Sanningen om Jesus

DET tycks inte finnas någon ände på alla teorier och spekulationer om vem Jesus var och vad han uträttade. Hur är det då med Bibeln? Vad har den att säga om Jesus Kristus?

Vad Bibeln säger om Jesus

När du läser Bibeln noga, kommer du att lägga märke till följande nyckelfaktorer:

◻ Jesus är Guds enfödde Son, den förstfödde av all skapelse. — Johannes 3:16; Kolosserna 1:15.

◻ För ungefär två tusen år sedan överförde Gud Jesu liv till en judisk jungfrus livmoder för att han skulle födas som människa. — Matteus 1:18; Johannes 1:14.

◻ Jesus var inte bara en god människa. Han var i allt ett återsken av sin Fader, Jehova Gud, och hans underbara personlighet. — Johannes 14:9, 10; Hebréerna 1:3.

◻ Under sin jordiska tjänst sörjde Jesus kärleksfullt för de förtrycktas behov. Han botade mirakulöst sjuka och uppväckte till och med döda. — Matteus 11:4–6; Johannes 11:5–45.

◻ Jesus förkunnade att Guds kungarike är det enda hoppet för den nödställda mänskligheten, och han övade sina lärjungar så att de kunde fortsätta predikoverket. — Matteus 4:17; 10:5–7; 28:19, 20.

◻ Den 14 nisan (omkring den 1 april) år 33 v.t. blev Jesus arresterad, rannsakad, dömd och avrättad, på falska grunder anklagad för uppvigling. — Matteus 26:18–20, 48–27:50.

◻ Jesu död tjänar som en lösen, som gör det möjligt för troende människor att bli befriade från sin synd, och öppnar på så sätt vägen till evigt liv för alla som utövar tro på honom. — Romarna 3:23, 24; 1 Johannes 2:2.

◻ Den 16 nisan blev Jesus uppväckt från de döda, och kort därefter återvände han till himlen för att betala lösesumman, dvs. värdet av sitt fullkomliga mänskliga liv, till sin Fader. — Markus 16:1–8; Lukas 24:50–53; Apostlagärningarna 1:6–9.

◻ Som Jehovas utvalde kung har den uppståndne Jesus fullständiga maktbefogenheter att fullfölja Guds ursprungliga uppsåt beträffande mänskligheten. — Jesaja 9:6, 7; Lukas 1:32, 33.

Enligt Bibeln har Jesus följaktligen en nyckelroll när det gäller att förverkliga Guds uppsåt. Men hur kan du vara säker på att detta är den verkliga bilden av Jesus — den historiske Jesus, som föddes i Betlehem och vandrade här på jorden för omkring två tusen år sedan?

Varför vi kan lita på Bibeln

Många tvivel kan skingras helt enkelt genom att man läser de kristna grekiska skrifterna med ett öppet och fördomsfritt sinne. Om du gör det kommer du att finna att bibliska händelser inte skildras på ett dunkelt och svävande sätt, som fallet är med sagor och myter. I stället anges personers namn och den exakta tidpunkten och platsen för olika händelser. (Se till exempel Lukas 3:1, 2.) Jesu lärjungar skildras också på ett mycket öppenhjärtigt sätt, med en uppriktighet som väcker läsarens förtroende. Skribenterna försökte aldrig bortförklara någons fel och brister — inte ens sina egna — utan var angelägna om att åstadkomma en sanningsenlig redogörelse. Ja, du kommer att märka att den bibliska skildringen har sanningens klang. — Matteus 14:28–31; 16:21–23; 26:56, 69–75; Markus 9:33, 34; Galaterna 2:11–14; 2 Petrus 1:16.

