År 1967 blev Amos och Jeri Daniels, två som utexaminerats från Gileadskolan, sända dit som missionärer. De kände det som om de hade blivit sända till jordens mest avlägsna del. ”När planet hade kommit till Palau”, berättar Amos, ”måste det vända och gå tillbaka till Guam. Det gick inte förbi Palau till platser längre bort.”

Medan broder och syster Daniels försökte lära sig palauanska, började de predika från hus till hus. Till deras förvåning började nyfikna bybor följa med dem och lyssna till de samtal de hade med grannarna.

Ett av deras första studier var med sonen till en hövding, som bodde i byn Ngiwal på en avlägsen ytterö. Närhelst han kunde reste han till Koror, den ö där missionärerna bodde. Men han fortsatte att mana dem att besöka hans by och tala med folk där. Broder och syster Daniels dröjde med att göra den resan. ”Det enda sättet att komma dit var genom vatten som var hemsökta av krokodiler”, berättar Amos. ”Men när kretstillsyningsmannen var på besök, kunde vi till sist göra resan, därför att en annan person som vi höll studium med samtyckte till att manövrera båten.” De gick från hus till hus för att vittna för byborna, och när de höll ett offentligt tal, var 114 närvarande.

Amos och Jeri Daniels ville vittna på den närliggande ön Babelthuap (lokalt känd som Babeldaop), men det fanns ingen vägförbindelse mellan öns kustbyar, som kan nås bara vattenledes. En broder på platsen byggde välvilligt en båt åt dem, men de hade ingen motor. Vid den tiden var Amos och Jeri med vid en sammankomst på Guam. Där träffade de en broder från USA som var bekant med styrelseordföranden i en firma som tillverkade båtmotorer. Snart hade de en splitter ny utombordsmotor. ”Jehova tillhandahåller alltid”, konstaterade Amos.