten, om sitt beslut att använda sitt liv helt i Jehovas tjänst? ”Om jag inte hade funnit Guds sanning för 17 år sedan, skulle min tid och mitt liv ha slösats bort på världsliga strävanden”, säger han. ”Jag skulle aldrig ha funnit den sinnesfrid och den trygghet som jag känt under mina år som pionjär och missionär, både under alla de år då jag var ensam och de åtta senaste åren av missionärstjänst som jag delat med Rene.”

Pionjärtjänst ledde till större privilegier

”År 1974”, drar sig Milton till minnes, ”inbjöds jag att träda in i missionärstjänsten på ett distrikt som låg över 6.000 kilometer hemifrån — ögruppen Belau i Mikronesien.” En utmaning som det tog tid att vänja sig vid var att vandra långa vägar genom tropisk grönska och att färdas med båtar.

En varm, fuktig dag hade de vandrat i timmar på dammiga stigar, berättar Milton. ”Vi var utmattade när vi kom fram till det hus där en intresserad familj bodde. Modern skickade sin son ner till floden. Han kom tillbaka med en jättelik vattenmelon, som de haft på kylning i floden. Vi åt upp mer än hälften av den, och den var verkligen uppfriskande!”

Efter ett år på sitt missionärsdistrikt önskade Milton se tre målsättningar förverkligade i Belau, nämligen att de lokala bröderna så småningom skulle ta över ansvarsuppgifterna i församlingen, att ungdomarna skulle träda in i heltidstjänsten och att församlingen skulle bygga en egen Rikets sal. Han säger nu: ”Efter tio år här ser jag hur mina böner beträffande dessa tre mål blir besvarade.”