Men det finns fler bevis. Arkeologiska fynd har gång på gång bekräftat Bibelns sannfärdighet. För att ta ett exempel: Om du besöker Israelmuseet i Jerusalem kan du se en sten med en inskription som innehåller namnet Pontius Pilatus. Andra arkeologiska fynd bekräftar att Lysanias och Sergius Paulus, som omtalas i Bibeln, var verkliga personer och inte en produkt av de första kristnas fantasier. Historiska uppgifter som förekommer i de kristna grekiska skrifterna (Nya testamentet) finner starkt stöd i uttalanden som gjorts av forntida författare, däribland Juvenalis, Tacitus, Seneca, Suetonius, Plinius den yngre, Lukianos, Celsus och den judiske historieskrivaren Josephus.a

Skildringarna i de kristna grekiska skrifterna godtogs förbehållslöst av tusentals personer i det första århundradet. Inte ens kristendomens fiender ifrågasatte sanningshalten i det som Jesus sades ha sagt och gjort. Beträffande möjligheten att skildringen av Jesu person broderades ut och förskönades av hans lärjungar efter hans död skriver professor F. F. Bruce: ”Det kan inte alls ha varit så lätt som vissa skribenter tycks tro att hitta på Jesu ord och gärningar under dessa tidiga år, då så många av hans lärjungar ännu levde och kunde komma ihåg vad som hade och vad som inte hade hänt. ... Lärjungarna kunde inte tillåta sig att ta risken att komma med felaktigheter (för att inte tala om att avsiktligt manipulera med fakta), vilket genast skulle avslöjas av dem som med största glädje skulle göra det.”

Varför de inte tror

Trots det som sagts här ovan är många forskare skeptiska. Men medan de utgår från att Bibelns redogörelse är uppdiktad, studerar de ivrigt apokryfiska skrifter och godtar dem som trovärdiga. Varför det? Tydligtvis därför att Bibeln innehåller saker och ting som många intellektuella i vår tid inte vill tro på.

I boken The Union Bible Companion, som utgavs år 1871, utmanar S. Austin Allibone sådana skeptiker och skriver: ”Fråga vem som helst som tvivlar på att evangeliernas historiska berättelser är sanna vilken grund han har till att tro att Caesar dog på Capitolium eller att Karl den store blev krönt till Västerlandets kejsare av påven Leo III år 800. ... Vi tror på alla de påståenden som görs om dessa män, och det gör vi därför att vi har historiska bevis för att de är sanna. ... Om några inför sådana bevis fortfarande vägrar att tro, lämnar vi dem åt sitt öde som dumma och förstockade eller hopplöst okunniga. Vad skall vi då säga om dem som trots de överflödande bevis som nu finns för den Heliga skrifts äkthet fortfarande påstår att de inte är övertygade? ... De [vill] inte tro på något som kränker deras stolthet och som kommer att tvinga dem att leva ett annorlunda liv.”

Ja, somliga skeptiker har förstuckna motiv till att förkasta de kristna grekiska skrifterna. Problemet gäller egentligen inte Bibelns trovärdighet, utan dess normer. Jesus sade till exempel beträffande sina efterföljare: ”De [är] inte ... någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14) Många som påstår sig vara kristna är emellertid djupt engagerade i den här världens politiska angelägenheter och tar till och med del i blodiga krig. I stället för att rätta sig efter Bibelns normer försöker många få Bibeln att stämma överens med sina egna normer.

Ett annat exempel finner vi på moralens område. Jesus tillrättavisade de kristna i Thyatira för att de tolererade otukt i församlingen. ”Jag är den som utforskar njurar och hjärtan”, sade han, ”och jag skall ge er, var och en, efter era gärningar.”b (Uppenbarelseboken 2:18–23) Men håller du inte med om att många som påstår sig vara kristna struntar i allt vad moral heter? De skulle hellre förkasta Jesu ord än överge sitt eget omoraliska uppförande.

Forskare som inte vill godta Bibelns beskrivning av Jesus skapar sig ofta en egen bild av honom. De gör sig på så sätt skyldiga till just det som de falskeligen anklagar evangelieskribenterna för, nämligen mytbildning. De håller fast vid de delar av Jesu liv som de gillar, förkastar resten och lägger till en del egna detaljer. Men den kringvandrande filosof eller samhällsomstörtare som de talar om är i själva verket inte alls den historiske Jesus som de påstår sig söka efter, utan är i stället en produkt av deras vetenskapliga fantasier.

Den verklige Jesus

Jesus försökte nå hjärtat hos de människor som uppriktigt hungrade efter sanning och rättfärdighet. (Matteus 5:3, 6; 13:10–15) Sådana personer reagerade positivt på Jesu uppmaning: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” — Matteus 11:28–30.

