På Olympiastadion i vad som då kallades Västberlin hölls en sådan sammankomst, som besöktes av vittnen från många olika länder, däribland östra delen av Tyskland. Omkring 30.000 av de 44.532 närvarande beräknas ha kommit från östra Tyskland. Dagstidningen Berliner Morgenpost rapporterade att 1.017 nya vittnen blev döpta i Olympiastadions simbassäng och konstaterade att dopet skedde genom fullständig nedsänkning i vatten, vilket visar att ”deltagarna noga följer de första kristnas exempel”.

[Ruta på sidorna 8, 9]

Religionsfrihet — till sist!

Här följer några kommentarer av vittnen från före detta Östtyskland som besökte sammankomsten ”Ett rent språk” i Berlin i juli 1990.

”Jag heter Lydia. Jag är åtta år och kommer från DDR. Jag är så glad över att få vara med vid den här områdessammankomsten, därför att för ett år sedan var gränserna inte öppna, och då fick vi fira Åminnelsen i hemlighet. Men den här gången fritt! När alla börjar sjunga, får jag tårar i ögonen. Jag är så lycklig att jag helt enkelt måste berätta om allt det här i skolan!”

”Vi är fulla av tacksamhet och uppskattning över att få vara Jehovas gäster här i Berlin och vara en del av ett internationellt brödraskap.” — Bernd.

”Att bröder från DDR också hade punkter på programmet framhäver en intressant aspekt: Jehova övar och utbildar sitt folk även under förbud.” — Gottfried.

”Applåderna och sången vittnade om att alla var lyckliga. Det var ett dån som gjorde en alldeles omtumlad. Hur måste inte Jehova ha glatt sig över allt detta!” — Egon.

”Efter mitt dop frågade en del av vännerna om vattnet hade varit mycket kallt. Jag kunde bara svara att jag faktiskt inte visste det. Jehovas välsignelse var så värmande att jag knappt tänkte på vattentemperaturen.” — Heidrun.

”Atmosfären i sovsalarna var obeskrivlig! Vänner från Danmark, Moçambique, England, Kalifornien, Sydtyskland, Spanien, DDR — alla sjöng vi tillsammans och alla talade vi ’det rena språket’.” — Jutta.

”Vi har alltid talat med våra barn om våra minnen från sammankomsterna i Berlin åren 1958 och 1960, de sista vi hade möjlighet att besöka. Men det vi nu fick vara med om överträffade alla våra minnen och förväntningar.” — Wolfgang.

”Det som gjorde allra störst intryck på oss var när tusentals människor reste sig upp för att sjunga och lovprisa Jehova, i synnerhet under den avslutande sången och bönen. Då kunde vi inte längre hålla tillbaka tårarna.” — Monika och Reinhard.

anteckningar under programmet i Berlin;

familj med boken ”Människans sökande efter Gud” i Berlin;