I boken Caesar and Christ skriver historikern Will Durant: ”Att några få enkla män ... kunde dikta ihop en så kraftfull och tilltalande personlighet, en så upphöjd etik och en så inspirerande vision av mänskligt broderskap skulle vara ett långt otroligare mirakel än något av de underverk som finns omnämnda i evangelierna. Efter två århundraden av högre bibelkritik kvarstår huvuddragen av Kristi liv, personlighet och läror tämligen distinkta och utgör det mest fascinerande inslaget i den västerländska människans historia.”

Historikern Durant bemödade sig om att rent objektivt undersöka evangelieskildringarna som historiska dokument. Han säger att det finns skenbara motsägelser i dem, men han drar slutsatsen: ”Motsägelserna är bagatellartade och oväsentliga, i allt väsentligt stämmer de synoptiska evangelierna anmärkningsvärt väl överens och ger en samstämmig bild av Kristus.”

Hur är det då med påståendena från den högre bibelkritiken om att evangelierna inte uppfyller kriterierna för sann historia? Durant fortsätter: ”I entusiasmen över sina rön har den högre bibelkritiken varit så sträng i sin bedömning av Nya testamentet att om den hade tillämpats på andra forntida gestalter, så skulle hundratals av dem, till exempel Hammurabi, David, Sokrates, förblekna till legender. Trots evangelisternas fördomar och teologiskt förutfattade meningar har de nedtecknat många händelser som skribenter som enbart fabulerar aldrig skulle ha nämnt, till exempel kampen mellan apostlarna om höga ställningar i Guds rike, deras flykt efter gripandet av Jesus, Petrus’ förnekelse. ... Ingen som läser dessa skildringar kan betvivla att händelserna verkligen har inträffat.”