Skatter från egyptiska avfallshögar

SKULLE du vänta dig att hitta värdefulla bibelhandskrifter i en avfallshög? Just detta gjorde man mitt bland Egyptens sandiga vidder i slutet av förra seklet. Hur gick det till?

Med början år 1778 och under tiden fram till slutet av 1800-talet upptäckte man på ett slumpartat sätt ett antal papyrusskrifter i Egypten. Något systematiskt sökande förekom dock inte förrän för hundra år sedan. Vid det laget var det en stadig ström av rapporter om att forntida dokument hade påträffats av inhemska fellaher (arabiska bönder), och den brittiskstödda egyptiska forskningsstiftelsen insåg behovet av att skicka ut en expedition innan det var för sent. Man utsåg två forskare från Oxford, Bernard P. Grenfell och Arthur S. Hunt, som fick tillstånd att utforska området söder om jordbruksbygden kring Faiyūm (ses på bilden här ovan).

Grenfell tyckte att en plats som kallades Behnesa verkade lovande på grund av dess forntida grekiska namn, Oxyrhynchus. Det hade varit ett centrum för egyptisk kristendom och en betydande plats under 300- och 400-talen v.t. Många gamla kloster hade legat i närheten, och det fanns gott om ruiner efter denna landsortsstad. Grenfell hoppades finna fragment av kristen litteratur där, men efterforskningar på begravningsplatserna och i ruinerna efter husen gav inget resultat. Endast stadens avfallshögar återstod, av vilka några var närmare 10 meter höga. Att gräva efter papyrusfynd här var nästan som att erkänna sig besegrad; ändå bestämde sig forskarna för att försöka.

En skattgömma

I januari 1897 gjorde man en provutgrävning, och inom några timmar fann man gamla papyrusskrifter. Fynden utgjordes bland annat av brev, kontrakt och offentliga handlingar. Sanddynerna hade täckt dem, och det torra klimatet hade bevarat dem i närmare 2.000 år.

Efter lite drygt tre månader hade man påträffat nästan två ton papyrusfynd från Oxyrhynchus. Tjugofem stora lådor fylldes och transporterades hem till England. Och varje vinter under de nästföljande tio åren återvände dessa två orädda forskare till Egypten för att utöka sin samling.

Vid ett tillfälle, när de höll på att gräva ut en begravningsplats vid Tebtunis, påträffade de ingenting annat än mumier av krokodiler. En av arbetarna blev så irriterad att han slog sönder en mumie i småbitar. Till sin förvåning upptäckte han att den var inlindad i papyrus. Man fann att andra krokodiler hade behandlats på liknande sätt, och en del hade också bollar av papyrus nerstoppade i halsen. Man påträffade fragment av forntida klassiska verk tillsammans med kungliga påbud, kontrakt, affärshandlingar och privata brev om vartannat.

Vilket värde hade alla dessa dokument? De visade sig vara av stort intresse, för de flesta hade skrivits av vanligt folk på koinégrekiska, det allmänna språket på den tiden. Eftersom många av de ord de använde också förekommer i Bibelns grekiska skrifter, det så kallade ”Nya testamentet”, stod det plötsligt klart att språket i Bibeln inte var en speciell bibelgrekiska, som vissa forskare hade påstått, utan att det var det allmänna språk som talades av mannen på gatan. Så genom att jämföra hur orden användes i vardagliga situationer kunde man få en klarare förståelse av deras innebörd i de kristna grekiska skrifterna.

Bibelhandskrifter

Man påträffade också fragment av bibelhandskrifter som ofta var skrivna med grov stil utan mycket utsmyckning och på material av dålig kvalitet. Detta var ”folkets bibel”. Låt oss granska några av fynden.

Hunt upptäckte en handskrift som omfattade första kapitlet i Matteus’ evangelium, verserna 1—9, 12 och 14—20. Den hade skrivits på 200-talet v.t. med uncialer (stora bokstäver). Den kom att betecknas P¹, den första i en samling papyrustexter från olika platser som nu uppgår till närmare hundra handskrifter eller delar av handskrifter av de kristna grekiska skrifterna. Vilken nytta hade man av de få verser som Hunt hade hittat? Karaktären hos skriften gjorde att den med säkerhet kunde dateras till 200-talet v.t. En granskning av fyndets text visade att den stämde överens med den då ganska nyutgivna text som utarbetats av Westcott och Hort. P¹ finns nu på universitetsmuseet i Philadelphia i Pennsylvania i USA.

Ett papyrusark från en kodex, eller bok, har på vänstra delen delar av Johannes, kapitel 1, och på högra delen delar av Johannes, kapitel 20. Genom rekonstruktion av de delar som saknas har man kommit fram till att hela evangeliet ursprungligen bestod av 25 ark, och från början måste dessa även ha innefattat kapitel 21. Den fick beteckningen P⁵, har daterats till 200-talet v.t. och finns nu på British Library i London.

Ett fragment som innehåller Romarna 1:1—7 är skrivet med så stora, grova bokstäver att en del forskare har trott att det kanske var skrivet av en skolpojke som övade sig. Det har nu beteckningen P¹⁰ och är daterat till 300-talet v.t.

Ett mycket större fynd innehåller omkring en tredjedel av brevet till Hebréerna. Det har skrivits på baksidan av en rulle på vars framsida finns en klassisk text av den romerske historieskrivaren Livius. Varför skrev man så olika saker på fram- respektive baksidan? På den tiden var det ont om skrivmaterial, och det var dyrt, så man kunde inte bara slänga gamla papyrer. Denna rulle har fått beteckningen P¹³ och är daterad till 200- eller 300-talet v.t.

Ett papyrusark som innehåller delar av Romarna, kapitel 8 och 9, och på vilket det var skrivet med mycket små bokstäver kommer från en bok som var omkring 12 centimeter på höjden och 5 centimeter på bredden. Av detta verkar det som om man hade biblar i fickformat på 200-talet v.t. Fyndet heter P²⁷ och överensstämmer i stort med Vatikanhandskriften.

Bitar av fyra ark från en kodex av den grekiska Septuaginta innehåller delar av sex kapitel i Första Moseboken. Denna kodex är viktig, eftersom den daterats till 100- eller 200-talet v.t. och eftersom dessa kapitel saknas i Vatikanhandskriften och är skadade i Codex Sinaiticus. Dessa ark har fått beteckningen Papyrus 656 och finns nu i Bodleian Library i Oxford i England.

Inget av dessa fragment uppvisar några större avvikelser från de existerande tidiga handskrifterna, så de bekräftar att Bibelns text var i omlopp bland vanligt folk i en avlägsen del av Egypten på den tiden. De styrker också vår tro på att Guds ord är tillförlitligt och exakt.

[Bild på sidan 27]

Papyrusfynd från Faiyūm med delar av Johannes, kapitel 1

[Bildkälla]

Med tillstånd av British Library

[Bildkälla på sidan 26]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.