Den sanna bilden av Jesus finner man inte i böcker som är skrivna av moderna forskare och inte heller i kristenhetens kyrkosamfund, som har blivit en grogrund för mänskliga traditioner. Den verklige Jesus finner du bara i Bibeln. Skulle du vilja lära dig mer om honom? Jehovas vittnen hjälper dig gärna med det, om du så önskar.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

ÅRHUNDRADEN AV BIBELKRITIK

Den kritiska inställningen till de kristna grekiska skrifterna tog sin början för över 200 år sedan, när den tyske filosofen Hermann Samuel Reimarus (1694–1768) förklarade: ”Vi måste dra en klar skiljelinje mellan de läror som apostlarna för fram i sina skrifter och det som Jesus själv förkunnade och lärde under sin egen livstid.” Sedan Reimarus yttrade dessa ord har många forskare bibringats samma uppfattning.

Boken The Real Jesus framhåller att många tidiga bibelkritiker inte betraktade sig som avfällingar, utan snarare ”ansåg sig vara så mycket uppriktigare i sin kristna tro, eftersom de hade brutit sig loss från fjättrande dogmer och vidskepelse”. Den så kallade högre bibelkritiken var enligt deras uppfattning ”en renare form av kristendom”.

Den sorgliga sanningen är att kristenheten har blivit en grogrund för mänskliga läror och traditioner. Dogmerna om själens odödlighet, treenigheten och ett brinnande helvete är bara några få av de läror som strider mot Bibeln. De som tecknade ner de kristna grekiska skrifterna var emellertid inte ansvariga för denna förvanskning av sanningen. De bekämpade tvärtom de första spåren av falska läror i mitten av det första århundradet, då aposteln Paulus skrev att en tendens till avfall ”redan [var] verksam” bland till bekännelsen kristna. (2 Thessalonikerna 2:3, 7) Vi kan därför vara övertygade om att innehållet i de kristna grekiska skrifterna är sant, såväl historiskt som läromässigt.

[Ruta på sidan 7]

NÄR SKREVS EVANGELIERNA?

Många som ägnar sig åt kritik av Nya testamentet hävdar att evangelierna skrevs långt efter det att de händelser som de beskriver hade ägt rum och att de därför med stor säkerhet innehåller felaktigheter.

Tillgängliga bevis tyder emellertid på att Matteus, Markus och Lukas skrev sina evangelier i ett tidigt skede. Efterskrifter i vissa handskrifter till Matteus vittnar om att han ursprungligen skrev sitt evangelium så tidigt som år 41 v.t. Lukasevangeliet skrevs förmodligen mellan år 56 och år 58 v.t., eftersom bibelboken Apostlagärningarna (som sannolikt var fullbordad år 61 v.t.) visar att skribenten, Lukas, redan tidigare hade avfattat ”den första skildringen”, sitt evangelium. (Apostlagärningarna 1:1) Markusevangeliet anses ha skrivits i Rom under aposteln Paulus’ första eller andra fängelsevistelse där, alltså mellan år 60 och år 65 v.t.

Professor Craig L. Blomberg argumenterar också för en tidig datering av dessa tre evangelier. Han påpekar att även om vi tar med Johannesevangeliet, som skrevs i slutet av det första århundradet, är vi ändå ”mycket närmare de ursprungliga händelserna än vad fallet är med många andra forntida biografier”. Han fortsätter: ”De som författade de två första biografierna över Alexander den store, Arrianos och Plutarkos, skrev sina verk mer än fyra hundra år efter Alexanders död år 323 f.Kr., och ändå betraktar de flesta historiker dem som trovärdiga. Med tiden uppstod många fantastiska legender om Alexanders liv, men de flesta av dessa tillkom inte förrän flera hundra år efter dessa två biografier.” De historiska delarna av de kristna grekiska skrifterna är med andra ord värda åtminstone lika mycket tilltro som världslig historia.

[Bild på sidan 8]

Glädje kommer att råda fullt ut för alla i det kommande jordiska paradiset