Den judiske historikern Josephus, som omkring år 100 v.t. försvarade sig mot sina motståndare i verket Contra Apionem (Mot Apion, I, 38–40 [8]), bekräftade att de hebreiska skrifternas kanon hade blivit fastställd långt före hans tid. Han skrev: ”Vi har inte tusentals böcker som inte stämmer överens och motsäger varandra utan bara tjugotvå. De innehåller en skildring av tidens gång och anses med rätta gudomliga. Av dessa är fem av Mose och omfattar lagstiftningen och traditionerna från människans skapelse fram till hans död. ... Från Moses död till Artaxerxes, Xerxes efterträdare som persernas kung, har profeterna efter Mose behandlat tiden i tretton böcker. De övriga fyra innehåller lovsånger till Gud och regler för människans liv.” (Citatet hämtat ur Eusebios Kyrkohistoria, 1995, sid. 92)

Josephus bekräftar att judarna i allmänhet hade denna syn på de apokryfiska skrifterna, när han säger: ”Från Artaxerxes fram till vår tid har åtskilligt skrivits, men det är inte lika tillförlitligt eftersom det saknas en säker profettradition. Vårt förhållande till våra skrifter framgår av det faktum att trots att en så lång tid förflutit har ingen vågat lägga till, avlägsna eller ändra något. För alla judar är det medfött att anse dem som Guds bud, hålla fast vid dem och gärna dö för dem om det är nödvändigt.” (Contra Apionem [Mot Apion], I, 41, 42 [8]; citatet hämtat ur Kyrkohistoria, sid. 92)